Författare Ämne: Rättshaverister – problem eller utmaning?  (läst 13184 gånger)

Natalia

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 60
  • Karma: 0
    • Visa profil
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« skrivet: 09 november 2008, 16:40:48 PM »
I sektionen artiklar finns en artikel skriven av Göran Lambertz.
Jag undrar om någon mer än jag blev upprört över teser som ställs i den. Personligen läste jag den med stort bestörtning.
Innan jag förklarar varför är jag så kritiskt mot den, vill jag påpeka att personligen har jag inte anmält varken läkare, socialen eller advokater fast egentligen borde jag göra det eftersom för allt som hänt oss, finns full dokumentation.  Mitt beslut baserades på fast övertygelse att det inte handlar om fel begångna av enskilda tjänstemän utan om hela systemet. Jag tror inte att dessa samhällsrepresentanter finns i någon slags maskopi. Snarare är det så att etabligenget har utarbetat en konsensus vilket innebär att den enskilda människan har ingen rätt att överklaga deras beslut. Inte ens ifrågasätta dem.
Göran Lambertz i sin artikel bekräftat det mycket tydligt. Förorättade människor är för dem enbart störda människor. Och om de inte var det innan, så blev de det efteråt pga. inbyggd sårbarhet. Anmärkningsvärt säger han inte så mycket om rättsliga grunder för människors agerande utan beskriver han deras personliga egenskaper, vilka borde inte ha någon som helst betydelse i rättsligt sammanhang. Man blev orättvist behandlad eller inte. Oavsett vilken typ av personlighet man är.

Citera
"Mest beror det sannolikt på personliga egenskaper. Många av rättshaveristerna har utan tvekan en psykisk störning i botten, men inte alla. Även personer som tidigare har uppträtt normalt kan tappa greppet helt och hållet. Sannolikt finns det någon skörhet som gör att dessa personer saknar fallskärm när fallet kommer.
       Rimligen har motgångens eller kränkningens art också betydelse. Den som får sin tillvaro raserad eller annars hamnar i en svår kris kan naturligtvis ha svårare att återgå till det normala än den som utsätts för en mindre motgång."

Det som skrämmer mig mest är det diagnostiska iver som han visar. Han utgår ifrån att människor som anser sig ha blivit felbehandlade, i själva verket är psykiskt störda eftersom de inte kan acceptera en felaktig dom. Han undrar inte alls varför orättfärdighet har begåtts och vad kan man göra för att förhindra det i framtiden. Nej, han vill istället lösa problemet genom att ställa DIAGNOS och BEHANDLING!

 
Citera
”Det är givet att diskussionen här måste föras utifrån det perspektiv som vi jurister representerar. Det gäller såväl problembeskrivning som diagnos och behandling. Vi kan inte – annat än möjligen högst amatörmässigt – ta oss an frågorna utifrån psykologiska, sociologiska eller medicinska utgångspunkter. Det är naturligtvis en begränsning, men den bör inte avhålla oss från att avhandla ämnet”

och vidare:
Citera
”Man frågar sig varför vissa blir rättshaverister medan andra utan större problem kan lägga ett nederlag, en motgång eller en kränkning bakom sig.
 Om man bortser från krav på vetenskaplighet eller pregnans kan man beskriva bakgrunden till människors utveckling till rättshaverister genom en förenklad kategoriindelning enligt punkterna a – f nedan.
    a. De vanligaste rättshaveristerna är personer som har drabbats av en eller flera motgångar och som – ofta på grund av en psykisk störning eller en särskilt envis eller mycket skör läggning – har haft svårt att lägga det inträffade bakom sig. Vi kan kalla dessa för motgångsfallen.
    b. Relativt vanliga är också personer som i botten tycks ha en psykisk sjukdom eller allvarlig psykisk störning och vars beteende i hög grad präglas av detta (sjukdomsfallen).
    c. Inte ovanliga är vidare personer som vägrar erkänna egna misstag och fel och som projicerar sina olyckor på andra, gärna myndighetspersoner (projiceringsfallen). Dessa personer är ofta påtagligt aggressiva.
    d. Mindre vanliga är de personer som är uppenbart ensamma, som inte får stöd någonstans ifrån men som kämpar en envis tragisk kamp och förlöjligas eller ignoreras av omgivningen (mobbningsfallen).
    e. Ännu ovanligare som rättshaverister är personer som är helt friska men som drabbas av en osedvanligt svår personlig kris, exempelvis ett barns död till följd av misstänkt felbehandling i sjukvården (krisfallen).
    f. Slutligen finns det personer som framför allt tycks ha behov av något att fylla sin dag med och någon att prata med eller skriva till. En upplevd kränkning finns i botten, men upprättelsen tycks vara mindre viktig än den ”samvaro” som klagoverksamheten erbjuder (kontaktfallen).
    Det finns alltså många skilda bakgrunder och karaktärer. Vissa personer hör ganska tydligt till en kategori, medan andra passar i flera. Ytterligare några är svårkategoriserade. Jag vill åter betona att beskrivningen bygger på en högst osäker och ovetenskaplig genomgång”.  


Sjukdomsfallen, projiceringsfallen, mobbningsfallen, krisfallen, kontaktfallen – alla dessa ord visar tydligt hur Göran Lambertz ser på människor som har blivit nonchalerade av rättsväsendet. Han överväger inte ens att fel kunde begås i alla led eller åtminstone i någon av dem. Det är bara psykiskt störning som driver människorna till misstro mot maktens representanter som förstås alltid har rätt!

Det är farligt när en jurist, särskild i en så hög rang som justitiekansler, använder sig av diagnostiska begrepp för att rättfärdiga felaktiga domar och skulbelägga enskilda människor.
Det är farligt när jurister istället för att hjälpa människor att få en rättvis dom och upprättelse vill leka terapeuter för att tvinga människor till underkastelse.
Det är farligt för oss alla, oavsett om det handlar om brottsanklagade eller om familjer fråntagna sina barn.
Det är farligt för samhället då ingen kommer att våga överklaga myndighetsbeslut eller felaktig dom – rädslan att bli klassad som psykisk störd kan bli omöjlig att övervinna.

Avos

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 1242
  • Karma: 0
    • Visa profil
    • Ett Annat Sverige
Re: Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #1 skrivet: 09 november 2008, 18:11:21 PM »
Citat från: "Natalia"
I sektionen artiklar finns en artikel skriven av Göran Lambertz.
Jag undrar om någon mer än jag blev upprört över teser som ställs i den. Personligen läste jag den med stort bestörtning.
Innan jag förklarar varför är jag så kritiskt mot den, vill jag påpeka att personligen har jag inte anmält varken läkare, socialen eller advokater fast egentligen borde jag göra det eftersom för allt som hänt oss, finns full dokumentation.  Mitt beslut baserades på fast övertygelse att det inte handlar om fel begångna av enskilda tjänstemän utan om hela systemet. Jag tror inte att dessa samhällsrepresentanter finns i någon slags maskopi. Snarare är det så att etabligenget har utarbetat en konsensus vilket innebär att den enskilda människan har ingen rätt att överklaga deras beslut. Inte ens ifrågasätta dem.
Göran Lambertz i sin artikel bekräftat det mycket tydligt. Förorättade människor är för dem enbart störda människor. Och om de inte var det innan, så blev de det efteråt pga. inbyggd sårbarhet. Anmärkningsvärt säger han inte så mycket om rättsliga grunder för människors agerande utan beskriver han deras personliga egenskaper, vilka borde inte ha någon som helst betydelse i rättsligt sammanhang. Man blev orättvist behandlad eller inte. Oavsett vilken typ av personlighet man är.

Citera
"Mest beror det sannolikt på personliga egenskaper. Många av rättshaveristerna har utan tvekan en psykisk störning i botten, men inte alla. Även personer som tidigare har uppträtt normalt kan tappa greppet helt och hållet. Sannolikt finns det någon skörhet som gör att dessa personer saknar fallskärm när fallet kommer.
       Rimligen har motgångens eller kränkningens art också betydelse. Den som får sin tillvaro raserad eller annars hamnar i en svår kris kan naturligtvis ha svårare att återgå till det normala än den som utsätts för en mindre motgång."

Det som skrämmer mig mest är det diagnostiska iver som han visar. Han utgår ifrån att människor som anser sig ha blivit felbehandlade, i själva verket är psykiskt störda eftersom de inte kan acceptera en felaktig dom. Han undrar inte alls varför orättfärdighet har begåtts och vad kan man göra för att förhindra det i framtiden. Nej, han vill istället lösa problemet genom att ställa DIAGNOS och BEHANDLING!

 
Citera
”Det är givet att diskussionen här måste föras utifrån det perspektiv som vi jurister representerar. Det gäller såväl problembeskrivning som diagnos och behandling. Vi kan inte – annat än möjligen högst amatörmässigt – ta oss an frågorna utifrån psykologiska, sociologiska eller medicinska utgångspunkter. Det är naturligtvis en begränsning, men den bör inte avhålla oss från att avhandla ämnet”

och vidare:
Citera
”Man frågar sig varför vissa blir rättshaverister medan andra utan större problem kan lägga ett nederlag, en motgång eller en kränkning bakom sig.
 Om man bortser från krav på vetenskaplighet eller pregnans kan man beskriva bakgrunden till människors utveckling till rättshaverister genom en förenklad kategoriindelning enligt punkterna a – f nedan.
    a. De vanligaste rättshaveristerna är personer som har drabbats av en eller flera motgångar och som – ofta på grund av en psykisk störning eller en särskilt envis eller mycket skör läggning – har haft svårt att lägga det inträffade bakom sig. Vi kan kalla dessa för motgångsfallen.
    b. Relativt vanliga är också personer som i botten tycks ha en psykisk sjukdom eller allvarlig psykisk störning och vars beteende i hög grad präglas av detta (sjukdomsfallen).
    c. Inte ovanliga är vidare personer som vägrar erkänna egna misstag och fel och som projicerar sina olyckor på andra, gärna myndighetspersoner (projiceringsfallen). Dessa personer är ofta påtagligt aggressiva.
    d. Mindre vanliga är de personer som är uppenbart ensamma, som inte får stöd någonstans ifrån men som kämpar en envis tragisk kamp och förlöjligas eller ignoreras av omgivningen (mobbningsfallen).
    e. Ännu ovanligare som rättshaverister är personer som är helt friska men som drabbas av en osedvanligt svår personlig kris, exempelvis ett barns död till följd av misstänkt felbehandling i sjukvården (krisfallen).
    f. Slutligen finns det personer som framför allt tycks ha behov av något att fylla sin dag med och någon att prata med eller skriva till. En upplevd kränkning finns i botten, men upprättelsen tycks vara mindre viktig än den ”samvaro” som klagoverksamheten erbjuder (kontaktfallen).
    Det finns alltså många skilda bakgrunder och karaktärer. Vissa personer hör ganska tydligt till en kategori, medan andra passar i flera. Ytterligare några är svårkategoriserade. Jag vill åter betona att beskrivningen bygger på en högst osäker och ovetenskaplig genomgång”.  


Sjukdomsfallen, projiceringsfallen, mobbningsfallen, krisfallen, kontaktfallen – alla dessa ord visar tydligt hur Göran Lambertz ser på människor som har blivit nonchalerade av rättsväsendet. Han överväger inte ens att fel kunde begås i alla led eller åtminstone i någon av dem. Det är bara psykiskt störning som driver människorna till misstro mot maktens representanter som förstås alltid har rätt!

Det är farligt när en jurist, särskild i en så hög rang som justitiekansler, använder sig av diagnostiska begrepp för att rättfärdiga felaktiga domar och skulbelägga enskilda människor.
Det är farligt när jurister istället för att hjälpa människor att få en rättvis dom och upprättelse vill leka terapeuter för att tvinga människor till underkastelse.
Det är farligt för oss alla, oavsett om det handlar om brottsanklagade eller om familjer fråntagna sina barn.
Det är farligt för samhället då ingen kommer att våga överklaga myndighetsbeslut eller felaktig dom – rädslan att bli klassad som psykisk störd kan bli omöjlig att övervinna.


"Motgångsfallen" han avhandlar är ju verkligen officiell statlig politisk psykiatri. Men skulden ligger hos dessa utövare av brottsligheten, och inte hos något anonymt, jag vet inte vad du syftar på. Var och en som befattar sig med dessa brottsliga handlingar anser jag begår brott mot mänskligheten, och bör betala av sin skuld genom att dömas till dödstraff. Någon oskuld bland utövarna i denna repressionsapparat tror jag alltså inte på.
Denna person har av myndigheterna berövats sina rättigheter, och skriver därför mot sin vilja anonymt.Att skriva anonymt skadar de mänskliga rättigheterna och skyddar de som angriper rättigheterna

Stockholm

  • Gäst
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #2 skrivet: 09 november 2008, 18:13:41 PM »
Tänkte på detta när jag läste ditt inlägg Natalia

- " När det gäller demokratin och synen på demokratiska värden konstaterar Hayek att det för planeringssocialismen alltid kommer en punkt där behovet av att styra samhället, kontrollera ekonomin och fördela resurserna förvandlar demokratin till friktion i den tänkta samhällsmaskinen.

Individernas vilja och frihet, liksom deras demokratiska rättigheter, blir ett hinder för genomförandet av den övergripande plan för samhällets bästa som planeringssocialisten är övertygad om måste genomföras för det allmänna bästa. " -

- "Denna maktkoncentration, menar Hayek, är aldrig ett öppet deklarerat mål hos den planeringssocialistiska rörelsen. Demokratins upplösning sker alltid i något annat, vagt formulerat och allmängiltigt måls namn.

Det är när politiker påstår sig värna "det allmänna bästa" eller "samhällets välstånd" och när de gömmer sig bakom i sig harmlösa målformuleringar som det är fara å färde.

Snart nog leder den allmänna planeringssocialistiska välviljan till en upplösning av de demokratiska processerna - inte nödvändigtvis för att demokratins försvagning är ett mål i sig, utan för att det inte går att styra och planera samhället tillräckligt detaljerat med demokratiska styrmedel. " -

- " I avsnittet "Sanningens död" undersöker Hayek hur planeringssocialismen ser på sanningens natur.

"Sanningen", skriver Hayek, "blir något som makthavarna fastställer, något som alla måste tro på för att de organiserade ansträngningarna skall vara enhetliga och som kanske måste ändras om dessa ansträngningar fordrar det."-

- " Han undersöker till exempel relationen mellan moral och tvång, och fastslår att det inte går att få beröm för något som man tvingats till. " -

http://www.liberalismen.com/hayek.shtml

AS76

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 106
  • Karma: 0
    • Visa profil
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #3 skrivet: 09 november 2008, 18:57:44 PM »
Lambertz har tidigare slagit mig som en mycket vidrig person, han har tidigare drivit flera tryckfrihetsrättegångar för att bestraffa människor för de åsikter de uttryckt, som t.ex. Ahmed Rami. Han såg heller inget problem i att en av gubbarna i högsta domstolen satt kvar på sin post trots att han hade köpt sexuella tjänster av en ung man, vilket är olagligt. Lambertz är ett levande bevis på att svenskt rättsväsende är en enda stor fars.

För övrigt intressant argument från hans sida, man skulle kunna använda samma på utövande av militärmakt. "Om någon blir rädd när vi stormar fram med våra trupper så är det för att de är fiender, oskyldiga människor känner ingen rädsla för oss."

Som jag förstått det så är också Lambertz den som är ansvarig för att lagstiftningen om hets mot folkgrupp inte gäller svenskar som offer, endast minoritetsgrupper, han har åtminstone deklarerat att detta är vad som gäller.

Jag förmodar att han älskar sitt arbete, han kan ju spotta på människor hur mycket han vill.

Stockholm

  • Gäst
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #4 skrivet: 09 november 2008, 23:59:11 PM »
I samband med "Oskarshamnsfallet" läste jag igenom de ca 100 anmälningar som kommit in till JO.

Lite onödigt att anmäla något som redan visats i media/TV.

Hur som helst, så visst fanns de kategorier som du "Natalia" räknad upp i ditt inlägg.

Om man vänder på det hela, hur blir och fungerar egentligen människor till slut, som i sitt jobb, varje dag, år ut och år in, under lång tid, sitter och läser anmälningar och klagomål, både seriösa anmälningar och knäppa dito.

Själv skulle jag bli galen av ett sådant jobb.

Ingen borde få stanna i mer än i högst 3 år på ett sådant jobb.

Natalia

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 60
  • Karma: 0
    • Visa profil
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #5 skrivet: 10 november 2008, 02:24:25 AM »
Avos
Jag tycker inte att man ska befria från skuld de enskilda tjänstemännen. Men det är svårt, så gott som omöjligt att komma åt de skyldiga.  Alla de är så djupt indoktrinerade att de inte förstår ens att de gör fel. Vidare, alla rättsliga instanser fungerar i djupt samförstånd (skulle kunna säga tom i en symbios) med dem. Alla som klagar och överklagar betraktas som psykiskt störda. Rättshaverister, kverulanter, som Lambertz påstår.    
 Inte ens hos allmänheten kan man finna stöd, eftersom den regelbundet hjärntvättas genom s.k. dokumentärer och ständiga ”experts” utlåtande. Egentligen är jag inte förvånad. Folk i allmänhet är bombarderat med upplysande ”information”.

Jag minns att jag för flera år sen tittade på just en s.k. dokumentär. Jag minns inte titel på den och inte heller året då den sänds. Det jag reagerade starkt mot var just tillvägagångssättet. Alltså: en pojke med sin mamma deltåg i terapi på PUB. Båda uttalade sig i filmen i vilken deltåg också en kvinnlig psykolog.  Pojken berättade att alla hans problem började efter skolstarten, då blev han mobbad. Han beskrev hur bra hade han innan, både hemma och i förskolan. Psykologen hävdade att fallet visar tydligt hur en mammas fel kan resultera i diverse störningar. Mest intressant var nog mammas uttalande.  Med tårar i ögonen, många gånger ångrade hon allt hon gjort! Det märkliga var att hon upprepade att hon inte visste vad det var som hon gjorde fel. Uppenbarligen gjorde hon många fel, det förklarade terapeuten för henne, annars skulle inte sonen ha några problem. Jag tittade på det med mina två svenska väninnor. De förstådd inte alls mina invändningar. Det tog ganska lång tid innan jag lyckades visa för de alla inkonsekvenser och grava förvanskningar i programmet. Vad händer då man tittar eller lyssnar på sådan smörja utan att ha någon i närheten som märker dessa förljugenheter?
Särskild, som i vissa fall gör de det ganska skickligt, då tittare eller lyssnare märker inte hur man glider ifrån stenhårda fakta mot blandning av olika teorier som skulle bekräfta något som man vill bevisa.

Så, jag tycker det är lönlöst att i dagsläge förvänta sig att de skyldiga kan bli straffade. Hårda straff vore det enda som skulle tvinga de åtminstone till eftertanke. Men vem skulle utmätta sådan straff då hela rättsväsendet står på deras sida? Däremot anser jag att det är mycket viktigt att göra något åt det hela sjuka systemet.  Vi borde synas och höras.
I motsats till Stockholm, tycker jag att det var fantastiskt att 100 människor anmälde Oskarshamnsfallet till JO. Ju fler desto bättre. Det räcker inte med en enstaka framställning i media, fast det hjälper förstås.

Natalia

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 60
  • Karma: 0
    • Visa profil
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #6 skrivet: 10 november 2008, 02:28:08 AM »
Stockholm
Att människor blir trötta på sina jobb efter att ”år ut och år in” syssla med anmälningar och klagomål, är ingen ursäkt för deras brist på kompetens och medkänsla. Det är deras yrkesroll det handlar om. Problemet är att de inte känner lojalitet med människor vilkas problem dem ska hantera. Tänk om läkare, sjuksköterskor, lärare, poliser, städerskor mm blir lika trötta? Ska alla de också byta efter högst 3 år? Vi alla måste stå sin kast, utan undantag, tyvärr.
”Kategorier” som finns i mitt inlägg kommer från Lambertz`s artikel. Det är hans sätt att se på människor som överklagar felaktiga beslut och domar! Jag kan tänka mig att en minimal del av dem motsvarar hans beskrivning, dock de flesta fall gör inte det. Som jag ser det, utgör rättsapparaten ett verktyg som används till att tygla människor.
Förresten, att så många anmälde ”Oskarshamnsfallet” var inte bara onödigt utan snarare nödvändigt. Ju fler uppmärksammar felaktigheter desto större chans att myndigheterna ger upp. Inte alltid men åtminstone i vissa ”mediala” fall.

Stockholm

  • Gäst
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #7 skrivet: 10 november 2008, 12:49:26 PM »
Natalia

Det var ingen ursäkt för att dessa inspektörer slarvar i sina jobb, utan ett krav på en personalrotation inom vissa typer av statlig verksamhet.

Ärenden som hamnar i media brukar både JO och JK själva göra till initiativärenden, vilket de brukar tycka vara "roligare" än uppdrag från allmänheten.

Avos

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 1242
  • Karma: 0
    • Visa profil
    • Ett Annat Sverige
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #8 skrivet: 10 november 2008, 13:45:37 PM »
Citat från: "Natalia"
Avos
Jag tycker inte att man ska befria från skuld de enskilda tjänstemännen. Men det är svårt, så gott som omöjligt att komma åt de skyldiga.  Alla de är så djupt indoktrinerade att de inte förstår ens att de gör fel.


Förnekandet av sanningen, vilket leder till en trappa av ökad brottslighet är inte en väg någon hederlig människa går. Indoktrinering kan utomstående utsättas för, men de som dagligen utsätter andra människor för brott, behöver inte upplysas av utomstående vad brott är, då de vet detta bäst själva. Vilka skulle det annars vara som vet bäst?

Däremot finns det en tendens av "groupthinking" i ledande miljöer. Det innebär att en chef kan omge sig med servila jasägare medvetet eller motvilligt. Så småningom kommer detta att leda till en sluten kultur. Helt plötsligt så kommer någon i gruppen att göra något barockt, som är uppenbart för alla utanför gruppen: exempelvis stjäla pengar för sin älskarinnas räkning. För den sluta kulturen framstår det inte som uppenbart, de har stirrat sig blinda på sin "kompetens" och motsäger helt öppna och klara bevis, då de inte kan tro att sådant kan förekomma bland dem då de alla är så "kompetenta".

Men detta handlar i miljöer där man hanterar SAKER, PENGAR, TJÄNSTER. Sociala/domstolarna handlar om miljöer där det görs klart för vad och en som inträder däri att de kan låta hoppet fara om en bibehållen hederlighet redan från början. Där hederliga människor rensas bort, där brottslighet belönas med befodran.

När utredningar gjorts där hundratals brott förekommer blir slutsatsen att de skyldiga måste straffas.

I den nya reviderade uppfattningen blir det istället att gärmingsmännen måste vara väldigt okunniga.
Denna person har av myndigheterna berövats sina rättigheter, och skriver därför mot sin vilja anonymt.Att skriva anonymt skadar de mänskliga rättigheterna och skyddar de som angriper rättigheterna

Jan-Olof Larson

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 38
  • Karma: 0
    • Visa profil
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #9 skrivet: 10 november 2008, 15:58:43 PM »
En fördel är att läsa hela artikeln och inte ta lösryckta delar av detta komplexa arbete som faktiskt  JK har gjort på ett osedvanligt objektivt sätt. Visst kan man undra över punkt 3 ” Vilka är de ” Men helhetsbilden av JK-uppsatsen ger ett annat intryck som man knappast kan
undgå att se. Det är tveksamt att någon annan kunde göra en bättre uppsatts.

Däremot måste det ses som ett totalt misslyckande för rättsystemet att befria tjänstemän från sina brott i ett näst intill  autonomt system där lagarna ger stort utrymme för personliga tolkningar som skett i så många fall  och som skapat kommuner med alldeles egna lagar förnekande både Barnkonvention och Europakonvention.

Uppsatsen är skriven för Nordiska Juristmötet, den 28 februari 2005 och vi har inte funnit på vad resultatet blev av detta


http://www.nkmr.org/rattshaverister_problem_eller_utmaning.htm


Gudrun och Jan-Olof

Stockholm

  • Gäst
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #10 skrivet: 10 november 2008, 17:03:14 PM »
Tack för länken J-O

- " Tiden räcker inte. Vi har mycket att göra och pressas av den ena uppgiften viktigare än den andra. Vi har inte tillräckligt med tid att ha tålamod med en besvärlig och envis person, vi hinner inte förklara så noga. Vi har många andra ärenden som väntar, en halvtimme i telefon är en omöjlighet. Dagens tidsschema för domstolsförhandlingar kan saboteras helt av en besvärlig och envis person. Irritationen och stressen ligger nära när någon faller ur ramen och kräver mer tid än som finns.

Engagemanget räcker inte. När vi är unga kanske vi orkar och vill hjälpa den som behöver vår tid. Men när vi blir äldre blir de flesta av oss mindre beredda att låta våra ”kunder” ta vår alltmer dyrbara tid i anspråk. Den som har problem får klara sig själv, det är inte vår sak.

Vi säger, skriver eller gör fel saker. Under en domstolsförhandling visar vi kanske alltför tydligt var våra sympatier ligger. Vi kanske snäser åt den som blir för envis, eller som ilsknar till. Vi kanske använder en onödigt okänslig formulering i ett beslut eller en dom. När en person ringer för att få en förklaring kanske vi svarar onödigt bryskt eller avfärdande. Efter att vi med gott tålamod har svarat samma sak flera gånger utan att personen förstått kanske vi säger något ovänligt som ger personen intrycket att han har att göra med en motståndare, någon som inte vill honom väl eller som i varje fall inte är särskilt intresserad av hans fall.

Detsamma gäller förmågan att säga, skriva och göra rätt saker.
Vi är inte alla utrustade med den rätta psykologiska blicken.
Vi utsätter nog ibland människor för små kränkningar utan att riktigt tänka på det. Vi är i och för sig mycket väl medvetna om ledstjärnor som opartiskhet, respekt och omsorg, men vi förmår inte alltid agera efter dem. Även på den här punkten får vi nog säga att det hänger väsentligen på oss själva. Vi kan inte skylla vår bristande skicklighet vad gäller ordval, agerande och psykologisk blick på någon annan.
Alltså: Att vi inte hinner bemöda oss om människorna är inte vårt fel.
Men att vi inte orkar det eller inte förmår det på rätt sätt, det får vi ta vårt ansvar för, även om också detta oftast har sina fullt rimliga förklaringar. " -

Stockholm

  • Gäst
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #11 skrivet: 10 november 2008, 17:21:58 PM »

Natalia

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 60
  • Karma: 0
    • Visa profil
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #12 skrivet: 10 november 2008, 21:35:33 PM »
Stockholm
Citera
Det var ingen ursäkt för att dessa inspektörer slarvar i sina jobb, utan ett krav på en personalrotation inom vissa typer av statlig verksamhet.

Personalrotation räcker inte! Det som räknas är inställningen till arbete och till människor och deras ärende. Men framför allt behövs en annan utgångspunkt: människor som råkat ut för oförrätter är inga psykfall.  Alltså värdera all bevismaterial på ett objektivt sätt istället för omtolkningar som gagnar maktapparatens representanter.
Citera
Ärenden som hamnar i media brukar både JO och JK själva göra till initiativärenden, vilket de brukar tycka vara "roligare" än uppdrag från allmänheten.

Säkert, dock privata anmälningar går inte att överskatta; de visar vad FOLKET tycker och hur missnöjd allmänheten är. Ju fler desto bättre. 100 är inte mycket, men alltid en början.

************
Jag ber om ursäkt att jag inte länkade till artikeln. Jag utgick ifrån att forums besökare kollade också sektionen ARTIKLAR.

Jag står fast vid min åsikt. Efter noggrann läsning hittade jag inte en enda mening som skulle tala om felaktigheter som begåtts. Däremot upprepade gånger talas det om RÄTTSHAVERISTER. Och sen massa förklaringar varför man inte lyckas tysta ner dem.

Rättshaverister är vi alla som motsäger oss maktstrukturerna.
För flera år sen, placerades min anorektiska dotter på § - 12 hem. Under diskussioner med hennes advokat blev jag kallat för paranoid rättshaverist! Innan ens domen hade fallit! Min advokat, en av dem som kämpar för mänskliga rättigheter, hjälpte mig att få rätt utslag – hon fick komma hem efter bara 10 dagar.
Förresten, tror jag att på samma sätt blev bemötta alla de oskyldigt dömda som – tack vore s.k. grävande journalistik och inte objektiv förundersökning – fick till slut upprättelse. Innan dess var de bara besvärliga rättshaverister!
Av justitiekansler förväntar jag mig opartisk framställning av orsaker varför människor kan bli fel dömda och varför de senare inte kan få upprättelse.

Jag tar några av dina egna citat Stockholm. Inte ens i dem ser jag något som motsäger mina egna intryck av hela artikeln.


" Tiden räcker inte. Vi har mycket att göra och pressas av den ena uppgiften viktigare än den andra. Vi har inte tillräckligt med tid att ha tålamod med en besvärlig och envis person.

Vi säger, skriver eller gör fel saker. Under en domstolsförhandling visar vi kanske alltför tydligt var våra sympatier ligger. Vi kanske snäser åt den som blir för envis, eller som ilsknar till.

Vi är inte alla utrustade med den rätta psykologiska blicken.
Vi utsätter nog ibland människor för små kränkningar utan att riktigt tänka på det. Vi är i och för sig mycket väl medvetna om ledstjärnor som opartiskhet, respekt och omsorg, men vi förmår inte alltid agera efter dem


Alltså: Att vi inte hinner bemöda oss om människorna är inte vårt fel.
Men att vi inte orkar det eller inte förmår det på rätt sätt, det får vi ta vårt ansvar för, även om också detta oftast har sina fullt rimliga förklaringar."

Av dem framgår klart och mycket tydligt hur man betraktar klagande människor. Alltså: besvärliga och envisa som kan ilskna till när de blir kränkta och partiskt bemötta. Att man inte förmår agera efter den grundläggande principen om rättsäkerheten. att man saknar den rätta psykologiska blicken kan betyda bara en sak: man anser inte att det är värt att diskutera sakfrågan istället vill man kunna på rätt sätt avvisa personen som ställer obekväma krav.

Natalia

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 60
  • Karma: 0
    • Visa profil
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #13 skrivet: 10 november 2008, 21:41:25 PM »
Avos du har rätt i det du skriver. Man förenklar en hel del i såna inlägg. Det är förstås inte bara indoktrineringen som är orsaken utan bara en av flera andra.  Jag tycker också att man borde ha personligt ansvar. Men hur kan vi utkräva det? Läkare amputerar fel hand, socialen förstör människors liv, rätten dömer utan säker bevisning… och alltid hör vi bara bortförklaringar. Och envisas vi och försöker få upprättelse så kallas vi för besvärliga rättshaverister.

Natalia

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 60
  • Karma: 0
    • Visa profil
Rättshaverister – problem eller utmaning?
« Svar #14 skrivet: 10 november 2008, 22:00:52 PM »
Jan-Olof
Jag har läst hela artikeln. Mitt intryck är helt annan. Redan själva benämningen RÄTTSHAVERISTER talar om innebörden.

Jag hittade på nätet ganska intressant beskrivning av ordet.
"Den som i dagens Sverige utpekas som rättshaverist utsätts tveklöst för andras missaktning. En peststämpel som får förödande effekter i det enskilda fallet, eftersom föraktet i synnerhet omfattar myndigheters och makthavares fortsatta inställning till den utpekade.
Epitetet rättshaverist brukas därför allt mer frekvent av skrupelfria makthavare som enkelt, snabbt och effektivt vill undanröja sk obekväma rättssökanden 'utan rättegång och dom'.
Eftersom begreppet är så väl inarbetat inom rättssystem, myndigheter och andra maktens boningar räcker det med att ordet rättshaverist och ett personnamn kombineras för att det aktuella fallet ska processas av sig självt. Med given utgång.
Makthavares djupgående aversioner mot uthålligt rättssökande medborgare är väl kända. Ett anmärkningsvärt faktum med tanke på att sk rättshaverister i motsats till terrorister och många framgångsrika makthavare aldrig brukar odemokratiska eller illegala medel i sina strävanden.
Att hata eller frukta en våldsam terrorist är begripligt. Men att samma inställning omfattar medborgare som i sitt fredliga rättssökande håller sig till de demokratiska spelreglerna står inte lika klart.
Vissa makthavares motvilja mot sk rättshaverister saknar således tydliga motiv och får därför skälet till aversionen sökas på det personliga och psykologiska planet.
Ligger motivet i att rättshaveristen besitter egenskaper som gör denne för beslutsam, för uthållig eller för rättsinnad - i makthavarens tycke? Eller i makthavarens insikt om att den rättssökande har rätt men att dennes rätt på grund av makthavarens orätt inte 'får' eller 'kan' bejakas?
Ett indirekt belägg för svaret ja på endera eller båda dessa frågor är att ingen demokratiskt orienterad makthavare har förespråkat någon "Lex Rättshaverism" - trots animositeten ifråga.
Naturligtvis beroende på att det gäller naturliga, självklara och i grunden aktningsvärda individuella ansträngningar som kommer även icke drabbade medborgare till gagn. Detta då sk rättshaveristers ofta obeskrivliga vedermödor påvisar och inte minst avslöjar maktövergrepp och allvarliga missförhållanden och därmed bidrar till ett vidmakthållande av etik, moral, lag och rätt – själva fundamentet för den demokratiska samhällsordningen.
Ett direkt belägg för svaret ja är uppfattningen: "Det ligger så gott som alltid någon allvarlig orätt i botten av alla så kallade rättshaverier"
Begreppet rättshaverist framstår således som tillskapat och brukat i syfte att grundlöst och riskfritt utsätta någon för andras missaktning. Ett redskap för uppsåtligt förtal med andra ord. Av vilket följer om inte slutsatsen så misstanken om att epitetet i själva verket avspeglar begreppsanvändande makthavares ifråga personliga tillkortakommanden.

Frågan är således om inte det enligt gängse språkbruk nedsättande begreppet rättshaverist vid närmare eftertanke är positivt och är, eller borde vara, ett uttryck för aktning och respekt.
Under alla omständigheter har den (efter)tanken ett symboliskt stöd hos det tusenåriga tänkespråk som säger:
Droppen urholkar stenen. Icke utav sin kraft, utan av dess evigt fallande
Alf Susaeg "
[/color]

Jag citerar det eftersom det förklarar bra varför reagerar jag så kraftigt på Lambertz`s artikel.
Citatet kommer från:
http://www.bankrattsforeningen.org.se/haverist.html