I mitten av 90-talet när jag gick ut gymnasiet i Härnösand fann jag mig själv boende hos min mor efter att mina alkoholiserade föräldrar separerat, och jag hade inte foten inne på någon arbetsplats eller mycket hum hur jag skulle gå tillväga för att få jobb, så jag fick vända mig till socialen för försörjningen. De hade dock helt andra planer än de jag hade, de som gick ut på att jag skulle få ett jobb, och bara gick till socialen eftersom jag inte hade några pengar; De började visa ett kränkande intresse för mig som person, sa att jag var "mörk", "konstig" och frågade om jag sov gott om nätterna. De tog mig också till habiliteringsenheten i Sundsvall och försökte få mig att acceptera vistelse på vårdhem, något jag naturligtvis avböjde. Vidare så anställde de en ledsagare åt mig, något jag aldrig efterfrågade och inte ville ha, och de fortsatte i någon månads tid försöka få in mig på olika slags institutioner för mentalt handikappade personer, samt göra regelbundna besök hos mig hemma i den lägenhet jag fick. Jag hade mycket svårt att förstå vad som pågick eftersom jag vet att jag är mycket intelligent, och ingen hade någonsin ifrågasatt detta, så jag såg inte varför jag skulle vistas bland förståndshandikappade.
Denna upplevelse gjorde mig klart asocial. Man kan gott säga att de skrämde bort mig från samhället. Visserligen har jag alltid varit inåtvänd, men med ett visst intresse för att knyta kontakter, vilket detta dock förändrade. Jag har insett efteråt hur traumatiskt detta var när jag tänkte tillbaka och funderade på vad som hände under denna tid, och insåg att jag hade förträngt mycket av det eftersom det gjorde mig så upprörd att bli bemött på detta sätt. I efterhand har jag insett att jag har vissa autistiska drag och stämmer bra in på diagnosen Aspergers syndrom, men det var inte något de nämnde i denna veva, de försökte aldrig ens motivera för mig varför jag skulle in på de olika sakerna.
När jag tackat nej till alla dumheterna och även ett dumt AF-påhitt att jag skulle ta datakörkortet, något jag försökte få AF-handläggaren att förstå inte skulle vara av någon användning i min tilltänkta karriär, mina IT-kunskaper var långt ovanför detta, så fick jag se mig utan ens socialbidrag, allt jag kunde få var matrekvisitioner, vilket innebar att jag inte ens kunde betala hyran. De informerade mig inte ens om att jag säkerligen skulle kunna ha fått förtidspension pga Aspergers-diagnosen, bemötandet svängde snabbt efter att jag inte erbjudit dem de arbetstillfällen de hade hoppats att jag skulle utgöra.
Som jag ser det hade denna episod en oerhört negativ inverkan på min karriär, att jag dragit mig undan från samhället har inneburit att jag inte har några arbetsreferenser eller kontakter som jag kan få jobb genom, och arbetsförmedlingen har aldrig ordnat något jobb åt mig, trots att jag trots min intelligens och mina kunskaper sagt att jag kan arbeta i butik eller dylikt, bara de ordnar det åt mig. Med andra ord har jag fått leva på socialbidrag, tidvis avbrutet när jag inte velat gå heltid på någon dum AF-åtgärd som jag insett aldrig skulle kunna leda till ett jobb, utan endast var något AF gillade att debitera skattebetalarna för.
Tror ni det finns möjlighet att stämma Härnösands kommun med anledning av detta? Det jag skulle vilja få skadestånd för om möjligt är det känslomässiga traumat av detta obefogade bemötande, samt den ekonomiska förlust det resulterade i när jag antagligen hade varit väl etablerad på arbetsmarknaden om det inte varit för denna intervention. Jag har endast haft minimala bekymmer med att leva självständigt, så de habiliteringsåtgärder de föreslagit kan endast ses som vansinniga. De som utan att jag frågat om det började utreda mig, gjorde det nog enbart av ekonomiska motiv för att sysselsätta alla de kunde i den offentliga karusellen.
Jag läste häromdagen att det var en muslim som stämde en kommun på 160'000 för att han blev avstängd från sin praktik/jobb när han inte ville skaka hand med en kvinna pga sin religion. Om något sådant har en chans att gå igenom svensk domstol så borde det ju vara självklart att jag ska få upprättelse för det jag gått igenom, en fullständigt obefogad kränkande behandling.
