"När jag försöker hitta på NÅGONTING att säga för att trösta dig är det enda jag kommer på är att sociala omhändertar barn som inte borde omhändertas, och struntar i barn som borde omhändertas..."
I det är vi eniga, men jag ställde en fråga om vad som bör göras för att saker ska gå rätt till och för att finna lösningar är inte bitterhet en medicin.
Vidare är det inte så att jag väldigt gärna vill behålla detta barnet, men jag vill att det ska ha det riktigt bra och jag är inte alls säker på att det får det riktigt bra var som helst.. Och som sagt så kan det ju bli aktuellt med ett omhändertagande och placering mot barnets vilja om jag inte godkänns. Föräldrarna har fö själva redan meddelat soss att de inte vill ha barnet kvar hos sig själva samt att barnet finns hos mig så någon tvekan om vad de går för är det knappast. De har övergett sitt barn.
(I slutet av 80-talet gjorde soss många fel i behandlingen av mig, men jag klarade mig bra ändå och lärde mig massor på vägen. Turligt nog, men det är en annan historia. Kanske för en annan tråd i framtiden. Fast att de kan göra stora fel och har gjort det även förr, det vet jag även om jag själv är glad för att jag efter deras fel fick rätt hjälp. Efter mycket kamp.)
Linje nr två för felaktiga svar är "bitterhet". Jag undrar om det inte är bitterhet du är rädd för i den här saken ? Jag tror vi tänker på samma sak: Du säger att du är fd fosterbarn, och att nu ett barn har hamnat i dina händer, som du skulle vilja bli fosterförälder för är frågan du funderar över.
Om du skrev hit till ett forum för föräldrar som drabbats av myndighetsbrott för att få höra lovsånger om hur sociala sköter hanteringen av fosterbarn, så skulle du förvåna mig. Om du skriver hit för att höra om det VERKLIGEN FINNS några inofficiella vägar man kan kringgå den idag ganska välkända barnbrottslighetsindustrin, så skulle jag tycka det var något värt att fundera på.
Om du NÅGONSTANS kan få veta sådant, så är det isf här.
Bitterhet ? Här mer malört: Tål du ? Du och jag tänker på samma sak misstänker jag. Din roll som fd fosterbarn, och blivande roll som fosterförälder. Jag är en av de 10% som har klarat mig ur grottekvarnen i domstolarnas LVU-mål
.Jag säger dig att dina chanser antagligen inte är större. Orsak: De har redan 100-150 sidor dokumentation om dig liggande på sociala som de kan använda mot dig om du är fd fosterbarn.
Inte rättvist ? Håller med dig. Men det mest orättvisa är att efter att barnets biologiska föräldrar sagt nej, så har bliviande fosterföräldrar anmält sitt intresse, advokater, journalister, jurister, socialsekreterare, psykologer. De vill ha barn som de anser passar dem själva, och det liv de lever. De kan gärna ge pengar under bordet för den saken. ( I England går det till så, säkerligen här också)Vad ska du sätta emot dem ? Du har antagligen ca 150 sidor utredning liggandes på sociala som de kan ta fram när det passar dem. Om du tror att det är omöjligt att de kan hävda att papper som är 30-40 år gamla kan ha relevans har du ännu inte lärt känna sociala.
Men om du nu verkligen ville höra något positivt, exempelvis det självklara svaret att du bör överklaga etc, så gör det. Men man känner mycket mindre bitterhet om man inte tror på dem innan man fått svaret från dem.
Jag började mitt svar till dig i "fel ända". I Stället för att börja tala om de vägar man kan ha för att komma tillrätta med felaktiga beslut på sociala ( i praktiken inga), så började jag berätta vad sociala var, vilket förvisso är ett inadekvat svar. Men svaret är ju adekvat på det sättet att det svar du får från sociala kan du lika gärna finna genom att spå i kaffesump.
Innerst inne så handlar detta om dragkampen om barnen. Den som är bäst på slita och dra i barnen innan han dör vinner. Min yngsta son har de tagit av skolböckerna nu i ett helt läsår, eftersom han ligger två år före de andra. Lärarinnan försöker på socialas maner konstruera bevis för att sonen inte klarar av skolgången. Hon förtalar oss föräldrar och utövar dragkamp om sonen för socialas räkning.
Sånt är livet, folk river och sliter i andras barn. Föräldrar som försöker försvara sina barn mot detta kallas för sinnesjuka brottslingar och egoister. Hur ska jag, du eller någon annan kunna göra våra röster hörda, då det är dessa metoder som är de vinnande metoderna ?
Inför den Salomoiska rättvisan tvistade två kvinnor om rätten till ett barn. Salomo bad sina vakter lägga barnet på ett altare och bad väktaren hugga barnet i två delar så att kvinnorna fick var sin del, för att det skulle bli rättvist. Bara den ena av kvinnorna beklagade sig och vädjade för barnet: Hon fick barnet.
I en modern tid handlade det om en tjänsteflicka som arbetade åt en grevinna. Det blev krig och grevinnan flydde. Det tog så lång tid att lasta hennes tillhörigheter, att när sista vagnen var lastad med alla kläder och skor så fanns det ingen plats för hennes lille son, så hon gav bort sonen till tjänsteflickan. Strax efteråt invaderade fienden slottet och plundrade slottet, Tjänsteflickan och sonen klarade sig som genom ett under och flydde upp i bergen. Där bosatte hon sig med barnet och uppfostrade det i fem år. Då återvände grevinnan till slottet, och kom ihåg att hon hade haft ett barn, och skickade ut sina tjänare att söka efter barnet. Tjänsteflickan och barnet återfanns, hon vägrade lämna ifrån sig barnet, och saken gick till domstol.
Domaren, den folklige och populäre Azdak, var en ständigt berusad och löjeväckande person. Han var så kort att han alltid satt på lagboken för att nå upp i jämnhöjd med podiets deltagare. Sedan grevinnan framfört sin talan och tjänsteflicka sin, sade domaren att det var omöjligt att fastställa vem barnet tillhörde, och beslöt om kritcirkelprovet. En kritcirkel ritades upp i rätts-salen och grevinnan fick ställa sig på den ena sidan och tjänsteflickan på den andra. Barnet ställdes i mitten. Den berusade domaren sade nu åt dem att fatta tag i barnets armar och dra allt vad de orkade, så att barnet kom över på deras sida. Grevinnan tog tag och med ett ryck, drog hon barnet ur händerna på tjänsteflickan. Domaren konstaterade att grevinnan klarat det första provet. För säkerhets skull upprepades provet tre gånger, och alla tre gångerna visade sig grevinnan vara starkare, och tjänsteflickan modlös i kampen. När rätten återgick till förhandlingen konstaterade den asberusade Azdak att barnet var grevinnans biologiska barn, att sakligt sett var det idag omöjligt att fastställa vem barnet tillhörde, och att grevinnan vunnit kritcirkelprovet tre gånger. Azdak fastställde därför att barnet tillhörde tjänsteflickan: Den som har öron han höre !
