Mänskliga rättigheter är ett så stort ord, och vilket betyder väldigt olika saker i olika människors öron.
Min erfarenhet av oegentligheterna i Sverige grundar sig på 2 saker.
1. Det görs "bedömningar" av medborgare, av kommunal anställd personal (socialförvaltningar), av statlig anställd personal (Af och FK), och av interna eller externa "konsulter" (läkare, psykologer, socionomer, andra terapeuter), vilka de drabbade medborgarna antingen har träffat personligen, eller inte har träffat personligen.
2. All dokumentatation över dessa bedömningar, såväl strukturerad person-information i särskilda registerfält med koder, eller ostrukturerad person-information i ordtexter behandlas datamaskinellt idag (IT), och lyder då under personuppgiftslagen (PuL).
- Datainspektionens uppgift är att granska alla former av maskinell persondatainformation utom just då "bedömningar", vilket DI uppger att DI inte kan avgöra dess riktighet eller inte.
Vad som saknas i många fall i alla dessa bedömningar, är 1) dels ett samtycke från de drabbade till att uppgifterna får registreras datamaskinellt, 2) dels om det finns ett faktiskt dokumenterat underlag till bedömningarna, dvs att bedömningarna inte är tagna ur luften, 3) dels om dessa avlönade personer som genomfört bedömningar verkligen har rätt kompetens och rätt kvalifikationer (legitimation och rätt metodik).
Dessa olika brister måste alltså rättas upp nu via en kompletterande lagstiftning.