Författare Ämne: Tvångssteriliseringarna  (läst 5388 gånger)

Birger Hjelm

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 13
  • Karma: 0
    • Visa profil
Tvångssteriliseringarna
« skrivet: 30 juli 2003, 12:17:56 PM »
Jag vill ta upp de omtalade tvångssteriliseringarna som ämne i diskussionsforumet. Den svenska Regeringen medgav först i slutet på nittiotalet att staten handlat fel vilket föranledde de drabbade rätt till ersättning (av nåd- ex gratia).

Det skulle vara intressant att få en bredare diskussion om hur dessa fruktansvärda övergrepp kunde ske långt in på sjuttiotalet när steriliseringslagen avskaffades och vad det innebär för den nuvarande social- och familjepolitiken. Sverige är efter Nazityskland och Japan det land där flest tvångssteriliseringar har genomförts.

Några frågor som måste ställas är följande
·   Är det någon ansvarig individ, myndighet, institution, politisk organisation/parti etc. som har behövt stå till svars för dessa övergrepp och kränkningar av fundamentala mänskliga rättigheter? Har det fått några konsekvenser för de politiskt ansvariga? Om inte, är detta friande av ansvariga i så fall rimligt i ett så kallat civiliserat och demokratiskt samhälle?
·   Vad gjorde Svenska kyrkan, läkarkåren, ledande jurister, fackföreningar och övriga inflytelserika krafter för att förhindra övergreppen?
·   Vilka ideologiska och tankemässiga paralleller finns mellan tvångssteriliseringarna och de nutida socialpolitiska tvångsinstrumenten såsom LVU?


Birger Hjelm

susanna svensson

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 280
  • Karma: 0
    • Visa profil
Tvångssteriliseringarna
« Svar #1 skrivet: 30 juli 2003, 13:31:25 PM »
Jag tror nog att det finns många parralleler mellan dagens missbruk av LVU och tvångssteriliseringarna. När det gäller tvångssteriliseringarna har det framför allt varit socialdemokratin som i efterhand fått skulden för det inträffade, men sanningen är den att under mycket lång tid var det en i stort sett total politisk enighet om att detta system skulle gälla. Vi har dock i dag medier som är lite bättre på att granska missförhållanden, men när det skrivs om felaktiga eller tveksamma LVU:n så är det mycket starka krafter som protesterar mot att misstänkt felhantering av socialtjänsten offentliggörs. Tänk bara på den debatt som blossade upp efter uppdraggransknings reportage om Oskarshamnsfallet. En del debbatörer på systemets sida hävdade med fullt allvar att det var uppdraggransknings fel om barn blev vanvårdade om reportaget resulterade i att socialtjänsten inte tordes omhäderta barn pga rädslan för att hängas ut i tv. Socialtjänsten ska givetvis gripa in om det är befogat, men deras utredningsmetoder fungerar mycket dåligt och det är alltför ofta som de omhändertar barn på alltför lösa grunder eller låter barn växa upp under vidriga förhållanden utan att ingripa.

Jag tror att det var precis samma problem med tvångssteriliseringarna. Deras utrednigmetoder fungerade inte. En del drabbades och blev tvångssteriliserade utan att ha så allvarliga problem så att det var befogat. Och under tvångssteriliseringsepåken föddes det faktiskt också barn som hade föräldrar som inte klarade av att ta hand om dem. Dvs precis som med dagens LVU klarade inte de myndigheter som hade makten av att hantera den på rätt sätt.

Om det bara hade varit obotligt psykiskt handikappade människor som haft så allvarliga problem så att de inte klarat av att ta hand om sig själva och än mindre ett barn som tvångssterliliserats tror jag inte vi hade haft denna debbat i dag. Om det bara hade varit barn som verkligen varit utsattta för misshandel, övergrepp eller allvarlig vanvård som blivit LVU omhändertagna är jag övertygad om att den debbat och ifrågassättande av soc som jag är övertygad om kommer att komma inom en 10 till 20 års period inte behöver inträffa. Jag tror att denna process redan har påbörjas. Lagändringen om att i första hand placera barn hoss släkt och vänner tror jag på sikt kommer att rensa bort flertalet av de felaktiga LVU:en. När när soc måste involvera släkt och vänner i processen kommer det att bli svårare för soc att manipulera utredningarna. Tyvärr tar det dock rätt så lång tid för lagändringar att slå igenom i svensk rättspraxis och många socionomer som utbildat sig innan denna lagändring har tyvärr fått lärt sig under sin utbildning att det bästa för barnen är att hålla släkten utanför annars förs det sociala arvet vidare. På sikt tror jag dock att spådoms formuleringarna (dvs något annat för hållande som kan tänkas utgöra osv) inom LVU kommer att avskaffas förmodligen i skymundan utan någon större uppmärksamhet och sedan kommer en journalist göra ett scoop 10 till 20 år senare och börja rota i skiten.

Ruby Harrold-Claesson

  • Global Moderator
  • Newbie
  • *****
  • Antal inlägg: 690
  • Karma: 1
    • Visa profil
Tvångsomhändertagande - tvångssterilisering
« Svar #2 skrivet: 30 juli 2003, 23:32:21 PM »
Hej Birger,

Du drar paralleller mellan den rådande praxis med tvångsomhändertagande av barn och den sedan 1976 avskaffade praxis att tvångssterilisera. Susanna Svensson bekräftar din analys och dina slutsatser. Jag vill också påpeka att parallellen drogs av åtskilliga samhällsdebattörer t ex Siv Westerberg Fortsättningen på tvångssteriliseringarna och Susanna Svensson  Tvångssterilisering i går - Tvångsomhändertagande i dag redan i samband publiceringen av med Marja Runcis avhandling och Maciej Zarembas artikelserie i DN 1997.

Det skall noteras att tvångssteriliseringar - om än i mildare form - praktiseras även i dag. Det förekommer fall - har och nu i Sverige - dar unga kvinnor får p-stavar inopererade. Kvinnorna "övertalas" om att det är ett måste. På samma sätt "övertalas" nyblivna mödrar om att "frivilligt" överlämna sitt spädbarn till en barnlös fostermor, "annars tar vi barnet med LVU". Så gick det till i de bägge fallen som jag höll föredrag om på NKMR:s symposium 2000 Förtäckta adoptioner - två fall. Se också Siv Westerbergs föredrag vid samma symposium Pseudoadoptioner av fosterbarn i Sverige och journalisten Lillemor Holmbergs artikel Legaliserade barnarov som skrevs 1957.    

Trots att tvångssteriliseringslagen utmönstrades ur lagen 1976 fortsätter statens myndigheter att bestämma vem eller vilka som är "lämpliga" eller värdiga att utöva den av naturen givna förmågan att avla barn och vårda dem till dess att de blir vuxna. Det nya medlet heter LVU eller tvångsomhändertagande av barn.

Tidigare kunde föräldrarna få tillbaka sina tvångsomhändertagna barn när de blivit myndiga men i SOU 2000:77 föreslår enmansutredaren att barn som vistats i fosterhem i mer än två år ska tvångsadopteras bort till fosterföräldrarna. Alla känner vi till hur socialsekreterarna är skickliga på att förhala handläggning av ärenden. Om det här förslaget blir lag kommer barnkonfiskationerna att accelerera. NKMR:s reaktion mot angivna SOU finns på hemsidan.

Birger, du frågar om "någon ansvarig individ, myndighet, institution, politisk organisation/parti etc. (som) har behövt stå till svars för dessa övergrepp och kränkningar av fundamentala mänskliga rättigheter". Jag besvarar frågan med att fråga om du någonsin har hört talas om att någon socialarbetare eller förvaltningsdomstols domare har ställts till svars för att Sverige har fått schavottera i Europadomstolen? Jag vill också påminna om att myndighetspersoner som döms för brott får högre tjänsteställning i stället för att förlora sina jobb. Så ser det ut i rättsstaten Sverige!

I Frankrike måste ministrar avgå när någon rättsskandal uppdagas. Det var inte så länge sedan hälsoministern avgick till följd av någon hälsoskandal.

Frågor som jag ställer mig är :
1 - Hur mycket längre till ska folk finna sig i att deras barn blir konfiskerade och
2 - Hur mycket längre till ska skattebetalarna finna sig i att deras surt förvärvade medel används till att förstöra sina medmänniskors barn och deras familjer samtidigt som de göder socialbyråkraterna och fosterföräldrarna?

Ruby H-C

PS. Jag vill också påminna om diskussionsämnena "preskription" och "preskriptionstid" som finns i detta forum

Dens

Birger Hjelm

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 13
  • Karma: 0
    • Visa profil
Tvångssteriliseringarna
« Svar #3 skrivet: 03 augusti 2003, 00:47:00 AM »
Jag tackar Susanna och Ruby för tänkvärda reflektioner och kommentarer i inläggen. Ju mer man sätter sig in i ämnet dessto mer skakad blir man över dåvarande och nuvarande tillstånd.

Tvångssteriliserade blev berättigade till ersättning ”av nåd – ex gratia”. Denna ”av nåd” formulering motiveras av staten, om jag har uppfattat det rätt, med att övergreppen inte stred mot svensk lagstiftning. Men övergreppen måste klart stridit mot olika konventioner om Mänskliga Rättigheter som Sverige skrivit under och ratificerat. Att då ge skadestånd ”av nåd” verkar inte bara förbryllande utan även kränkande mot de drabbade än idag. Kan någon reda ut denna frågeställning vore jag tacksam.

I mitt förra inlägg frågade jag bl.a. vad svenska kyrkan och övriga inflytelserika krafter gjorde för att förhindra övergreppen. I boken ”Kyrkan och friheten” av Maciej Zaremba framkommer det att samtliga biskopar i den Svenska statskyrkan 1951 tog ställning för de rashygieniska steriliseringarna. En given retorisk fråga blir då– Hur överensstämmer detta med det kristna budskapet? Det skulle vara välkommet med kommentar av någon av svenska kyrkans representanter i frågan samt deras ståndpunkt i LVU-frågan idag.  


Birger Hjelm