Det fall av omhändertagande i min bekantskapskrets som fick mig att söka mig till NKMR:s sidor, har nu äntligen fått en lösning.
Efter ett halvår av utredningar både av socialen och polisen där mamman t.ex filmats när hon umgicks med sin son har det nu beslutats att hon skall återfå vårdnaden.
Dock inte förrän om en månad av någon outgrundlig anledning.
Psykologen som studerade filmerna menade att deras umgänge inte visade några som helst tecken på pojken misshandlats vare sig fysiskt eller psykiskt.
Socialassistenterna verkade missnöjda med psykologens utlåtande och ville försöka förhala besluten men hon stod på sig.
Jag hade bl.a. gett henne rådet att i alla hålla sig lugn och aldrig visa tillstymmelse till aggressivitet. Det har hon lyckats bra med men jag måste säga att jag själv aldrig hade klarat av att förhålla mig lugn om jag hade blivit utsatt för de horribla provokationer som hon har blivit.
T.ex. kan jag nämna att när de skulle meddela henne beslutet att sonen kommer hem igen om en månad så är det en tokfan som ställer henne frågan:
-Är det ändå inte bra det som har hänt?
-Öh, va?
-Ja har du inte lärt dig något för framtiden?
-Jag förstår inte frågan!
-Tror du inte att du och din son kommer ha en bättre relation framöver?
-Bättre än vadå?
...
Så där höll de på ett tag och trots att det kokade inom henne så insåg hon att det vore farligt att svara något oförskämt. Alltså svarade hon till slut jakande för att komma ur greppet.
Hon bad mig om ursäkt för sin underlåtelsesynd men där är hon förlåten. Hon gjorde det rätta. Det är bara i sagorna som det lönar sig att vara principfast. Jag hade förmodligen gjort något riktigt dumt i samma situation och då heller aldrig fått tillbaka min son.
De har torterat henne, hennes son, pojkens far, och dessutom skapat lidande för flera personer i deras omgivning, därefter kräver de av offren att tala om hur bra det var, annars riskerar offret att misshandeln fortsätter.
