HĂ€r kommer min berĂ€ttelse, vi drabbades i VĂ€nnĂ€s. LĂNSSTYRELSEN hjĂ€lpte oss.
PÄ BVC föreslog de avlastning via socialen för att jag var svag efter förlossningen. Vi tackade ja senare dÄ vi var pÄ socialen för att begÀra ett bidrag till en barnsÀng. NÄgot bidrag blev det inte, istÀllet ville hon veta hur vi hade det hemma, BVC hade ringt om min tuffa förlossning och dÄ tackade vi alltsÄ ja. Första veckan kom en underbar barndagvÄrdare.
Henne tyckte vi om allihop! Hon tyckte om att vara dĂ€r. Men sĂ„ pĂ„ fredagen kom vĂ„r handlĂ€ggare frĂ„n socialen med andan i halsen. Hon sade âdet har skett ett misstagâ! BarndagvĂ„rdaren fick inte vara kvar! IstĂ€llet skulle vi fĂ„ nĂ„got som hette boendestöd. Ingen förklaring gavs! Oftast var det bara samtal om vĂ„r son. Ibland gick vi ut med vagnen. PĂ„ BVC fick vi alltid höra hur bra vĂ„r son mĂ„dde. Han var vĂ€lutvecklad och mĂ„dde bara fint.
Jag berÀttade detta för boendestödet som gladde sig med oss. En dag kom hon just dÄ som vi gav vÄr son kolikmassage som vi hade fÄtt rÄd om pÄ BVC. Boendestödet avbröt oss direkt och sade att sÄ kunde vi inte göra. Hon lyfte upp vÄr son som var ledsen och grÀt nÀr hon började gÄ omkring med honom. Men nÀr jag smekte honom över pannan blev han lugn.
Boendestödet tyckte vi skulle komma till en FamiljegÄrd för avlastning. Vi tyckte det lÀt bra med tanke pÄ sonens kolik. Vi blev kvar dÀr, men inte för avlastning för socialen hade redan startat en barnskyddsutredning redan samma dag som vi kom dit!
Vi trodde alltsÄ att det var för avlastning som vi var dÀr!. Vi var nÄgra dagar pÄ sjukhuset för vÄr sons mage. DÀr konstaterades det att lillen hade mycket gaser i magen. Det var full fart pÄ honom som vanligt, men han Ät inte sÄ bra. Detta togs upp pÄ alla möten vi hade med socialen. De sade det var oss det var fel pÄ! De kunde inte svara pÄ vad det var som vi gjorde fel!
NÀr vi varit pÄ sjukhuset skulle vi fÄ Äka hem. Det var sÄ det var bestÀmt. Men nÀr vi skulle packa vÄra saker fick vi höra att vi inte skulle fÄ Äka hem för vi var under utredning! DÄ först, efter över en vecka fick vi vetskap om utredningen!
Jag frĂ„gade personalen flera gĂ„nger om vad vi gjorde för fel. Men de sade att det skulle âförstöra utredningenâ om de berĂ€ttade. Men, Ă€r det inte bĂ€ttre om vi förĂ€ldrar fĂ„r veta vilka fel vi gör under utredningens gĂ„ng? DĂ„ fĂ„r vi ju en chans att bĂ€ttra oss! Vi fick alltsĂ„ ingen chans. VĂ„r handlĂ€ggare pĂ„ socialen berĂ€ttade inte heller vad vi gjorde som inte var bra. Som vanligt var vĂ„r gullunge aktiv och glad!
TyvÀrr togs ingen notis dÄ nÄgot positivt hÀnde. Vi fick jÀmt klagomÄl. Flera gÄnger fick vi veta att vi inte kunde gÄ ut med vÄr son om han hade sÄ lite klÀder. Först dÄ personalen sÄg att vi hade en vÀrmande insats i vagnen blev de tysta, tills nÀsta gÄng. Det var totalt 16 olika mÀnniskor som skulle bedöma oss de 7 veckor vi var dÀr.
Vi firade jul pÄ familjegÄrden, vÄr sons första jul! Vi hade frÄgat om vi fick fira jul hemma, men det fick vi inte. DÄ skulle ju ingen kunna kontrollera oss, sade dem.
I januari sade handlÀggaren att vi inte bÀttrat oss (hur skall man kunna göra det, om man aldrig fÄr veta vad som Àr fel) och vÄr son skulle troligtvis familjehemsplaceras. Jag blev mycket upprörd och ledsen. Fick en kontakt pÄ mobila teamet pÄ psykiatrin. Hon sade att mina kÀnslor var helt normala. Det tyckte inte socialen.
Vi fick berÀtta hela vÄra liv för handlÀggaren som misstolkade det mesta! Bland annat stÄr det i journalen att min sambo var mobbad och utanför nÀr han gick i skolan. Han var mobbad, men han hade kompisar, alltsÄ var han inte utanför!
Socialen skrev att vi gett vĂ„r son hĂ„rdhĂ€nt magmassage utan att förstĂ„ att det var orĂ€tt! Det var kolikmassage som vi faktiskt gĂ„tt kurs i pĂ„ BVC och blivit godkĂ€nda! Socialen var inte intresserade av att lĂ€sa intyget. De var inte heller intresserade att fĂ„ ta del av BVC-journalen dĂ€r det borde framgĂ„tt att vi ringt BVC upprepade gĂ„nger och fĂ„tt samma svar: âfortsĂ€tt med kolikmassagenâ!
VÄr son blev placerad i mitten av januari 2007. Socialen var inte intresserade av att kontakta nÄgra av vÄra slÀktingar. VÄr Àlskade lille son placerades hos helt frÀmmande mÀnniskor, 10 mÄnader gammal. Beslutet kom som en chock, trots att vi anat att det skulle bli sÄ, trots att personalen faktiskt börjat berömma oss!
Jag fick en till krisreaktion: jag skrek och grÀt. DÄ fick jag trÀffa en psykolog som sade att mina kÀnslor var normala, men att jag inte fick ge upp. Hon hjÀlpte mig att inse att nu mer Àn nÄgonsin behövde min son mig, jag fick inte ge upp!
Vi fick trĂ€ffa vĂ„r son 3 gĂ„nger i veckan. De första veckorna var riktigt jobbiga. Gullungen storgrĂ€t dĂ„ vi skulle gĂ„. Jag gjorde ocksĂ„ det. Vi hade trĂ€ffar med socialen men vi fick aldrig nĂ„got konkret svar pĂ„ vĂ„r frĂ„ga: varför? Vi fick höra att vi hade âstora omsorgsbristerâ. Vilka dĂ„? Fick inte veta det, trots att utredningen var avslutad!
Vi fick ocksÄ höra att vi inte kunde tolka vÄr lille sons signaler. Vilka signaler? Fick inte veta det heller! Vi frÄgade, men fick bara luddiga svar om anknytning. Men, vÄr son har ju alltid knutit sig an till oss! Han sken alltid upp dÄ vi kom pÄ umgÀngestrÀff. Sedan ville han bara umgÄs med oss och storgrÀt dÄ vi skulle gÄ! Det Àr vÀl inget fel pÄ anknytningen dÄ?
Vi förstod ingenting! Dessutom var vÄr handlÀggare ofta borta frÄn jobbet, vilket resulterade i lÄnga uppehÄll dÄ absolut noll hÀnde! DÀrför tog vi beslutet att ta hem vÄr son efter tvÄ mÄnader. Vi fick ju ÀndÄ aldrig veta vad som var fel! Vi hade Àven tjatat om att fÄ se utredningen, vilket vi fick efter att vi tagit hem vÄr gullunge! DÄ kom bÄde socialen och polisen med stora hundar i polisbilen!
Ăn en gĂ„ng fick jag en krisreaktion och storgrĂ€t ikapp med vĂ„r son! Han och hans far fick Ă„ka till familjehemmet. Polisen följde mig till sjukhuset dĂ€r jag fick sova ut över natten. Fick Ă„ka hem dagen dĂ€rpĂ„.
Socialen lĂ€mnade in ansökan om LVU och vi kallades till rĂ€tten. Vi fick en advokat som sade att vi skulle samtycka till frivillig vĂ„rd, eftersom vi skulle fĂ„ svĂ„rt att vinna i rĂ€tten, enligt henne. Men det gick bra pĂ„ rĂ€ttsförhandlingen, sĂ„ bra att social chefen drog tillbaka sitt LVU under förhandlingens gĂ„ng! Social chefen pĂ„stod att placeringen pĂ„ FamiljegĂ„rden aldrig varit för avlastning, âdet var ju olyckligt att ni trodde detâ sade hon! RĂ€tten kunde inte annat göra Ă€n att avsluta utan beslut. VĂ„r advokat krĂ€vde av socialen att börja jobba för att fĂ„ hem vĂ„r son. RĂ€tten höll med henne.
Men det blev istÀllet vÀrre. Socialen toppred pÄ min psykiska ohÀlsa. Hur skall man kunna mÄ bra dÄ man inte fÄr vara med sin Àlskade lille son? Jag och min sambo gick i parterapi för att stÄ ut. Psykologen var utbildad familjeterapeut och gav oss stöd. NÄgot annat Àn stöd behövde vi inte.
Men socialen höll inte med psykologen. VÄr handlÀggare pÄ socialen sade att vi inte kunde fÄ hem vÄr son förrÀn vi mÄdde psykiskt bÀttre! Min sambo mÄdde inte dÄligt, men ville följa med pÄ terapin! VÄr psykolog blev upprörd över att bli överkörd av socialen! Hon var ju faktiskt utbildad för att ta hand om familjer! Hon ringde handlÀggaren och efter det hette det min psykiska ohÀlsa!
En dag pratade min sambo i telefon med handlĂ€ggaren som ville dra ner pĂ„ umgĂ€nget med vĂ„r son. Min sambo sade att vi inte gick med pĂ„ det. DĂ„ hotades vi med LVU! Ăn en gĂ„ng utan att fĂ„ svar pĂ„ varför!
I juni fick vi nog igen. DÄ skulle vÄr handlÀggare gÄ pÄ semester och sagt att om familjehemmet skulle resa bort, skulle vÄr son med dem! Han fick inte ens komma hem över en helg! Som vanligt fick vi inte veta varför!
Vi skrev ett brev till social chefen att vi ville avbryta den frivilliga placeringen och fÄ hem vÄr son! Vi skulle inte hÀmta honom denna gÄng, för vi ville inte utsÀtta honom för ett till omedelbart omhÀndertagande. Detta skrev vi. Svaret blev en till ansökan om LVU!
LÀnsrÀtten ogillade detta och skrev ett brev dÀr det poÀngterades att det faktiskt var en frivillig placering! Men vi fick ÀndÄ inte hem vÄr son. VÄr vikarie pÄ socialen pÄstod att vi inte mÄdde nog bra, att vi fortfarande var i behov av vÄrd, trots flera intyg frÄn vÄr psykolog!
HandlĂ€ggaren sade ocksĂ„ att vĂ„r son âutvecklat strategierâ för att stĂ„ ut hemma hos oss! Men som vanligt fick vi inte veta vilka dessa strategier skulle vara!
Vi vÀnde oss till LÀnsstyrelsen som tog vÄra klagomÄl pÄ största allvar. Beslutet blev att vÄr son skulle hem och det omedelbart! Gissa om lyckan stod högt i tak dÄ vi lÀste detta brev! Men lyckan varade inte lÀnge. Vi fick hem vÄr son, men dÄ startades en ny utredning! Vi hade innan vi fÄtt hem vÄr son fÄtt veta att ny utredning skulle startas, baserad pÄ Skogsdungens utredning som vi klagat pÄ!
Vi bestÀmde oss för att flytta till vÄr sons morförÀldrars kommun. HÀr bor Àven vÄr gullunges farmor och farbror. Men socialen förföljde oss. De kontaktade vÄr nya hemkommun och begÀrde hembesök och utredning!
Men han som kom, en handlĂ€ggare inom barn, sade: âni har vĂ€l inga problem hellerâ? Han fick trĂ€ffa oss alla tre. Han beskrev vĂ„r son som glad, aktiv, nyfiken, orĂ€ddâŠ. Som alla andra som kommit i kontakt med gullungen! Han beskrev mig som stabil, att jag Ă„terhĂ€mtat mig bra och min sambo var som vanligt, stabil! HandlĂ€ggaren sade att det behövdes ingen utredning, men att han skulle Ă„terkomma efter sin semester för en lĂ€gesrapport.
Men han Ă„terkom inte, för efter detta besök beslöt sig socialen i den kommun dĂ€r vi drabbades att avsluta utredningen, âutan Ă„tgĂ€rdâ. Ăntligen! Nu kunde glĂ€djen stĂ„ högt i tak! VĂ„r son började Ă€ta bĂ€ttre, han hade Ă€tit dĂ„ligt Ă€ven pĂ„ familjehemmet dĂ€r han var i över fem mĂ„nader.
Vi gick pÄ BVC i vÄr nya hemkommun och fick höra att allt var normalt. PÄ 18-mÄnaders kontrollen fick vÄr son massor av beröm av barnlÀkaren! Det Àr ju roligt! Det enda som mÀrktes av placeringen var att vÄr son var oerhört mammig den första mÄnaden hemma.
Psykologen vi haft tyckte vi skulle behöva fortsÀtta prata. DÄ uppdagades att jag fÄtt en depression, antagligen pÄ grund av socialen. För nÀr jag gjorde om detta test efter en mÄnad hade jag ingen depression lÀngre! Sedan dess har vi ingen kontakt med psykiatrin lÀngre.
Nu Àr gullungen en pigg, pÄhittig och nyfiken 2-Äring, Àlskar att vara ute och leka i sandlÄdan, köra traktorer, Äka kana och gunga. Han hoppar och springer! Han ger mig massor av kramar varje dag och vi njuter av att fÄ vara nÀra! Vi blev ju faktiskt bestulna 6 mÄnader av nÀrhet och umgÀnge! Vi har försökt ta igen detta under den tid som gullungen varit hemma.
Sambon har haft flera smĂ„ blodproppar efter detta! VĂ„r son tycks ha klarat sig. Han Ă€r nu SUPER trotsig men Ă€ven SUPER gosig! Minns sĂ„ vĂ€l vĂ„r handlĂ€ggares kommentar om kommande trots: âdet kommer ni aldrig klara avâ. Men, det gör vi, lika bra som andra.
Detta Ă€r ett dokument jag skrev 2007. NU HAR VI LAGT DET PĂ
HYLLAN FĂR JAG HAR BLIVIT SJUK AV DETTA SOM SOC UTSATTE OSS FĂR HELT I ONĂDAN