http://www.ctv.ca/servlet/ArticleNews/story/CTVNews/20100107/spanking_study_100107/20100107?hub=Health
Intressant att se sådana undersökningar. Jag är HELT övertygad om att barn som växer upp i familjer där man tydligt sätter gränser ( med olika metoder) är klart framgångsrika. Men när man börjar " testa" smisk som välgörande aktiv substans i "barnuppfostran" blir resonemanget imbecillt, löjeväckande och oförnuftigt.
Problemet är att då har inte folk förstått skillnaden mellan uppfostran och gränssättande. Exempelvis när man i artikels diskussionstråd menar att om en vuxen slår barnen och menar att det är okay, och barnet sedan slår andra barn och menar att det är okey , kan ju bara personen ifråga mena att så fungerar smisk när det är en del av uppfostran.
Uppfostran:
Uppfostran vet vi alla vad det är, det är att skapa normer och diciplin hos en person som ännu är för ung att ensammen själv hålla i dessa normer och denna diciplin. Ett barn kan mycket väl säga att det gärna vill organisera sina studier själv, och att ingen vuxen behöver påminna barnet om barnet ska göra sina läxor. Men ett barn har inte tillräcklig självkännedom för att gå iland med svårare diciplinprövningar. Det kan bli fusk redan från första dagen. Då måste en vuxen upprätthålla diciplinen. Resultatet kommer såväl barnet som den vuxne säkert att bli nöjda med.
Gränssättande:
Gränssättandet börjar när uppfostran inte hjälper, en konflikt har redan etablerat sig där barnet hotar att gå sin egen väg, moraliskt eller t o m fysiskt. T om enligt barnens och familjernas värsta fiende asociala är den vuxne då skyldig att sätta gränser, eftersom barnet redan då är på väg att staka ut nya gränser.
Var och en som har tillräckligt med hjärna bör själv kunna inse att gränssättande INTE sker med samma medel som uppfostran: övertygande, löften och en del lättare bestraffning. Ändå talar de flesta om att detta handlar om uppfostran vilket jag anser är korkat. Vad lär man sig av att: bli insläpad från sandlådan kl 22.00 på kvällen ? Bortsläpad från tv:n 24.00 på kvällen ? Släpad skrikande genom ett leksaksvaruhus ? Utsatt för en smäll i ändan då barnet försökt ta kommandot genom att hysteriskt skrika och riskera att orsaka polisingripande i hemmet ?
Jag tycker det är ganska imbecillt att kalla detta för uppfostran. Ofta kommer frågan efteråt om man tror att barn blir bättre av att bli behandlade så där. Förmodligen är det samma kategori av folk som frågar om man tror att männniskor blir bättre av krig, straff, eller annat liknande tvång.
Frågan handlar alltså enligt min mening om att man måste försöka få mer förståelse för bruket av tvångsmedel, utan att för den skull hamna i en diskussion om man tycker att det är bra att misshandla barn med knytnävar, vilket gärna de som vill att samhället ska ta över föräldrarnas möjligheter till gränssättande vill tolka denna frågeställning som.
Man kan å andra sidan inte diskutera om det är okey att klappa till ett barn i ändan ovanpå blöjan istället fört att slå barn i ansiktet med knytnävarna, eftersom frågeställningen är löjeväckande och inbjuder till vulgärdebatt. Problemet är att en gräns kan inte dras på det viset. Antingen är allt våld tillåtet eller otillåtet.
En bedömning av tillåtet våld kommer att bli en godtycklig bedömning, och gör lagen värdelös då praxis till slut kommer att se ut hur som helst.
Men om man använder den gamla regeln att endast handlingar av verkshöjd bör kunna lagföras, dvs för att ett straff ska kunna utdömas måste en skada ha uppstått som behöver kompenseras. Isf kan man få en mer rimlig tolkning av användandet av tvång/gränssättande, vilket ALLTID inkluderar våld, iaf passivt våld vilket avser hålla fast, hindra, låsa in.
Lagen som finns idag är ett juridiskt missfoster. Den utgår å ena sidan från att allt vad man gör mot en vuxen får man heller inte göra mot ett barn. Eftersom man inte får släpa en gråtande vuxen genom ett leksaksvaruhus, tvinga dem att gå och lägga sig etc, så får man alltså inte göra så mot barn heller."Men" kanske åklagaren säger, vi kan göra en " bedömning" där. Dvs en godtycklig bedömning, men då behövs heller ingen lag ,om praxis och juridik går åt olika håll.
Då har Orwellisterna en sista försvarslinje. Nämligen den sk " summan". ALL uppfostran och gränssättande är ju traumatiserande, fast på en låg nivå !! Om denna fiktiva summa av ingripande i den personliga integriteten blir för hög, så kan asociala åberopa omvänd bevisbörda för förälderns del. Det är klart att om asociala tänkt föra oss tillbaka till grottorna, den ena eller den andra vägen, så kommer de säkert att lyckas, om de inte stoppas och asociala upplöses medan tid är.
