Författare Ämne: Jag upplevde kommunens intrång 100% som en våldtäkt  (läst 1703 gånger)

AS76

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 106
  • Karma: 0
    • Visa profil
Jag upplevde kommunens intrång 100% som en våldtäkt
« skrivet: 04 augusti 2008, 09:50:07 AM »
Jag fick tanken att läsa på om de psykologiska effekterna av våldtäkt igår och insåg att jag reagerade exakt så när Härnösands kommun var på mig.

Från den engelska Wikipedia-sidan om våldtäkt:

"After being raped it is common for the victim to experience intense, and sometimes unpredictable, emotions, and they may find it hard to deal with their memories of the event. Victims can be severely traumatized by the assault and may have difficulty functioning as well as they had been used to prior to the assault, with disruption of concentration, sleeping patterns and eating habits, for example. They may feel jumpy or be on edge. In the month(s) immediately following the assault these problems may be severe and very upsetting and may prevent the victim from revealing their ordeal to friends or family, or seeking police or medical assistance. This may result in Acute Stress Disorder. Symptoms of this are:
feeling numb and detached, like being in a daze or a dream, or feeling that the world is strange and unreal
difficulty remembering important parts of the assault
reliving the assault through repeated thoughts, memories, or nightmares
avoidance of things, places, thoughts, and/or feelings that remind the victim of the assault
anxiety or increased arousal (difficulty sleeping, concentrating, etc.)
avoidance of social life or place of rape

It can also cause Post-Traumatic Stress Disorder (PTSD). However while the effects of rape can be truly horrible, and can impact some survivors' ability to function, it is important to remember that a survivor's response to rape is as unique and different as every person is. In fact a survivor may not have any of these responses to the rape, or they may have them, but not immediately following the assault. It's important to remember that there is no one correct way for a survivor of assault to respond to it."

Det som hände mig vid sådär 20 års ålder var att de var på mig och ville ha in mig på vårdhem och dylikt bara för att aspergers-diagnosen stämde in på mig. Jag tackade nej till allt detta, men de fortsatte ändå i månader med att tränga sig på. De skjutsade mig till Sundsvalls vuxenhabilitering och ville få mig med i bordssamtal med förståndshandikappade som om jag var en av dessa; De ville placera mig på ett annat ställe i Härnösand också, där förståndshandikappade kunde tillbringa dagarna; De gav mig någon sorts ledsagare trots att jag inte frågat om det, och de trängde sig på i mitt hem upprepade gånger för att kontrollera att jag kunde ta hand om mig själv. Allt detta trots att det inte fanns en endaste indikation att jag hade något behov av dem, och bara ville få dem att lämna mig i fred. Efter detta behandlades jag som smuts av dem, de ifrågasatte mig hela tiden, kallade mig "mörk", "konstig", frågade om jag sov gott om nätterna m.m.

Det jag insett att jag har gemensamt med offer för fysisk våldtäkt är detta:

* Jag var orolig under den närmaste tiden efter deras intrång, trots att jag annars alltid är lugn och sansad.

* Det blev ordentligt svårare för mig att koncentrera mig. När jag ägnade mig åt studier eller dylikt så kändes det som att jag inte kunde spendera tid med detta, samhället var i desperat behov av att förändras.

* Jag visste inte om jag skulle berätta om det som hänt för släkt och vänner, det kändes ju skamligt.

* Jag har svårt att minnas mycket av det som hände, allt jag minns är fragment, jag kommer inte alls ihåg fulla händelseförlopp.

* Jag har känt en oerhörd avsmak inför att ha någon kontakt med de myndigheter som förgrep sig på mig - när jag varit på AF-åtgärder och dylikt har det känts som att jag varit en lägerfånge, allt jag tänkt på var att få komma hem igen.

* Jag blev betydligt mindre social efter denna period och drog mig undan från samhället i allmänhet.

Det vi har här i Sverige borde kallas en våldtäktsstat istället för en välfärdsstat. Ack att vi inte har en rättsstat, denna solklara våldtäkt från kommunens sida borde ge mig rätt till ordentligt skadestånd, men de byråer och dylikt som jag vänt mig till för att försöka driva ärendet har inte velat ta upp det. Som jag förstått det är det ju yrkessjälvmord att som jurist ifrågasätta offentliga myndigheters beslut.

Jag tror starkt att detta har haft långt mer betydelse för att jag är utanför samhället i dag än att jag är på det autistiska spektrumet.

mamma1

  • Newbie
  • *
  • Antal inlägg: 116
  • Karma: 0
    • Visa profil
    • http://broderibruden.no-ip.com
Samma hände mig
« Svar #1 skrivet: 05 augusti 2008, 10:20:59 AM »
då soc. stal vår son! Läs gärna mer:

http://www.alltforforaldrar.se/page/berattelse/socialen-stal-vart-barn

Nu är allt dock bra, men både jag och sambon har ärr i själen! Hoppas att vår son slipper men!
Sambo och vi har en liten son. Han familjehemsplacerades förra året. Efter en 6 månader lång kamp mot soc. avbröt Länsstyrelsen den sk. "frivilliga" placeringen!