Hej! Jag Àr helt ny hÀr pÄ forumet, och har försökt lÀsa ikapp lite men det Àr sÄ mÄnga berÀttelser och upprörande historier, sÄ mitt hjÀrta blöder.
SjĂ€lv Ă€r jag ensamstĂ„ende mamma till en 11-Ă„rig dotter med diagnoserna Asperger, ADHD, Tourette och Ă
ngest UNS.
Jag har ocksÄ en 23-Ärig dotter som vÄrdats inneliggande pÄ psyk i Äratal varvat med boende i behandlingshem. Hon har egen lÀgenhet.
Min yngsta dotter har lÀrt sig av storasyster att om man skÀr sig sÄ fÄr man som man vill!
Trots att hon bara Àr 11 Är Àr hon fruktansvÀrt intelligent och mÀnniskor luras ofta att tro att hon Àr mycket Àldre. Hon skriver och bloggar och hennes intellektuella nivÄ Àr bedömd som mycket hög. Hennes kÀnslomÀssiga nivÄ dÀremot Àr motsvarande en 4-5-Ärings.
Vi har haft ett ganska tufft liv. SjÀlv har jag varit funktionshindrad och permobilburen i flera Är, men lyckats vÀnda det hela och Àr idag nÀstan fullt frisk, Àven om jag behöver gÄ med rollator. Jag klarar mig sjÀlv.
SjĂ€lvklart Ă€r det tufft att vara ensam med ett barn som har de diagnoser min dotter har. Men jag Ă€lskar henne och vi har ett gott liv. Ănda tills för c:a ett Ă„r sedan.
DÄ blev jag kompis med en tjej som flyttade in i min lÀgenhet. Hon blev sedan kontaktperson Ät min dotter. Men min dotter mÄdde inte bra av det, och jag försökte parera dem bÄda, som en Äsna mellan hötappar. Jag VILLE ju sÄ gÀrna att det skulle gÄ bra och jag hade varit sÄ himla ensam i sÄ mÄnga Är.
Allt trappades upp och för nÄgra veckor sedan skar sig min dotter pÄ armarna och pÄ halsen för att fÄ en reaktion. Min kompis/kontaktpersonen fick ett psykbryt och för hennes skull ringde jag socialjouren. Det skulle jag aldrig ha gjort!
(Tro nu inte att jag bagatelliserar att min dotter skurit sig! Men jag har stor erfarenhet av sjÀlvskadebeteende p g a min Àldsta dotter och psykolog och psykiater har upprepade gÄnger intygat att det inte handlar om suicidförsök, utan att man vill ha uppmÀrksamhet. Och jag kÀnner min dotter utan och innan och kan gÄ i god för att det inte alls förelÄg nÄgon fara.)
Socialjouren gjorde hembesök, och vi beordrades att Äka in pÄ BUP:s psykiatriska akutmottagning över natten för observation.
Dagen efter beslutades att min dotter skulle tillbringa helgen hos sin pappa.
Efter helgen kom hon hem igen, och allt blev lugnt och bra. Men min kompis/kontaktpersonen stack pÄ onsdagen och lÀmnade mig i ett chocktillstÄnd. Jag fick ingen kontakt alls med henne.
PÄ torsdagen ringer soc och berÀttar att min dotter ska jourhemsplaceras. Jag försöker protestera, men de kommer med bil och vi blir hÀmtade.
Min dotter fÄr bo hos en Àldre, sjuklig, storrökande kvinna som inte ens kan sitt eget telefonnummer!
Redan första kvÀllen lÀmnades hon ensam och skar sig med en sax. Soc hade inte upplyst kvinnan om villkoren för min dotter.
Sedan började helvetet pÄ allvar. Skolan ringde mig flera gÄnger varje dag och rapporterade att min dotter kom utan klÀder. Och min dotter har matlÄdor p g a specialkost, och dessa var undermÄliga. Ibland fick skolan slÀnga maten för den var helt oÀtlig. Rutten sallad, dÄliga tomater o s v.
Skolan försökte kontakta soc, men de var inte antrÀffbara. Jourmamman var ocksÄ omöjlig att fÄ tag pÄ.
Den som fick sitta som en sambandscentral hela dagarna, var jag. Jag försökte ocksÄ nÄ soc och jourmamman, men det var vÀldigt svÄrt.
Soc terroriserade min dotter i skolan. Upprepade besök och samtal.
Skolan, sÄvÀl som BUP, har ett flertal gÄnger intygat för soc att de utÄtagerande beteenden min dotter har visat upp, Àr diagnostypiska och att vad hon framförallt behöver Àr lugn, ro och struktur.
I fredags besökt soc min dotters skola igen, men den hÀr gÄngen krÀvde jag att fÄ vara med vid samtalet. Soc pumpade min dotter samtidigt som hon Ät sin lunch! Hon fick inte ens matro. Och frÄgorna de stÀllde var avancerade frÄgor som jag helst sÄg att BUP eller nÄgon utbildad person stÀllde. "Vad har du för sjÀlvbild?" och "Vem Àr du?" o s v. Min dotter fÄr bara Ängest av sÄdana frÄgor och vÀrjer sig.
Jag har hur mÄnga som helst som har intygat att jag Àr en bra förÀlder. Jag missbrukar inte, det förekommer inget vÄld i hemmet o s v.
Ett av min dotters stora problem Àr att om man samtalar med henne, alltsÄ pratar allvar, tolkar hon det som att man skÀller pÄ henne. Detta har bl a psykologen som utrett henne pratat om. Min dotter kan inte tolka det som hÀnder och sker runtom henne pÄ samma vis som vi andra. Och hon förstÄr heller inte orsak och verkan, att det hon sÀger och gör kan fÄ konsekvenser lÀngre fram.
Nu Àr hon hemma igen, men jag lever under ett stÀndigt hot om tvÄngsomhÀndertagande. Senast för ett par timmar sedan ringde soc och talade om att nÄgon gjort en anonym anmÀlan mot mig. Denna "nÄgon" Àr ingen mindre Àn min f d kompis/kontaktperson!
Nu Àr socialjouren pÄ vÀg hit igen. Hela mitt liv Àr söndertrasat, och vi fÄr inte en lugn stund.
Jag har skriftligen ansökt via kommunen om att de ber LÀnsrÀtten anordna en advokat Ät mig, och jag har ocksÄ haft kontakt med en sÄdan som sÀger sig villig att ta sig an detta. Han Àr specialist pÄ socialrÀtt och LVU-Àrenden.
Men som soc hÄller pÄ, blir det ju snart en sjÀlvuppfyllande profetia. De hÀrskar genom att söndra. Snart har de fÄtt mig sÄ krossad, att jag ger upp och dÄ kan de slÄ sig för bröstet och sÀga att de hade rÀtt.
SocialtjÀnsten Àr i Botkyrka kommun söder om Stockholm. Alby utredningsenhet, familjesektionen.
