Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Meddelanden - Natalia

Sidor: 1 [2] 3 4
16
Incest och andra sexuella övergrepp / programmerat barnet ?
« skrivet: 01 juli 2006, 02:03:23 AM »
Men Sunny!
När Du skriver ”När en ordförande i en förening går ut med en rekommendation om att slå barn” betyder väl att Du känner till Rubbys åsikter, alltså vet Du vad det korta svaret är. Om Du nu förväntar Dig något mer uttömmande svar, borde Du ta Dig till tåls. Det är därför uppfattar jag Ditt inlägg som påhopp, inte röst i debatten! Debatten förresten innebär utväxling av åsikter. Att påstå att ”Det skulle vara en stor belastning i den fria debatten att kopplas i hop med begreppet barnaga” är avsevärd begränsning av själva debatten!  Det är just det ”fria” som skulle försvinna.

Hur har Du tänkt en diskussion Sunny, när en avvikande åsikt skulle skada debatten? Om alla tycker likadant så var finns plats får meningsutbyte?

Tro mig Sunny, jag varken luggade mina barn, gav de örfilar eller sparkar hundar! Men att jag inte behövde göra det, betyder inte att vissa barn skulle behöva ibland en ordentlig dask i baken”. Jag är tillräckligt gammal för att inse att det som är rätt för mig, behöver inte vara rätt för andra!

Jag tror att man inte kan dra rakt linje mellan vuxna och barn. Barn har inte kapacitet att förstå konsekvenserna av sitt handlande och inte tillräckligt med tålamod för att lyssna. I sådana situationer kan ibland hjälpa en dask i stjärten för att stoppa det farliga beteende. Som jag sa, hellre en smäll i rumpan än en begravning när barnet i springer ut på gatan framför en bil!
Att jämföra en sådan situation med en arbetskamrat är ren demagogi.
Med vänlig hälsning
Natalia

17
Incest och andra sexuella övergrepp / jag förutsätter att Du är ärlig
« skrivet: 01 juli 2006, 01:10:37 AM »
Paraphilia, om Du inte har sex med barn, så ber jag ödmjukt om ursäkt. Verkligen. Då fick jag fel intryck.  Och jag förutsätter att Du är ärlig nu.
Ändå, personer som har sex med barn – eller som Du utrycker det – har sexuella relationer med barn och ursäktar det med omtanke om deras emotionella liv, kommer jag även i fortsättningen kalla för torskar.
För det är precis vad det är. Betala med ömhet för att få ”samtycke” till sex i utbyte.
Jag tänker inte gå in i längre diskussioner som handlar om hårklyveri.
Som i exempel där Du anmärker på denna mening:
”Jag kan faktiskt hålla med om att alla barn inte tar skada vare sig av incestuösa förhållanden eller också andra traumatiska upplevelser”
Jag kan gå på att ersätta ordet ”andra” i citerade meningen med ”diverse traumatiska upplevelser” eller kanske ”diverse negativa upplevelser”. Poängen förblir ändå densamma. Oavsett vad det är som barn har varit med om, behöver de inte ta skada av det!
Men risken finns! Och inte så liten heller.
Personligen tror jag inte jag misstolkar verkligheten. Jag är lång ifrån den officiella inställningen att allting som händer med barnet kommer att skada det för livet. Snarare blir de skadade av själva förväntningen på att bli skadade.
Men även om det möjligtvis inte är traumatiskt upplevelse att ha sexuella relationer med vuxna, så tycker jag ändå att det är grovt övergrepp.


Du påstår att relationer där skada inte förekommer, bör inte kallas för övergrepp. Låt mig ge ett exempel. Jag blir anfallen på gatan och får slag i ansikte. Jag är inte skadad antingen fisiskt (det finns inga märken) eller psykiskt (jag går inte och ältar hur illa har jag råkat ut). Men ändå tycker jag att det var övergrepp eftersom jag inte hade en chans att undvika det inträffade! Samma gäller barn i – som Du kallar det – sexuella kontakter eller relationer. Även om de ger samtycke, så förstår de oftast inte vad dessa relationer går ut på.
Barn är lika lite mogna för sex som för att ge sitt samtycke till sådan!



Och även om du tycker att ”om barnen är lyckligare med en pedofil än utan en, så är det trots allt den bästa lösningen”, så anser jag att vi borde ströva mot en värld där alla för sitt på ett sätt som inte inkluderar utnyttjande av andra.  Jag vill inte ha utopi, men för den sakens skull behöver jag inte acceptera orättvisa som utnyttjade barn råkar ut för!


”Stigmatiseringen är väldigt lik, jag föreslår att du läser Rind (1998) för en inblick. "
Stigmatiseringen – ja. Men inte företeelsen. Att människor beter sig på liknande sätt i vild skilda situationer, betyder inte att orsakerna till deras beteende är likvärdiga och som sådana ska betraktas.
Jag vill upprepa, att faktum att det finns barn som får inte kärlek, får inte tjäna som ursäkt till sex med barn!
Om Du idag visar dessa barn kärlek och omtanke utan att kräva något i gengäld, så är det utmärkt! Det är en mycket bra början. Inte till utopi men till en bättre värld att leva i.

Natalia

18
Incest och andra sexuella övergrepp / AGA ÄR INTE MISSHANDEL
« skrivet: 30 juni 2006, 22:46:14 PM »
Hej Sunny!
Jag kan inte svara för Rubby, det gör hon säkert själv när hon kan. Jag kan emellertid tala om vad jag tycker angående aga och Dina krav på Rubbys avgång. Många av Dina åsikter verkar inspirerade av det s.k. politiskt korrekta inställningen  i vilken ingår övertygelsen att barn är goda av naturen och allt som händer med dem kommer från föräldrarnas fel och brister. Du verkar inte heller göra skillnad på aga och misshandel. Personligen är jag emot att använda fisiskt våld som uppfostringsmetod. Jag menar sådant som förekom ofta i tidigare generationer: barn gjorde nåt buss och pappa med skärpet utmätte straffet.
Men därifrån är mycket lång väg till att bestraffa föräldrar som råkar ge sitt barn en dask i stjärten! För det första, ibland finns det inte någon som helst möjlighet att förklara för barnet att dess beteende är livsfarligt. Tro mig, hellre daskat barn än skadat eller dött! För det andra, föräldrar är vanliga människor som kan bli provocerade av sina barn. Jag syftar på såna fall som det kända i hela landet: dotter spottade sin far i ansiktet och han svarade med örfil. För det tredje, barn som aldrig får någon hårdare tillrättavisning, förstår ofta inte att ett slag kan göra ont. Kanske är det en av orsakerna till den växande våldsamheten bland unga?
Du talar om att barn känner sig kränkta av att bli agade ibland. Men känsla av kränkning är inlärd av omgivningen. I mitt hemland, barn anser inte att föräldrarna kränker de. De tycker absolut inte om bestraffning, precis som barn i Sverige, men de betraktar det i allmänhet för vad det: är straff eller irritation efter provocerande beteende. Barn i Sverige fick lära sig att känna sig förolämpade.
Du gör också ganska konstiga hopp från barn till misshandlade kvinnor. Skillnaden är enorm! Vuxna kvinnor uppfostras inte. Om någon kommer på sådan tanke, kan det bara tyda på att personen i fråga saknar mognad. Män som slår kvinnor försöker vissa sin makt. Föräldrar som av ren  vanmakt ger en dask gör inte det.  

Du behöver inte hålla med mig Sunny, men jag hoppas att Du inte kommer att kräva min avstängning från forumet!  Vi har rätt att ha olika åsikter och denna rätt får inte tas från NKMRs ordförande! Så Sunny, var så snäll, och gör inte fler påhopp på henne! Hon har precis samma rättigheter som Du och jag!
Med vänlig hälsning
Natalia

19
Incest och andra sexuella övergrepp / Väldigt försenat svar
« skrivet: 30 juni 2006, 22:34:05 PM »
Rubby!
Tack för Ditt svar. Jag ber om ursäkt att jag svarade inte tidigare, men jag hade ingen möjlighet.
Det Du skriver om Nina Yderbergs vägran att hjälpa en mor när hon fick förfrågan från juristen, stämmer bra med min beskrivning.
Tyvärr, vi ska inte anmäla henne. Jag ville göra det, men jag har familj, flera barn som är livströtta på allt som vi fick utstå. De bad att låta allt det vara. Ingen av de tror att riktigt rättvisa är möjlig. De, precis som jag, har sett flera program där det visades tydligt att representanter för makten håller varandra om ryggen. T.ex. socialstyrelsen som granskar inte Nina Yderberg när människor anmäler henne utan tänker göra det först när media visar intresse. Eller socialkvinna som glömde mikrofon och vi alla kunde höra samtal som visade lögn i egenintresse.
Personligen skulle jag inte ge upp, men jag måste respektera  övriga familjemedlemmars önskemål. Av samma anledning är anonym; jag måste respektera mina barns önskan.
Med vänlig hälsning
Natalia

20
Tyvärr, paraphilia, du blandar många aspekter.  Jag kan faktiskt hålla med om att alla barn inte tar skada vare sig av incestuösa förhållanden eller också andra traumatiska upplevelser. Men det faktum att något inte skadar alla, ger inte någon någonsin rätt att utöva övergrepp! För det är precis vad det är eftersom barn är inte mogna att avgöra om de vill ha sex eller inte!
Tidigare läste jag om din paraphilia  (jag hade inte möjlighet att svara då) inställning att visa barn genom att ge sitt samtycke till sexuella handlingar får den ömhet och kärlek som de annars saknar. Jag tror säkert det! Men jag har en fråga: Varför måste de BETALA med sexuella handlingar för kärlek och omtanke som de har rätt till? Om  du paraphilia  är verkligen så mån om barnens emotionella behov, varför kan du inte bjuda på det utan att kräva betalning för det i form av sex???
I den forskning som du paraphilia åberopar påstår man att barn i vuxen ålder var nöjda. Men vad är det som gjorde att de var nöjda: sex eller kärlek som de trodde att de fick?  
Nej paraphilia, kom inte hit och påstå att du och andra som utnyttjar barn gör något gott. Vill du göra det, var så god, men gör det inte genom att TORSKA på barn, för det är precis vad du gör. En vanlig torsk betalar med valuta, du gör det med falska kärleksförklaringar!  
Att sedan tvångsomhändertagande förvärrar för barnet, är helt annan sak. Men det rättfärdigar inte heller begått övergrepp!

Paraphilia du skriver om onani och pedofili:
”Fenomen jämförs inom vetenskapen då många likheter existerar i hur samhället har betraktat dessa företeelser”
Dessvärre är det helt OLIKA  FENOMEN som låter sig inte betraktas lika.  Onani handlar om en själv, pedofili handlar om barn alltså en annan person, försvarslös dessutom. Du kan onanera hur mycket du vill, men RÅR INTE MITT ELLER ANDRAS BARN!
Vetenskapen inte alltid ägnar sig åt opartisk forskning. Inte alltför sällan utnyttjas deni kommersiellt syfte. Det du åberopar verkar inte heller så objektiv, då den jämför så skilda företeelse som onani och pedofili!

En sak till. NKMR står för mänskliga rättigheter och i dessa ingår absolut inte utnyttjande av minderåriga!

21
Incest och andra sexuella övergrepp / ALL ÄR INTE GULD SOM GLIMMAR
« skrivet: 04 mars 2006, 13:05:42 PM »
Hej igen Ruby!
Du brukar svara på diverse inlägg även dem som inte vänder sig direkt till Dig.  Med mycket stor förvåning märker jag att mig nonchalerar Du totalt. Jag kan förstås inte låta bli att undra varför. Det som närmast ligger till hands är väl det att jag har rört vid något som är tabu belagt.
Jag kan inte släppa tanken att hade vi råkat ut för  t.ex. terapeuten från Ekbacken som använde sig i princip av samma metoder som Nina Yderberg (böcker, ”återväckta minne” m.m.; enda skillnaden är att Nina Yderberg vill ha mor på sin sida!) hade  Du reagerat omgående med diverse hänvisningar till artiklar och flera andra exempel.   Så säg mig, vad det är som gör att visa personer kan förstöra människors liv (Nina Yderberg kallsinnigt räknade med att min dotters pappa kunde begå självmord, det finns tom noterat i journalen!) utan att Du ens reagerar på det, medan andra under liknande omständigheter tilltar sig Din vrede? Vad är skillnaden Ruby?  Är min dotter mindre värd? Är jag mindre trovärdig? I mitt inlägg skrev jag bara om saker som alla kan kolla tex. på hennes hemsida eller som jag har kopior på.  Är de barn som klassas av henne som ”traumatiserade” genom sexuella övergrepp utan någon som helst grund mindre skadade än de som utsattes för samma procedur av andra?
Ja hoppas verkligen att Du kan visa genom Ditt svar att jag har fel i mina antagande. Det vore ganska tråkigt om det visade sig att familjens rättigheter handlar bara om visa utvalda.
Mvh
Natalia

22
Incest och andra sexuella övergrepp / Allt är inte guld som glimmar
« skrivet: 21 februari 2006, 00:52:19 AM »
Hej Ruby!
Jag har mycket stor respekt för både Dina åsikter och Ditt arbete kring familjens rättigheter.
Men i fallet Nina Yderbeg vill jag gärna påminna Dig om ett gammalt ordspråk: ” allt är inte guld som glimmar”. Du skriver: ” Nina Yderbergs agerande i Fallet Francisca Roos ger bilden om någon som värnar om barnet och dess relation till sin mor”.

”Någon som värnar om barnet och dess relation till mor” – det låter så vackert att det måste upprepas. Men man måste fråga sig – att parafrasera själva Nina Yderberg – vad ligger bakom?

Man måste nog fundera över hennes åsikter som helhet för att bilda sig en uppfattning om orsaker till hennes ställningstagande i diverse situationer. Här finns några citat från en konferens där Nina Yderberg var en av föreläsarna. (http://www.rfhl.se/rfhl_special_001/oberoende/21.pdf )


”Hos alla som hittills vänt sig till mig med sina olika bokstavsdiagnoser har det visat sig vara posttraumatiskt stressyndrom eller olika former av posttraumatisk stress, det handlar om.”  

”Dom läker sig själva om man bara hjälper mor och barn att hitta den trasiga länken och ger de stöd att laga den”

”Yderberg berättar vidare att för barn med psykiska problem handlar det ofta om att barnet har brister i tidiga anknytningar i relation till mamman, eller om traumatiska erfarenheter som misshandel och sexuella övergrepp.”

”- De här barnen försvarar sina ständiga tillkortakommanden genom antingen aggressivitet eller genom att dra sig tillbaka, man skärmar av, vilket i sin tur leder till depression eller autism som är mer uppgivet försvar än aggression.”
 
Bara av det lilla citerade, kan man dra den enkla slutsatsen: Nina Yderberg anser att vad som än händer med barnet, felet är alltid föräldrarnas. Antingen är det pappan som misshandlar och/eller förgriper sig sexuellt på barnet, eller så är det mamma som klarar inte att ”anknyta” barnet till sig själv. Oavsett. Det är väl ingen som glömde att mödrar till autistiska barn kallades en gång i tiden för ”kylskåpsmödrar”? Nina Yderberg använder sig inte av den gamla benämningen, likväl lägger hon skulden på mamman. Hon hjälper så gärna alla mödrar; det är bara att låta sig ledas till att ”hitta den trasiga länken” alltså den som Nina Yderberg pekar på och som alltid är pappas övergrepp. Om moder låter sig inte ledas och är inte mottaglig för Ninas manipulation, blir hon själv belagd med skulden för barnets sjukdom.  

För att sätta Nina Yderbergs reaktion i fallet Franciska i ett större sammanhang, borde man uppmärksamma tiden.  Det framkom tydligt av Insider att år 2002 hade hon sagt upp sig från sitt arbete som överläkare på BUP pga. att man ifrågasatte hennes ovetenskapliga metoder. Redan två år tidigare talade hon för mig om sina planer om att öppna egen mottagning, där hon kunde arbeta självständigt med fria händer. Kalla Fakta sändes i maj 2002 efter säkert en tids redaktionsarbete. För mig i likhet med andra föräldrar som hade med Nina Yderberg att göra – vad det hela enkelt: Hon öppnade sin privata mottagning och det var utmärkt sätt att skaffa sig riksomfattande uppmärksamhet. Jag tror också att det blev något slags alibi för framtiden; om någon skulle anklaga henne för att vara  föräldrarfientlig, fanns det alltid fallet Franciska som hon hjälpte att behålla barnet som bevis på det motsatta.

Att hon reagerade så föredömligt i fallet Francisca berodde alltså inte alls på hennes god vilja utan snarare på den grattis reklam hon fått genom programmet.
Nina Yderberg är på inget sätt unik i sitt agerande. Det är bara graden som skiljer henne från mängden. Och hennes begåvning att dupera människor. Jag tror inte att jag överdriver när jag kallar henne för ulv i fårakläder.
Hon använder sig av dubbla uppsättningar budskap: en till patient och dennes familj och en annan till myndighetspersoner. Lögn både i tal och i journalanteckningar är snarare regel än undantag.
 
En av mina döttrar drabbades av anorexi vilket diagnostiserades som problem i familjen orsakat av mig som mor.  Sådan bedömning gjorde alla utan att ens försöka reda på eventuella orsaken. Om det nu finns någon sådan – ätstörningarna behöver inte alls vara orsakade av något!  Någon antydan till behandling gjordes aldrig fast jag bad, bönade, krävde och bråkade.  Nina Yderberg var min dotters läkare under över två års tid. Tyvärr, hon var värst av alla. Visserligen, efter många uppslitande samtal skrev hon remis till diverse ätstörningsenheter men samtidigt lämnade hon muntligt eller telefonledes meddelande att min dotter har en ”annan problematik” vilket framkom senare när jag jämförde journalerna från olika ställen. Situation upprepades flera gånger. Överallt, där Nina uppenbarade sig som min dotters psykiater, havererade flickans – redan bräckliga – tillvaro. Och sen dök upp ”snälla” Nina som brydde sig om mor – barn relation som hon skulle värna om och hjälpa till att rädda! Jag måste erkänna att det dröjde ett bra tag innan jag förstått vad hon var ute efter; hon ville bevisa för oss att de flesta var onda och elaka, det var bara hon som var snäll och god, värd förtroende. Hon trodde att hon skapade situationer där vi skulle känna tillit till henne som räddaren i nöden.
Slutligen bearbetade hon min dotter så grundligt att det blev polisanmälan mot flickans pappa om fleråriga sexuella övergrepp. Hon började med att ”väcka tankar” och rekommendera visa böcker, där den ökända ”Spökflickan” ingick.
Hon använde sig av den s.k. EMDR metoden som är någon sort hypnotisk behandling.
Man skulle kunna skriva en mycket tjock bok om Ninas metoder.
Låt mig bara säga att hon polisanmälde pappan, men till olika personer talade hon om flera andra inblandade bl.a. en granne och en vän till familjen (t.ex. till sin väninna  EwaMaria Roos, homeopaten som Nina ”remitterade” min dotter  för behandling av lång framskriden anorexi av den bulimiska typen och som jag var tvungen att betala dyrt!)
Förresten, pojken som jag för ett tag sen berättade om, var också hennes patient och hans systerbarn som han ”förgrep sig på” gick på samma BUP.
Min före detta klarade sig; förundersökningen lades ner pga. min dotters ovilja att vittna mot sin pappa. Hon blev ju nästan 18 år vid tillfälle och vaknade upp ganska snabbt. Idag är Nina hennes största hatobjekt. Värre gick det för pojken som blev dömd.
Redan då var jag övertygad att människan ville skaffa sig beröm genom att ”upptäcka” den största pedofilhärva någonsin.

 Här följer utdrag av brev som jag  och min dotter skrev den 29 maj 2001 till Nina Yderberg. Hoppas att det kan visa att hon i verkligheten inte är den hon utger sig att vara.


”Journalanteckningar från Västerängen där Du var ansvarig överläkare, likaså senare från BUP (också där är Du överläkare) handlar i stort sätt om mig; av de framgår det mycket tydligt att man lägger skulden på mig som mor för XX (dotters namn) problem. Därför är jag tvungen ställa ännu en gång de frågor som jag ställde redan väldigt många gånger och som aldrig blivit tillfredställande besvarade:

·   Varför förnekade man under så många år XX egentlig sjukdom som depression och ätstörningar?  Eller som Du säger ”uppfattade inte de”.
·   Vad var det konkret som var fel i mitt förhållningssätt gentemot mitt barn? Jag fick höra på Västerängen ”att utifrån XXs problematik förstår man att det var du som hade problem” - det är mycket flummigt antagande utan verklighetsanknytning – barn kan ha problem av mycket skilda orsaker som t.ex. mobbning, utanförskap, identitetsproblem osv.
·   På vilka grunder ställde Du diagnosen ”problem mellan föräldrar och barn”; enligt mina barn och mig själv sådana fanns inte mellan mig och dem.
·   Varför talar Du inte om den primära depression och ätstörningarna utan istället uteslutande om effekter t.ex. utagerande och självdestruktivitet vilka tillkom under de påtvingade och klart olämpliga vårdåtgärder? De allvarligaste av dessa såsom självmordförsök och rispningar skedde på Västerängen under Din vård som överläkare!!!
·   Varför aldrig undersöktes de faktiska omständigheterna och istället bildade man sig uppfattning a priori; grundade den förutfattade meningar och fördomar? Med andra ord: man förbisåg viktiga aspekter och ansträngde sig enbart för att hitta detaljer som bekräftade en egen på för hand tagen teori.
·   Varför tvingar Du en förälder att stå ut med ett barns sjukdom istället att behandla själva sjukdomen – utan hänsyn till att en obehandlad sjukdom förvärras och fördjupas och dessutom sliter ytterligare på det sjuka barnet och övriga familjemedlemmar?
·   Varför vägrar Du ändra taktik då hittillsvarande åtgärder visade sig resultatlösa?
·   Varför vägrar Du skriva ut fontex som är mycket verksam vid anorexi och bulimi?
·   Varför vägrar Du att motivera Ditt beslut på ett komplex sätt och diskutera eventuella kontraindikationer om det finns sådana?

På ett annat ställe  i samma brev finns följande:

Jag är övertygat  om att
·   den felaktiga diagnosen att det var familjeproblematiken
·   återkommande beskrivningar av mina påstådda oförmågor
·   direkt förnekande av ätstörningar
·   olika framställningar av orsakerna och ena sidan till mig som mamma och andra sidan till diverse institutioner
utgjorde hinder för en adekvat behandling av hennes symptom. Som ex. vill jag ta behandlingshem  YY(namnet på b-hem) där personalen ”hade inte en aning om ätstörningarna” – Du bevittnade själv denna händelse! Eller anteckningar i journalen från Västerängen där man bemöter XX(min dotters namn) begäran om hjälp med bulimi att ”personalen tycker inte att hon lider av den!” fast Du och jag under samma tid gjorde åtgärdsplan för att minska just bulimi.

Under brevet finns det underskrifter: min dotters, min egen och Nina Yderbergs som mottagare.  

Jag hoppas att man verkligen undersöker Nina Yderbergs verksamhet, men jag tror ändå inte på riktigt objektivitet. Man får tänka på uttalande som fälldes av socialstyrelsens representant att man måste göra något nu eftersom media uppmärksammade att det fanns så många anmälningar mot läkare. Lägg märke: det spelar ingen roll att människor klagar; det är först när media visar intresse som man tänker undersöka saken. Det bådar inte gott.
Mvh
Natalia

23
Påhittigt sätt att komma åt nyfödda, inte sant?  

http://www.expressen.se/index.jsp?a=170780

Känns metoden igen?

Mvh
Natalia

24
Biologiska familjens betydelse / OMHÄNDERTAGNA OCH STOCKHOLMSYNDROMET
« skrivet: 25 mars 2004, 14:37:34 PM »
Självklart att några enstaka barn borde komma ifrån sina familjer. Men sådana familjer är väldigt få. Att många i vuxen ålder är nöjda med situationen, betyder inte att deras omhändertagande var befogad. Någon här har sagt att ”ofta inser barnet det faktum att om de hade bott i sina riktiga familjer så hade de farit väldigt illa!” Det påminner mig om en psykiaters uttalande till en kvinna som hade svår uppväxt ”du borde vara kriminell eller psykpatient”. Hon drog inga slutsatser av det att kvinnan blev ingendera av det.

Jag undrar om de flesta omhändertagna barn som idag tar aktiv ställning för sitt omhändertagande, socialtjänsten och fosterföräldrar, uppvisar inte tydliga tecken för det s.k. STOCKHOLMSYNDROMET, då gisslan utvecklar lojalitet med  sina vaktare och ofta övertar deras värderingar och synsätt.

Känner en familj där mamman arbetade som familjerådgivare åt socialtjänsten. Hennes mycket begåvad dotter, var mobbad i skolan vilket orsakade massa problem. Till saken här att jag hade ganska god inblick i deras familjeförhållande. Vi var inte vänner men våra döttrar var det, så vi blev i alla fall tvungna att träffas rätt mycket. Flickan klagade aldrig på familjen utan kanske då hon måste åka hem i tid och fick inte vara sent ute. Man kunde se tydligt att de alla i familjen hade varm och nära relation. I samband med mobbning (där misshandel av jämnåriga ingick!) började flickan skolka, fick ätstörningar och visade en del självdestruktiva beteende. Hon omhändertogs och började bollas mellan diverse olika instanser. Idag är hon 21 år gammal, hon varken jobbar eller pluggar och är väldigt tacksam för att hon blev omhändertagen och räddad från sin hemska familj!
Ett annat exempel.  För 23 år sedan, kidnappades av sin svenske pappa, en några månaders flicka, dotter till en invandrarmamma. Socialen hjälpte pappan att gömma barnet, hyrde åt honom en hemlig lägenhet och på alla sätt motarbetade mamman. Det har senare hänt väldigt mycket, men faktum är att mamman inte hade någon kontakt med flickan sen hon var spädbarn. Flickan vägrade att träffa sin mamma, påstått att hon var hemsk, psykiskt sjuk och (ursäkta ordet) en ”jävla hora”!!! Vem är det som gav henne sådana bilder – själv kunde hon ju inte minnas något sånt eftersom hon träffade så gott som aldrig sin mamma!

Jag vet faktiskt inte hur det är i varje enskild fall, men man undrar förstås.
Man åberopar ofta handlingar från PUB eller andra instanser. Men hur objektiva är de egentligen? Med många fall i minne där det saknades någon som helst objektivitet, är jag väldigt tveksam till dem. Jag vet om ett kuriosum till ett sånt utlåtande. I ena meningen påstås där att mamman ”inte kan se att hennes dotter har grava ätstörningar” för att lite senare påstå att ”mor är oförmögen till någon som helst samarbete, förstår inte sin dotters behov och kräver och accepterar bara behandling på Löwenströmska” ( vid tidpunkten vad det enda enhet i område som behandlade bulimi!)
Hur kan en förälder som inte ser sin dotters bulimi, kräva samtidigt behandling för den???
Det kan förklaras bara med den psykodynamiska modellen. Den som skrev intyg i dess anda, var så upptagen att hitta på negativa omdömen om mor att han i sin iver märkte inte ens hur inkonsekvent och löjligt det blev!

Det är viktigt att intyg finns, men man måste också försäkra sig om dess riktighet och kvalitet.

25
Svårt att skilja på personer eftersom visa gäster blir upprörda i ”jag” formen när jag svarar Helene. Och tvärtom.

Det finns flera saker som finns i HELENES inlägg som passar utmärkt här på forumet under namnet   ”Uppfostran av barn och ungdomar”.
Här finns allt det som anständiga människor vill undvika att deras barn ska vara. Hot, kränkning, beskyllningar utan grund, okunskap, brist på den populära s.k. socialkompetens (som enligt mig innebär förståelse av andra, samarbetsförmåga och empati) och ren mobbning.
Hur annars kan man förstå ”DU BORDE DEFINITIVT HA SVÅRT ATT KLARA DIG I ARBETSLIVET”? Vad kan det betyda om inte antydan till utslagning och hot om ren mobbning?  Hon går ännu längre när hon säger:
”DET ÄR MÄNNISKOR SOM DU SOM ÄR FARLIGA FÖR SAMHÄLLET”.

Det är klockrent, mycket hotfullt budskap. I arbetslivet – åtminstone det som har med människor och barn att göra - måste du tycka som den officiella doktrinen påbjuder. Annars blir du dömd som samhällsfarlig och utklassad. Det är tragiskt i sig självt, men det är ännu värre då man använder sig av samma taktik gentemot familjer.  

Ingen har monopol på sanningen, särskild då det handlar om åsikter.
En lögn är en felaktig information eller förvanskning av den.  Fakta som inte stämmer!
Med utgångspunkt från den definition får vi väl fundera vem är lögnare! Jag kan inte hitta något falskt i mina inlägg. Det enda, som jag själv anser ha gjort mig ”skyldig” till, är SARKASM, som använts ofta för att betona vikten av det man vill förmedla.  Det är mig en gåta hur man kunde missuppfatta det och betrakta som förvirrande.

För att klargöra mina ståndpunkter, får jag väl upprepa visa av mina ställningstaganden.

AGA

Jag är neutral till den!  Jag tycker inte att uppfostran ska baseras på fysisk bestraffning. Men det finns vissa läggen då det blir befogat och oundvikligt. Dessutom eventuell inblandning av myndigheter leder till mycket svårare konsekvenser för själva barnet som är många gånger värre än själva aga.  Personen som uppträder som ”dagisfröken” och kritiserar mig med flera för våra åsikter, beskriver barn på ett sådant sätt att man misstänker att det är snarare önsketänkande än verklighet. En annan möjlighet kan förstås vara, att hon inte tycker att det finns behov att reagera oavsett hur barn än beter sig. Jag vet inte, jag antar det bara. Jag är tvungen att tolka eftersom man är inte så noga med att precisera vad man menar.
Det är en åsikt, inte lögn!


FÖRÄLDRARS LÄMPLIGHET ATT TA HAND OM SINA BARN  

Jag tycker faktiskt att föräldrarna är bäst lämpade att ta hand om sina barn. Dagis har kommit till för att hjälpa människor att kunna försörja sig genom att kunna gå till arbete. Inte därför att föräldrarna inte är kapabla att ta hand om sina barn. Exemplet med min dotter är exceptionellt, men inte isolerat! Jag tänker inte gå på närmare förklaringar. Det kanske räcker att påpeka att ju fler barn går på dagis och tillbringar där allt längre tid, desto större och alltmer omfattande problem uppstår i skolåldern. Dit hör växande antal bokstavsdiagnoser, mobbning, depressioner, ätstörningar, självdestruktivitet m.m.
Ingen person har rätt att säga till mig::
”du ska inte komma med påstående om att föräldrar är bättre och mer kapabla än dagispersonal att hålla kollen på barnen. Skräm inte upp föräldrar att vi inte sköter och håller koll på barnen.”
Det är min övertygelse, inte lögn.

DISKUSSION OCH DESS FORM

Jag besvarar det som skrivs. Någon annan relevans än det exakta ordets betydelse finns inte eftersom motdebattörer vill inte precisera närmare vad som menas och förväntar sig att man kan se ”det rätta”, önskade betydelse genom att ”symbolisera”. Om det berör på ordinflation eller medveten och provokativ ordglidning för att senare ha orsak till angrepp, låter jag vara osagt.
 Exempelvis det här uttalande:
”Jag kommer inte att jobba med det du skrev att jag skulle göra. Du vet väldigt lite om mig som människa så yttra dig inte om saker du inte har någon aning om.”
Jag generaliserade, drog slutsatsen av många ledtrådar.  Helen upplyste oss att hon studerar sen flera år psykologi; mina åsikter uppfattade hon som ”ifrågasättande av hennes kunskap”, hon deltar i diskussioner som handlar om barnuppfostran och övergrepp mot barn …  Min slutsats att hon ”KAN KOMMA ATT DELTA I DIVERSE SOCIALA OCH PSYKIATRISKA UTREDNINGAR” är inte särskild långsökt. De flesta psykologer med sådant intresseområde gör ju det!  Nej, jag vet faktiskt inte och jag har inte påstått det heller.
Jag gjorde ett antagande – vilket framkommer av den använda formen; jag ljög inte!

Der är populärt att tala om dubbla budskap. Helen själv använde sig av det som exempel. Det är desto viktigare att det man meddelar är tydligt så att man kan undvika feltolkning! Tyvärr, när Helene säger att ”man får gärna ha andra åsikter än mig och jag respekterar det” för att senare kalla mig  ”manipulativ och lögnaktig” och ” farlig för samhället”  låter precis som DUBBEL BUDSKAP.

Sådana uttalande gränsar faktiskt med det brottsliga! Man behöver inte tycka om mitt sätt men får inte KRÄNKA  mig för det!

26
”Jag anser inte at man i vuxen debatt ska behöva skriva precis vad man menar”

INTE SKRIVA PRECIS VAD MAN MENAR????  SKÄMTAR DU???

Eftersom du ”inte skriver vad du menar” borde du inte heller anklaga någon om:
”Att motparten vränga ord och meningar som skrivaren har använt”.

Du säger:” Ibland är det bara för att symbolisera”. För Guds skull, Helene, i den mån jag använder mig av symboliken, så är det definit inte samma symbolik som din!

Snälla Helene!
Varken jag eller någon annan ÄR TANKELÄSARE!!!
Skulle jag vilja gissa andras tankar så skulle jag ägna mig åt parapsykologi. Tankeläsning och tankeöverföring hör hemma där. Än så länge ligger det utanför mitt intresseområde.
Troligen siande och tolkande har trängt in så djupt att du ser inte själv.

”Du har rätt att man tolkar saker utifrån sig själv men ibland gör man det bara för att jävlas”

Hela tiden förväntar du dig att alla andra ska se saker ur ditt perspektiv. Annars tycker du att man ”jävlas”. Det är verkligen dags att inse att det finns flera aspekter på visst problem, inte det enda som du förespråkar. Människor kanske ser på saken från annan synvinkel än du själv.

”Du har rätt att man tolkar saker utifrån sig själv men ibland gör man det bara för att jävlas, du förstår nog vad jag menar speciellt om du själv har barn!”

Den slutsatsen måste du dra av dina egna erfarenheter!  Om du tycker att frågan om - det faktiska och inte ”gissade” - betydelse är bara  till för att ”jävlas”, varför skriver du då:

”Frågan är bara till de som förespråkar aga, vart går gränsen, när blir det misshandel?!
Personligen tycker jag att svaret är självklart. Det är bara för dig att gissa det, eftersom enligt dina diskussionsregler behöver man inte precisera vad man menar.


 Helene vänder sig vidare till mig:
”du skriver att du läser och tolkar det du läser precis som det står men det finns många uttryck som betyder något mer än orden som står”


Instämmer. Betydelsen kan vara MÅNGA. Viken av de ska jag välja? För att det inte ska bli för förvirrande, tar jag inte några nya exempel utan upprepar del av mitt tidigare inlägg. Försök att läsa det en gång till:

”Du nämnde dubbla budskap. Det är bra exempel. Man kan förstå det som att föräldrarna står för det; säger alltså annat än de gör. Barnen härmar föräldrarnas ”görande” och inte det uttalade. Man kan också tycka att det handlar om något större. Alltså samhällets budskap är helt olik det som föräldrarna förmedlar. Eller på ett ännu annat sätt. De officiella och korrekta idealen, efterlevs inte i praktiken. Ta t. ex. det okontroversiella budskapet om jämlikhet. Vad ser barnen runt omkring sig? Blir invandrare bemötta på samma sätt som infödda svenskar? Barnen hör att utseende spelar ingen roll. Men sedan ser de att överviktiga blir betraktade som mindre vetande, mobbade och anklagas för att ha vanföreställningar osv.

Jag ANTAR (eftersom du inte har preciserat) att du själv menar att det är föräldrarna som står för det dubbla budskapet. Jag däremot tycket att det handlar om samhället som i sin helhet skickar sådana. Om jag har gissat rätt, så är du nöjd med min tolkning. Och om min gissning träffade fel, finns det stor risk att du kan ta illa upp och uppfatta det som ren illvilja och påhopp.”


Jag vill förklara varför jag ägnar så pass mycket tid åt HELENE och andra. Visserligen saker hon tar upp är kanske inte värda det, men hennes sätt att resonera är representativ för hela yrkeskår som hon förbereder sig för.


När jag läser Helenes inlägg, får starka obehagskänslor. Helene säger att hon studerar sedan flera år psykologi. Troligen närmar sig slutändan.  Alltså ganska snart hon kan komma att delta i diverse sociala och psykiatriska utredningar.  När hon redan idag påstår att man inte behöver precisera vad man menar, att man ska underförstå och beakta symboliken… Det är inte svårt att föreställa sig alla överkörda föräldrar. Tvärtom, här har vi det typiska, allmänt använda metoden  som man använder sig mot människorna.  Jag tänker på alla föräldrar som förtvivlade, gråtande har berättat: DET VAR INTE ALLS SÅ HÄR! JAG HAR ALDRIG SAGT DET DÄR! JAG MENADE INTE SÅ! Nej, själklart inte. Det var psykologens, socionomens och psykiaterns perspektiv som utgjorde grunden för tolkning av människors uttalanden. Med andra ord DET VAD INTE VIKTIGT VAD MÄNNISKOR SA OCH MENADE UTAN  VILKEN BETYDELSE OCH SYMBOLIK UTREDAREN HAR LAGT IN.

Som jag sa tidigare, det handlar kanske inte så mycket om Helene utan om hennes tankesätt  som vänder sig metodiskt mot den enskilda människan och hennes rätt att ha avvikande från den officiella mening  ifråga om sitt eget liv, sin familj, barnuppfostran m.m.

27
Jag är beredd att be om ursäkt för varje orättfärdigt fälld kommentar. Jag satte mig med mina två vuxna döttrar och gick igenom alltet. Vi hittade en hel del grammatiska fel, tyvärr, men ingenting som kunde tolkas alltför hård och som inte var kommentar till något tidigare inlägg.  Om du hittar något sånt, så vissa det gärna. Däremot kan du under inga omständigheter  kräva att jag ska lägga in i orden annan betydelse än det som är gällande för själva språket.
Jag instämmer med dig att det är frustrerande när andra sidan inte förstår vad man menar. Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att definiera noggrant ordets betydelse. Så att kaos och missförstånd kan undvikas. Det hör ju till sakens natur att man tolkar det lästa utifrån egna premisser!   Du nämnde dubbla budskap. Det är bra exempel. Man kan förstå det som att föräldrarna står för det; säger alltså annat än de gör. Barnen härmar föräldrarnas ”görande” och inte det uttalade. Man kan också tycka att det handlar om något större.  Alltså samhällets budskap är helt olik det som föräldrarna förmedlar. Eller på ett ännu annat sätt. De officiella och korrekta idealen, efterlevs inte i praktiken. Ta t. ex. det okontroversiella budskapet om jämlikhet.  Vad ser barnen runt omkring sig? Blir invandrare bemötta på samma sätt som infödda svenskar? Barnen hör att utseende spelar ingen roll. Men sedan ser de att överviktiga blir betraktade som mindre vetande, mobbade och anklagas för att ha vanföreställningar osv.

 Jag ANTAR (eftersom du inte har preciserat) att du själv menar att det är föräldrarna som står för det dubbla budskapet. Jag däremot tycket att det handlar om samhället som i sin helhet skickar sådana.  Om jag har gissat rätt, så är du nöjd med min tolkning. Och om min gissning träffade fel, finns det stor risk att du kan ta illa upp och uppfatta det som ren illvilja och påhopp.

Det finns mycket få saker som gör att jag ”ser rött”. Ditt hör barnmisshandel och sexuella övergrepp. Jag tror att alla här på forumet känner likadant. Men…
Vi måste vara klara över det vad som är barnmisshandel och vad som inte är det; om sexuella övergrepp hade inträffad eller om anklagelse om sådana tjänar ett annat syfte.  Varje oskyldigt dömd innebär mycket stort lidande för de vuxna, men framför allt barnet självt som inte bara förlorar förälder eller en annan anhörig utan också kan komma att leva med skulden för det inträffade. Ett fruktansvärt öde – lika tragiskt om inte värre än att vara utsatt!  Samma gäller misshandel. Personligen tycker jag inte att aga är det. Även jag tycker inte att man ska daska barn titt och tätt. Med det finns faktiskt situationer som det är helt naturligt. Rubby  och visa debattörer har gett några bra exempel. Jag kan bidra med ett till. När barnet slår en förälder så det är ganska svårt att förklara hur ont det gör. Om man tror att barnet ”tids nog” kommer att förstå, kan det vara för sent.  Vanan att hävda sig genom slag och sparkar kan vara för svår att ta bort, sudda ut, tyvärr.
Det är en annan aspekt som vi borde ta upp. Människor som älskar och engagerar sig djupt känslomässigt har svårare att hålla distans. Då är det också svårare att reagera på mycket genomtänkt sätt, eller hur? Och vad är bättre ur det långa perspektivet: få en dask i baken emellanåt när ingenting annat hjälper eller att ha föräldrar som aldrig gör något oöverilat men samtidigt har svårt att engagera sig på det djupaste nivå?  Visst det vore bra om allt var perfekt. Men sånt finns bara i sagor, inte i det verkliga livet!

28
Alltså kommer till utgångspunkten i alla samhällsdebatter.  Du ska icke tycka, tro eller dra slutsatser av situationer som är inte sanktionerade av den officiella doktrinen! Gör du det så angriper vi dig. Svarar du med samma mynt, kommer vi att använda det mot dig!

GÄSTEN  från  Lördagen den 20 Mar 2004 Kl. 10:54  tycker att jag hoppar på Helene.

Påhopp på Helene?
Jag trodde att jag svarade på hennes eget sätt.

” Natalia som inte kan läsa innebörden i ett inlägg. Du ger ett ointelligent intryck”.
 Kunde Helene vara tydligare än så? Skriver man så om någon, får man väl tåla det direkta och adekvata svaret:

”Om min intelligens kan du tycka vad du vill. Men behåll det för dig själv. Annars kan du betraktas som okultiverad, ohyfsat och oförskämd”

DU KOM INTE FRAM OCH TILLRÄTTAVISADE HELENE. Jag antar därför att du tyckte att det var OK. Varför i så fall är du så upprört  NÄR JAG ANVÄNDER MIG AV SAMMA  SÄTT?

Angående din idyllistiska bild av dagis.

Kanske där du jobbar är det så. Vad vet jag.  Mina egna barn blev jag tvungen ta hand själv om. Under det korta perioden som jag gjorde ett försök med dagis såg jag följande:
1. Barn var och lekte ofta ensamma utan vuxen tillsyn
2. Det förekom mobbning bland personal  och barn
3. Barn kunde ta sig osedda ut utan att personalen märkte ens det.

Det sista måste jag beskriva eftersom det var så fasansfullt. Min dotter var inte ens fem år fyllda. En andra flickans mamma ringde mig till jobbet halv fyra och berättade att min dotter var hos henne. Våra båda barn gick till den andra flickans hem, korsade starkt trafikerade, centralt belägna gato, eftersom de hade tråkigt då personalen satt, drack kaffe och hade roligt med varandra.
Jag var riktigt arg men lugn då jag visste att min dotter befann sig i trygghet. På platsen visade sig att personalen INTE VISSTE ENS OM ATT TVÅ BARN SAKNADES!!!  Visst, vi fick senare en ursäkt. Men om barnen hade råkat för en olycka?


Angående Lisbeth Pipping.

Hon blev offentlig person, genom att publicera och uppträda inför allmänheten. I och med det gav hon människor rätten till egna tolkningar av situation. Varken du eller någon annan kan hävda motsatsen. Du anser att jag
”far med osanningar om Lisbet och att hennes barndom var välgörande för henne”.
Är inte det att blanda ihop begrepp?  Det jag gör är just en tolkning och ingenting annat!  En tolkning är en tolkning och kan vara  varken falskt eller sant!

Mina slutsatser har ingenting med beteende vetenskap att göra. Jag har mött i mitt liv mängder med folk som upplevde riktigt fasansfulla övergrepp. Jag kan tala om barn som på mirakulöst sätt klarat sig genom koncentrationsläger.  Jag kan tala om folk som föddes i kommunistiska fängelser.
Jag kan tala om barn som växte upp på stora barnhem. Jag kan tala om väldigt många situationer. Skulle ni lyssna?

Vissa fick svåra problem. Men de flesta talade i vuxen ålder om att det tragiska som blev deras öde GAV DE STYRKA, att de lärde sig vad som är viktigt och hur man tar sig igenom svårigheter.
Jag tror att det är först då när man lär sig att vara offer för omständigheter som man går under.
Jag tror att alla som förnekar det hånar de som faller inte för ”OFFERMENTALITETEN”, bland andra de som överlevde  krigets fasor, koncentrationsläger eller kommunistiska fängelser.
Det är den bakgrunden som utgjorde basen av min egen tolkning av Lisbeth Pipping som exempel. Barnuppfostran i Sverige är obefintlig. Barn möter inga svårigheter på sin väg och blir väldigt förvånade, chockade då de upptäcker senare att livet ser annorlunda ut. Man bestraffar de inte, man soppar banan framför de.  Resultat? Mobbning, depressioner, ätstörningar…  
Min dotter har utryckt det ungefär så här: När man ständigt och överallt hör att svårigheter leder till personliga problem, börjar man till slut tro på det och leta efter problem hos sig själv. Om de inte finns så skapar man dem.  Det gäller att inse i tid att livet är ingen idyll.

När det gäller aga.

Jag är varken förespråkare eller motståndare.
Jag tycker att det finns olika situationer, då förälder måste tillgripa olika medel.  Även om det, mot förmodan, skulle finnas något bättre än dask i stjärten, så lösningen på det är ingalunda straff av föräldrar då det i slutändan drabbar bara barn som man skulle ju skydda.


EN ANNAN GÄST ( eller samma,  JAG VET INTE, därför tar det en gång tilll) från  Lördagen den 20 Mar 2004 Kl. 12:20,  skriver så här:
”Svaret är enkelt, utsätt inte barnen för faror, håll koll på era barn, lämna aldrig era barn utan uppsikt inte ens för en sekund”

Jag får väl upprepa en gång till det jag redan skrivit angående dagis:

1.  Barn var och lekte ofta ensamma utan vuxen tillsyn
2.  Det förekom mobbning bland personal  och barn
3.  Barn kunde ta sig osedda ut utan att personalen märkte ens det.


Min dotter var inte ens fem år fyllda. En andra flickans mamma ringde mig till jobbet halv fyra och berättade att min dotter var hos henne. Våra båda barn gick till den andra flickans hem, korsade starkt trafikerade, centralt belägna gator eftersom de hade tråkigt då personalen satt, drack kaffe och hade roligt med varandra.
Jag var riktigt arg men lugn då jag visste att min dotter befann sig i trygghet. På platsen visade sig att personalen INTE VISSTE ENS OM ATT TVÅ BARN SAKNADES!!!  Visst, vi fick senare en ursäkt. Men om barnen hade råkat för en olycka?

När GÄSTEN säger:
 ”utsätt inte barnen för faror, håll koll på era barn, lämna aldrig era barn utan uppsikt inte ens för en sekund”  SÅ MÅSTE DET VÄL GÄLLA ÄVEN DAGIS.

Eller kanske skulle jag kunna tolka det som att mina motståndare ger mig rätt i att föräldrarna  ÄR BÄTTRE OCH MER KAPABLA ATT HÅLLA BRA UPPSYN ÖVER BARN  ÄN DAGISPERSONAL???

29
Helene!

Innan du anklagar någon för någonting, för Guds skull, läs MYCKET, MYCKET NOGGRANT det som står.  ”Det är inte jag som skrivit de andra inläggen som du påstår” säger du.
Var har jag gjort det???  
 Jag var mycket tydlig på den punkten i mitt svar och därför har jag använd mig av det exakta formuleringen  under rubriken  ”författare”!

Jag tar det  ännu en gång, ordagrant (alltså citerar mig själv):

GÄST påstår att:
”Barn gör inte som vuxna säger, barn gör som de vuxna gör. Dvs slår du ditt barn så är sannolikheten stor att ditt barn också kommer att slå andra.”
Jag kan utvidga det lite grand. Snattar du så är sannolikheten stor att ditt barn snattar också. Dricker du, så är sannolikheten stor att ditt barn dricker också. Eller?

Gäst berättar också att (jag FÖRMODAR att det är samma gäst eller någon av samma falang) berättar att:
”Vår tonårsflicka snattade en kajal-penna i en affär, blev tagen och hemkörd av en polisbil”
och
”Vår tonårs-son ringde hem en fredagskväll vid 10-tiden, han mådde inte så bra och hade kräks och bad om hjälp. Vi förstod direkt vad det var frågan om, vi åkte och hämtade upp honom på en parkeringsplats. Han var berusad…”

Som "Gästen" säger, barn härmar vuxna, alltså måste jag dra den raka slutsatsen att våran gäst ägnar sig åt att snatta och supa. Annars skulle väl inte hennes barn göra det bara därför att några kompisar sagt eller gjort så, eller hur?

HELENE beskriver ett fall där flickan tvingas äta upp majs och i senare skede egna spyor. Jag undrar, hur hon kom på den tanken att inte tycka om majs eller att äta spyor. Barn gör ju bara det som vuxna gör?
***

Kanske nu är du i stånd att se att jag vänder mig till OLIKA DEBATTÖRER? Alltså att jag vänder mig till GÄST och en annan GÄST som jag FÖRMODAR är kanske samma, fast jag PÅSTÅR INTE DET. Och  så vänder jag mig till HELENE.

Helene! Tydligare och klarare kan det knappast bli. Ändå har du inte förstått  …  
VEM ÄR DET SOM INTE KAN LÄSA INNEBÖRDEN I ETT INLÄGG?
När det gäller mitt ”ointelligenta” svar på ditt inlägg….
Ja, vad ska man säga ..  

Du med andra påstår att barn gör bara det som vuxna i deras omgivning. Alltså flickan borde ju tycka om majs, något annat vore otänkbart eftersom hennes föräldrar gjorde det, inte sant? Ser du inte sarkasmen?  Likaså barn som snattar och super lär sig det av sina föräldrar – jag vidare utvecklade en GÄSTS tanke att barn som blir någon gång agade blir våldsamma.
”Det är just sådan generaliserig (som jag gjort i mycket överdriven form för att förtydliga) leder till katastrofer”, skrev jag i direkt anslutning.
 
Personliga angrepp hör inte hemma bland civiliserade människor. Som vanligt och i likhet med vissa andra, har du inte svarat på något argument utan uttalat sig nedlåtande och oförskämt om motståndaren.  Angrepp dessutom grundar sig på din – låt oss vara förstående den här gången och säga – ouppmärksamhet!

Om min intelligens kan du tycka vad du vill. Men behåll det för dig själv. Annars  kan du betraktas  som okultiverad, ohyfsat och oförskämd.

30
Det var en gång ett kungarike. Alla invånare var väldigt harmoniska, trevliga och omtänksamma.  Det förekom aldrig mobbning, varken på jobbet eller i skolan.  Ingen var stressad. Alla hade tillräckligt med pengar inte bara till det nödvändigaste utan också till nöje och utvecklande aktiviteter. ALLA HADE RÅD ATT BO PÅ DE BÄSTA OCH MEST LÄMPLIGA FÖR BARN STÄLLENA och hade tid och möjligheter att följa sina barn varenda sekund. Om mamman var ensam hemma och behövde gå på toan (ja, t.o.m. på sådana ställen måste man göra det ibland!), eller bytta blöjan på ett spädbarn, kunde hon tryggt ringa efter avläsare som skulle KOMMA FÖR ATT HÅLLA  HENNES SEXÅRIGE SON I HANDEN EFTERSOM  MAN SLÄPPER ALDRIG SITT BARN FRITT NÄRA FARLIGA MILJÖER.
Barnen fick alla sina önskemål uppfyllda. De behövde aldrig finna sig I ETT NEJ eftersom de visste att föräldrarna var så upplysta att de förstått att barn skulle lära sig allt TIDS NOG. Tids nog skulle de begripa att man måste ta hänsyn till varandra, känna empati, inte snatta, inte supa, att utseende har ingen betydelse, att alla människor är lika mycket värda….


Visst, det är en vacker saga, inte sant?
Tyvärr, verkligheten ser inte så idylliskt ut!
Det finns jobb, stress och press. Vanliga livets villkor.
Det finns inte några avläsare som kan komma för att hålla en livlig sexårig i handen hela tiden. Och det finns familjer, snälla Mona, som har inte råd att flytta efter det att kommunen ändrat bebyggelseplanen! Och man måste ta hand om andra barn i familjen.
Kanske du Mona, kunde ge råd till denna mamma, VILKET AV HENNES TRE BARN SKULLE HON VÄLJA FÖR ATT HÅLLA STÄNDIGT I HANDEN? Spädbarnet, treåringen eller sexåringen, då de av helt naturliga skäll ”drar” åt olika håll?   VILKET AV DE ANSER DU VAR VIKTIGAST, MEST VÄRD ATT SKYDDA GENOM ATT OAVBRUTET HÅLLA I HANDEN?

Något annat, mycket viktigare, är ändå om det idylliska situation är faktiskt så bra för barnens utveckling som man tror. Barn som får allt serverat, möter inget motstånd, upplever aldrig bestraffning, växer upp i en föreställning att så fungerar livet.  Deras förväntningar blir enorma. De klarar inte motgångar.  Motstånd väcker aggression.  Som vuxna tror de att man får allt utan ansträngning, precis som under barndomen.

Jag är helt övertygad att de flesta problem som dagens ungdom uppvisar har sitt ursprung i det gränslösa och problemfyllda uppfostran. Eller snarare brist på uppfostran.  Det idealiserade barndomen ger falska bilder av det framtida livet.  Man hör att antalet barn och ungdomar som mår dåligt ständigt växer medan man, under samma tid, underlättar alltmer för dem. Visst är det paradoxalt?
 
Ett utmärkt, fast omvänt, exempel är Lisbeth Pipping (jag hoppas att jag minns och stavar rätt hennes namn). Hon växte upp med sin utvecklingsstörda mamma. Hon åker runt och berättar om sin svåra uppväxt och pläderar för omhändertagande av barn. Men hör och häpna: HON BLEV JU MYCKET SJÄLVSÄKER OCH FRAMGÅNGSRIK!  Jag tror att de svårigheter som hon mötte, gav henne styrka och lärde  henne att läsa problem.  
Kan det inte vara så att DE SVÅRIGHETER SOM HON UPPLEVDE BLEV I SJÄLVA VERKET VÄLGÖRANDE FÖR HENNE?  Jag tror faktiskt det.

Jag påstår inte att aga är det bästa sättet att uppfostra barn. Kanske det vore bättre att resonera. Men i vissa fall, under vissa omständigheter går det bara inte. Då är det bra att kunna SE SKILLNADEN PÅ AGA OCH MISSHANDEL!

Sidor: 1 [2] 3 4