Författare Ämne: Fiender: Isaac Baschevis Singer  (läst 1507 gånger)

Avos

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 1242
  • Karma: 0
    • Visa profil
    • Ett Annat Sverige
Fiender: Isaac Baschevis Singer
« skrivet: 29 januari 2009, 16:41:29 PM »
Boken är minnesvärd, då den handlar om de överlevande offren för nazisternas koncentrationsläger, och hur livet efteråt gestaltar sig för dem i deras nya tillvaro som brottsoffer för brott mot mänskligheten. Är det något som känns igen av de som varit utsatt för myndighetsbrottslighet i samband med LVU, där upprättelse inte finns för brottsoffren ?

I alla fall jag känner igen mig. Ständigt återkommer tankar om hur jag i olika situationer bör bereda mig om myndighetsbrottslingarna överfaller oss, hur man kan försvara sig,olika möjliga utvägar att fly. Taktik under förhören.Hur man dödar dem med olika metoder. Framförallt dilemmat att det är MIG det är synd om ifall någon av dessa ondskefulla insekter for illa, och jag blev straffad för detta, vilket inleder nya plågor, och tankar om att de försöker förstöra mig som människa genom att tvinga mig att hata dem. Ingen upprättelse, fortsatt krig. Fronten har kommit hem till oss. Nazisterna har invaderat oss.

Några stycken ur boken:

Herman Broder vände på sig och öppnade ena ögat. I sitt halv-vakna tillstånd undrade han om han var i Amerika, i Tsivkev eller i ett tyskt läger. Han inbillade sig till och med att han låg gömd på höskullen i Lipsk. Det hände att han blandade ihop alla de där ställena. Han visste att han var i Brooklyn men han hörde nazisterna skrika. De stötte med bajonetterna för att skrämma fram honom medan han tryckte sig djupare och djupare ner i höet. En bajonett snuddade vid hans huvud.
Han måste uppbjuda hela sin viljestyrka för att vakna. "Nu räcker det!" sa han till sig själv och satte sig upp. Klockan måste vara mycket. Jadwiga var redan påklädd.

Herman var alltid rufsig och tillstökad när han vaknade, det såg ut som om han hade legat och brottats hela natten. Den här morgonen hade han till och med ett stort blåmärke på den höga pannan. Han kände på det. "Vad är det här?" frågade han sig. Kunde det ha orsakats av bajonetten i drömmen? Tanken kom honom att le. Han hade antagligen slagit i garderobsdörren på väg till toaletten under natten.

Herman rakade sig medan badkaret fylldes med vatten.

Medan han stod där började han fantisera igen. Nazisterna hade återtagit makten och ockuperat New York. Herman gömde sig i det här badrummet. Jadwiga hade låtit mura igen dörren och målat den så att den liknade resten av väggen.
"Var skulle jag sitta? Här på toalettstolen? Jag skulle kunna sova i badkaret. Nej, det är för kort." Han tittade på kakelgolvet för att se om det fanns tillräckligt med plats för honom att sträcka ut sig. Men även om han låg snett över golvet skulle han bli tvungen att dra upp knäna. Men han skulle åtminstone få ljus och luft här. Badrummet hade ett fönster som vette ut mot en liten gård.

Han försökte räkna ut hur mycket mat Jadwiga skulle behöva ge honom varje dag för att han skulle klara sig - två eller tre potatisar, en skiva bröd, en liten ostbit, en sked matolja och då och då en vitamintablett. Det skulle inte kosta henne mer än en dollar i veckan - på sin höjd en och en halv dollar. Han skulle kunna ha lite böcker och skrivpapper. Jämfört med höskullen i Lipsk skulle det vara rena lyxen. Han skulle ha en laddad revolver till hands eller kanske en kpist.

När nazisterna upptäckte hans gömställe och kom för att gripa honom skulle han välkomna dem med en kulkärve och spara en kula åt sig själv.

Karet var nära att svämma över och badrummet var fyllt med ånga. Herman stängde snabbt kranarna. De här dagdrömmarna hade börjat anfäkta honom allt oftare.
Så snart han låg i badet öppnade Jadwiga dörren. "Här är lite tvål."

Herman lämnade våningen och sprang nerför trapporna. Om han inte försvann snabbt skulle Jadwiga ropa honom tillbaka. Varje gång han gick hemifrån sa hon adjö som om nazisterna härskade i Amerika och hans liv var i fara. Hon lade sin heta kind mot hans och bad honom se upp för bilar, inte glömma bort att äta.
 
Trots att Herman aldrig hade haft särskilt stark aptit kände han efter svältåren under nazitiden en behaglig stimulans när han såg mat. Solstrålarna föll på lådor och korgar med apelsiner, bananer, körsbär, jordgubbar och tomater. Judar fick leva fritt här! På den breda avenyn och på tvärgatorna hade hebreiska skolor sina skyltar. Det fanns till och med en jiddischskola. Medan han gick vidare tittade han efter gömställen som skulle kunna användas ifall nazisterna skulle komma till New York. Skulle man kunna gräva en bunker någonstans i närheten? Skulle han kunna gömma sig i katolska kyrkans torn? Han hade aldrig varit partisan men nu tänkte han ofta på platser som det skulle vara möjligt att skjuta från.
Denna person har av myndigheterna berövats sina rättigheter, och skriver därför mot sin vilja anonymt.Att skriva anonymt skadar de mänskliga rättigheterna och skyddar de som angriper rättigheterna