1
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / SV: Soc inför rätta - mål i Tingsrätten
« skrivet: 29 augusti 2009, 11:48:08 AM »
Intressant dom! Vi lever vidare, ärrade men fria från soc!
Nyheter:
Visa inlägg
Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.
2
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / SV: Dominic Johansson omhändetogs på Gotland
« skrivet: 29 augusti 2009, 11:42:35 AM »
Påminner om vårt fall som finns här på denna hemsida: Vännäsfallet.
Än idag vet vi inte varför vår älskade lille son blev omhändertagen! Nu försöker vi leva vidare, men vill inte lämna detta forum helt eftersom vi inte är/var ensamma drabbade!
Än idag vet vi inte varför vår älskade lille son blev omhändertagen! Nu försöker vi leva vidare, men vill inte lämna detta forum helt eftersom vi inte är/var ensamma drabbade!
3
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Svara gärna denna kvinna på ett annat forum
« skrivet: 29 augusti 2009, 11:35:49 AM »
Läs gärna detta!
http://www.viforaldrar.se/forum/view-message.xml?message_id=26669
Vi vet ju vad som kan hända......................................................................
http://www.viforaldrar.se/forum/view-message.xml?message_id=26669
Vi vet ju vad som kan hända......................................................................
4
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / SV: Hjälp, barnen togs och vart vänder vi oss?
« skrivet: 05 maj 2009, 09:31:50 AM »
Här kommer min berättelse, vi drabbades i Vännäs. LÄNSSTYRELSEN hjälpte oss.
På BVC föreslog de avlastning via socialen för att jag var svag efter förlossningen. Vi tackade ja senare då vi var på socialen för att begära ett bidrag till en barnsäng. Något bidrag blev det inte, istället ville hon veta hur vi hade det hemma, BVC hade ringt om min tuffa förlossning och då tackade vi alltså ja. Första veckan kom en underbar barndagvårdare.
Henne tyckte vi om allihop! Hon tyckte om att vara där. Men så på fredagen kom vår handläggare från socialen med andan i halsen. Hon sade ”det har skett ett misstag”! Barndagvårdaren fick inte vara kvar! Istället skulle vi få något som hette boendestöd. Ingen förklaring gavs! Oftast var det bara samtal om vår son. Ibland gick vi ut med vagnen. På BVC fick vi alltid höra hur bra vår son mådde. Han var välutvecklad och mådde bara fint.
Jag berättade detta för boendestödet som gladde sig med oss. En dag kom hon just då som vi gav vår son kolikmassage som vi hade fått råd om på BVC. Boendestödet avbröt oss direkt och sade att så kunde vi inte göra. Hon lyfte upp vår son som var ledsen och grät när hon började gå omkring med honom. Men när jag smekte honom över pannan blev han lugn.
Boendestödet tyckte vi skulle komma till en Familjegård för avlastning. Vi tyckte det lät bra med tanke på sonens kolik. Vi blev kvar där, men inte för avlastning för socialen hade redan startat en barnskyddsutredning redan samma dag som vi kom dit!
Vi trodde alltså att det var för avlastning som vi var där!. Vi var några dagar på sjukhuset för vår sons mage. Där konstaterades det att lillen hade mycket gaser i magen. Det var full fart på honom som vanligt, men han åt inte så bra. Detta togs upp på alla möten vi hade med socialen. De sade det var oss det var fel på! De kunde inte svara på vad det var som vi gjorde fel!
När vi varit på sjukhuset skulle vi få åka hem. Det var så det var bestämt. Men när vi skulle packa våra saker fick vi höra att vi inte skulle få åka hem för vi var under utredning! Då först, efter över en vecka fick vi vetskap om utredningen!
Jag frågade personalen flera gånger om vad vi gjorde för fel. Men de sade att det skulle ”förstöra utredningen” om de berättade. Men, är det inte bättre om vi föräldrar får veta vilka fel vi gör under utredningens gång? Då får vi ju en chans att bättra oss! Vi fick alltså ingen chans. Vår handläggare på socialen berättade inte heller vad vi gjorde som inte var bra. Som vanligt var vår gullunge aktiv och glad!
Tyvärr togs ingen notis då något positivt hände. Vi fick jämt klagomål. Flera gånger fick vi veta att vi inte kunde gå ut med vår son om han hade så lite kläder. Först då personalen såg att vi hade en värmande insats i vagnen blev de tysta, tills nästa gång. Det var totalt 16 olika människor som skulle bedöma oss de 7 veckor vi var där.
Vi firade jul på familjegården, vår sons första jul! Vi hade frågat om vi fick fira jul hemma, men det fick vi inte. Då skulle ju ingen kunna kontrollera oss, sade dem.
I januari sade handläggaren att vi inte bättrat oss (hur skall man kunna göra det, om man aldrig får veta vad som är fel) och vår son skulle troligtvis familjehemsplaceras. Jag blev mycket upprörd och ledsen. Fick en kontakt på mobila teamet på psykiatrin. Hon sade att mina känslor var helt normala. Det tyckte inte socialen.
Vi fick berätta hela våra liv för handläggaren som misstolkade det mesta! Bland annat står det i journalen att min sambo var mobbad och utanför när han gick i skolan. Han var mobbad, men han hade kompisar, alltså var han inte utanför!
Socialen skrev att vi gett vår son hårdhänt magmassage utan att förstå att det var orätt! Det var kolikmassage som vi faktiskt gått kurs i på BVC och blivit godkända! Socialen var inte intresserade av att läsa intyget. De var inte heller intresserade att få ta del av BVC-journalen där det borde framgått att vi ringt BVC upprepade gånger och fått samma svar: ”fortsätt med kolikmassagen”!
Vår son blev placerad i mitten av januari 2007. Socialen var inte intresserade av att kontakta några av våra släktingar. Vår älskade lille son placerades hos helt främmande människor, 10 månader gammal. Beslutet kom som en chock, trots att vi anat att det skulle bli så, trots att personalen faktiskt börjat berömma oss!
Jag fick en till krisreaktion: jag skrek och grät. Då fick jag träffa en psykolog som sade att mina känslor var normala, men att jag inte fick ge upp. Hon hjälpte mig att inse att nu mer än någonsin behövde min son mig, jag fick inte ge upp!
Vi fick träffa vår son 3 gånger i veckan. De första veckorna var riktigt jobbiga. Gullungen storgrät då vi skulle gå. Jag gjorde också det. Vi hade träffar med socialen men vi fick aldrig något konkret svar på vår fråga: varför? Vi fick höra att vi hade ”stora omsorgsbrister”. Vilka då? Fick inte veta det, trots att utredningen var avslutad!
Vi fick också höra att vi inte kunde tolka vår lille sons signaler. Vilka signaler? Fick inte veta det heller! Vi frågade, men fick bara luddiga svar om anknytning. Men, vår son har ju alltid knutit sig an till oss! Han sken alltid upp då vi kom på umgängesträff. Sedan ville han bara umgås med oss och storgrät då vi skulle gå! Det är väl inget fel på anknytningen då?
Vi förstod ingenting! Dessutom var vår handläggare ofta borta från jobbet, vilket resulterade i långa uppehåll då absolut noll hände! Därför tog vi beslutet att ta hem vår son efter två månader. Vi fick ju ändå aldrig veta vad som var fel! Vi hade även tjatat om att få se utredningen, vilket vi fick efter att vi tagit hem vår gullunge! Då kom både socialen och polisen med stora hundar i polisbilen!
Än en gång fick jag en krisreaktion och storgrät ikapp med vår son! Han och hans far fick åka till familjehemmet. Polisen följde mig till sjukhuset där jag fick sova ut över natten. Fick åka hem dagen därpå.
Socialen lämnade in ansökan om LVU och vi kallades till rätten. Vi fick en advokat som sade att vi skulle samtycka till frivillig vård, eftersom vi skulle få svårt att vinna i rätten, enligt henne. Men det gick bra på rättsförhandlingen, så bra att social chefen drog tillbaka sitt LVU under förhandlingens gång! Social chefen påstod att placeringen på Familjegården aldrig varit för avlastning, ”det var ju olyckligt att ni trodde det” sade hon! Rätten kunde inte annat göra än att avsluta utan beslut. Vår advokat krävde av socialen att börja jobba för att få hem vår son. Rätten höll med henne.
Men det blev istället värre. Socialen toppred på min psykiska ohälsa. Hur skall man kunna må bra då man inte får vara med sin älskade lille son? Jag och min sambo gick i parterapi för att stå ut. Psykologen var utbildad familjeterapeut och gav oss stöd. Något annat än stöd behövde vi inte.
Men socialen höll inte med psykologen. Vår handläggare på socialen sade att vi inte kunde få hem vår son förrän vi mådde psykiskt bättre! Min sambo mådde inte dåligt, men ville följa med på terapin! Vår psykolog blev upprörd över att bli överkörd av socialen! Hon var ju faktiskt utbildad för att ta hand om familjer! Hon ringde handläggaren och efter det hette det min psykiska ohälsa!
En dag pratade min sambo i telefon med handläggaren som ville dra ner på umgänget med vår son. Min sambo sade att vi inte gick med på det. Då hotades vi med LVU! Än en gång utan att få svar på varför!
I juni fick vi nog igen. Då skulle vår handläggare gå på semester och sagt att om familjehemmet skulle resa bort, skulle vår son med dem! Han fick inte ens komma hem över en helg! Som vanligt fick vi inte veta varför!
Vi skrev ett brev till social chefen att vi ville avbryta den frivilliga placeringen och få hem vår son! Vi skulle inte hämta honom denna gång, för vi ville inte utsätta honom för ett till omedelbart omhändertagande. Detta skrev vi. Svaret blev en till ansökan om LVU!
Länsrätten ogillade detta och skrev ett brev där det poängterades att det faktiskt var en frivillig placering! Men vi fick ändå inte hem vår son. Vår vikarie på socialen påstod att vi inte mådde nog bra, att vi fortfarande var i behov av vård, trots flera intyg från vår psykolog!
Handläggaren sade också att vår son ”utvecklat strategier” för att stå ut hemma hos oss! Men som vanligt fick vi inte veta vilka dessa strategier skulle vara!
Vi vände oss till Länsstyrelsen som tog våra klagomål på största allvar. Beslutet blev att vår son skulle hem och det omedelbart! Gissa om lyckan stod högt i tak då vi läste detta brev! Men lyckan varade inte länge. Vi fick hem vår son, men då startades en ny utredning! Vi hade innan vi fått hem vår son fått veta att ny utredning skulle startas, baserad på Skogsdungens utredning som vi klagat på!
Vi bestämde oss för att flytta till vår sons morföräldrars kommun. Här bor även vår gullunges farmor och farbror. Men socialen förföljde oss. De kontaktade vår nya hemkommun och begärde hembesök och utredning!
Men han som kom, en handläggare inom barn, sade: ”ni har väl inga problem heller”? Han fick träffa oss alla tre. Han beskrev vår son som glad, aktiv, nyfiken, orädd…. Som alla andra som kommit i kontakt med gullungen! Han beskrev mig som stabil, att jag återhämtat mig bra och min sambo var som vanligt, stabil! Handläggaren sade att det behövdes ingen utredning, men att han skulle återkomma efter sin semester för en lägesrapport.
Men han återkom inte, för efter detta besök beslöt sig socialen i den kommun där vi drabbades att avsluta utredningen, ”utan åtgärd”. Äntligen! Nu kunde glädjen stå högt i tak! Vår son började äta bättre, han hade ätit dåligt även på familjehemmet där han var i över fem månader.
Vi gick på BVC i vår nya hemkommun och fick höra att allt var normalt. På 18-månaders kontrollen fick vår son massor av beröm av barnläkaren! Det är ju roligt! Det enda som märktes av placeringen var att vår son var oerhört mammig den första månaden hemma.
Psykologen vi haft tyckte vi skulle behöva fortsätta prata. Då uppdagades att jag fått en depression, antagligen på grund av socialen. För när jag gjorde om detta test efter en månad hade jag ingen depression längre! Sedan dess har vi ingen kontakt med psykiatrin längre.
Nu är gullungen en pigg, påhittig och nyfiken 2-åring, älskar att vara ute och leka i sandlådan, köra traktorer, åka kana och gunga. Han hoppar och springer! Han ger mig massor av kramar varje dag och vi njuter av att få vara nära! Vi blev ju faktiskt bestulna 6 månader av närhet och umgänge! Vi har försökt ta igen detta under den tid som gullungen varit hemma.
Sambon har haft flera små blodproppar efter detta! Vår son tycks ha klarat sig. Han är nu SUPER trotsig men även SUPER gosig! Minns så väl vår handläggares kommentar om kommande trots: ”det kommer ni aldrig klara av”. Men, det gör vi, lika bra som andra.
Detta är ett dokument jag skrev 2007. NU HAR VI LAGT DET PÅ HYLLAN FÖR JAG HAR BLIVIT SJUK AV DETTA SOM SOC UTSATTE OSS FÖR HELT I ONÖDAN
På BVC föreslog de avlastning via socialen för att jag var svag efter förlossningen. Vi tackade ja senare då vi var på socialen för att begära ett bidrag till en barnsäng. Något bidrag blev det inte, istället ville hon veta hur vi hade det hemma, BVC hade ringt om min tuffa förlossning och då tackade vi alltså ja. Första veckan kom en underbar barndagvårdare.
Henne tyckte vi om allihop! Hon tyckte om att vara där. Men så på fredagen kom vår handläggare från socialen med andan i halsen. Hon sade ”det har skett ett misstag”! Barndagvårdaren fick inte vara kvar! Istället skulle vi få något som hette boendestöd. Ingen förklaring gavs! Oftast var det bara samtal om vår son. Ibland gick vi ut med vagnen. På BVC fick vi alltid höra hur bra vår son mådde. Han var välutvecklad och mådde bara fint.
Jag berättade detta för boendestödet som gladde sig med oss. En dag kom hon just då som vi gav vår son kolikmassage som vi hade fått råd om på BVC. Boendestödet avbröt oss direkt och sade att så kunde vi inte göra. Hon lyfte upp vår son som var ledsen och grät när hon började gå omkring med honom. Men när jag smekte honom över pannan blev han lugn.
Boendestödet tyckte vi skulle komma till en Familjegård för avlastning. Vi tyckte det lät bra med tanke på sonens kolik. Vi blev kvar där, men inte för avlastning för socialen hade redan startat en barnskyddsutredning redan samma dag som vi kom dit!
Vi trodde alltså att det var för avlastning som vi var där!. Vi var några dagar på sjukhuset för vår sons mage. Där konstaterades det att lillen hade mycket gaser i magen. Det var full fart på honom som vanligt, men han åt inte så bra. Detta togs upp på alla möten vi hade med socialen. De sade det var oss det var fel på! De kunde inte svara på vad det var som vi gjorde fel!
När vi varit på sjukhuset skulle vi få åka hem. Det var så det var bestämt. Men när vi skulle packa våra saker fick vi höra att vi inte skulle få åka hem för vi var under utredning! Då först, efter över en vecka fick vi vetskap om utredningen!
Jag frågade personalen flera gånger om vad vi gjorde för fel. Men de sade att det skulle ”förstöra utredningen” om de berättade. Men, är det inte bättre om vi föräldrar får veta vilka fel vi gör under utredningens gång? Då får vi ju en chans att bättra oss! Vi fick alltså ingen chans. Vår handläggare på socialen berättade inte heller vad vi gjorde som inte var bra. Som vanligt var vår gullunge aktiv och glad!
Tyvärr togs ingen notis då något positivt hände. Vi fick jämt klagomål. Flera gånger fick vi veta att vi inte kunde gå ut med vår son om han hade så lite kläder. Först då personalen såg att vi hade en värmande insats i vagnen blev de tysta, tills nästa gång. Det var totalt 16 olika människor som skulle bedöma oss de 7 veckor vi var där.
Vi firade jul på familjegården, vår sons första jul! Vi hade frågat om vi fick fira jul hemma, men det fick vi inte. Då skulle ju ingen kunna kontrollera oss, sade dem.
I januari sade handläggaren att vi inte bättrat oss (hur skall man kunna göra det, om man aldrig får veta vad som är fel) och vår son skulle troligtvis familjehemsplaceras. Jag blev mycket upprörd och ledsen. Fick en kontakt på mobila teamet på psykiatrin. Hon sade att mina känslor var helt normala. Det tyckte inte socialen.
Vi fick berätta hela våra liv för handläggaren som misstolkade det mesta! Bland annat står det i journalen att min sambo var mobbad och utanför när han gick i skolan. Han var mobbad, men han hade kompisar, alltså var han inte utanför!
Socialen skrev att vi gett vår son hårdhänt magmassage utan att förstå att det var orätt! Det var kolikmassage som vi faktiskt gått kurs i på BVC och blivit godkända! Socialen var inte intresserade av att läsa intyget. De var inte heller intresserade att få ta del av BVC-journalen där det borde framgått att vi ringt BVC upprepade gånger och fått samma svar: ”fortsätt med kolikmassagen”!
Vår son blev placerad i mitten av januari 2007. Socialen var inte intresserade av att kontakta några av våra släktingar. Vår älskade lille son placerades hos helt främmande människor, 10 månader gammal. Beslutet kom som en chock, trots att vi anat att det skulle bli så, trots att personalen faktiskt börjat berömma oss!
Jag fick en till krisreaktion: jag skrek och grät. Då fick jag träffa en psykolog som sade att mina känslor var normala, men att jag inte fick ge upp. Hon hjälpte mig att inse att nu mer än någonsin behövde min son mig, jag fick inte ge upp!
Vi fick träffa vår son 3 gånger i veckan. De första veckorna var riktigt jobbiga. Gullungen storgrät då vi skulle gå. Jag gjorde också det. Vi hade träffar med socialen men vi fick aldrig något konkret svar på vår fråga: varför? Vi fick höra att vi hade ”stora omsorgsbrister”. Vilka då? Fick inte veta det, trots att utredningen var avslutad!
Vi fick också höra att vi inte kunde tolka vår lille sons signaler. Vilka signaler? Fick inte veta det heller! Vi frågade, men fick bara luddiga svar om anknytning. Men, vår son har ju alltid knutit sig an till oss! Han sken alltid upp då vi kom på umgängesträff. Sedan ville han bara umgås med oss och storgrät då vi skulle gå! Det är väl inget fel på anknytningen då?
Vi förstod ingenting! Dessutom var vår handläggare ofta borta från jobbet, vilket resulterade i långa uppehåll då absolut noll hände! Därför tog vi beslutet att ta hem vår son efter två månader. Vi fick ju ändå aldrig veta vad som var fel! Vi hade även tjatat om att få se utredningen, vilket vi fick efter att vi tagit hem vår gullunge! Då kom både socialen och polisen med stora hundar i polisbilen!
Än en gång fick jag en krisreaktion och storgrät ikapp med vår son! Han och hans far fick åka till familjehemmet. Polisen följde mig till sjukhuset där jag fick sova ut över natten. Fick åka hem dagen därpå.
Socialen lämnade in ansökan om LVU och vi kallades till rätten. Vi fick en advokat som sade att vi skulle samtycka till frivillig vård, eftersom vi skulle få svårt att vinna i rätten, enligt henne. Men det gick bra på rättsförhandlingen, så bra att social chefen drog tillbaka sitt LVU under förhandlingens gång! Social chefen påstod att placeringen på Familjegården aldrig varit för avlastning, ”det var ju olyckligt att ni trodde det” sade hon! Rätten kunde inte annat göra än att avsluta utan beslut. Vår advokat krävde av socialen att börja jobba för att få hem vår son. Rätten höll med henne.
Men det blev istället värre. Socialen toppred på min psykiska ohälsa. Hur skall man kunna må bra då man inte får vara med sin älskade lille son? Jag och min sambo gick i parterapi för att stå ut. Psykologen var utbildad familjeterapeut och gav oss stöd. Något annat än stöd behövde vi inte.
Men socialen höll inte med psykologen. Vår handläggare på socialen sade att vi inte kunde få hem vår son förrän vi mådde psykiskt bättre! Min sambo mådde inte dåligt, men ville följa med på terapin! Vår psykolog blev upprörd över att bli överkörd av socialen! Hon var ju faktiskt utbildad för att ta hand om familjer! Hon ringde handläggaren och efter det hette det min psykiska ohälsa!
En dag pratade min sambo i telefon med handläggaren som ville dra ner på umgänget med vår son. Min sambo sade att vi inte gick med på det. Då hotades vi med LVU! Än en gång utan att få svar på varför!
I juni fick vi nog igen. Då skulle vår handläggare gå på semester och sagt att om familjehemmet skulle resa bort, skulle vår son med dem! Han fick inte ens komma hem över en helg! Som vanligt fick vi inte veta varför!
Vi skrev ett brev till social chefen att vi ville avbryta den frivilliga placeringen och få hem vår son! Vi skulle inte hämta honom denna gång, för vi ville inte utsätta honom för ett till omedelbart omhändertagande. Detta skrev vi. Svaret blev en till ansökan om LVU!
Länsrätten ogillade detta och skrev ett brev där det poängterades att det faktiskt var en frivillig placering! Men vi fick ändå inte hem vår son. Vår vikarie på socialen påstod att vi inte mådde nog bra, att vi fortfarande var i behov av vård, trots flera intyg från vår psykolog!
Handläggaren sade också att vår son ”utvecklat strategier” för att stå ut hemma hos oss! Men som vanligt fick vi inte veta vilka dessa strategier skulle vara!
Vi vände oss till Länsstyrelsen som tog våra klagomål på största allvar. Beslutet blev att vår son skulle hem och det omedelbart! Gissa om lyckan stod högt i tak då vi läste detta brev! Men lyckan varade inte länge. Vi fick hem vår son, men då startades en ny utredning! Vi hade innan vi fått hem vår son fått veta att ny utredning skulle startas, baserad på Skogsdungens utredning som vi klagat på!
Vi bestämde oss för att flytta till vår sons morföräldrars kommun. Här bor även vår gullunges farmor och farbror. Men socialen förföljde oss. De kontaktade vår nya hemkommun och begärde hembesök och utredning!
Men han som kom, en handläggare inom barn, sade: ”ni har väl inga problem heller”? Han fick träffa oss alla tre. Han beskrev vår son som glad, aktiv, nyfiken, orädd…. Som alla andra som kommit i kontakt med gullungen! Han beskrev mig som stabil, att jag återhämtat mig bra och min sambo var som vanligt, stabil! Handläggaren sade att det behövdes ingen utredning, men att han skulle återkomma efter sin semester för en lägesrapport.
Men han återkom inte, för efter detta besök beslöt sig socialen i den kommun där vi drabbades att avsluta utredningen, ”utan åtgärd”. Äntligen! Nu kunde glädjen stå högt i tak! Vår son började äta bättre, han hade ätit dåligt även på familjehemmet där han var i över fem månader.
Vi gick på BVC i vår nya hemkommun och fick höra att allt var normalt. På 18-månaders kontrollen fick vår son massor av beröm av barnläkaren! Det är ju roligt! Det enda som märktes av placeringen var att vår son var oerhört mammig den första månaden hemma.
Psykologen vi haft tyckte vi skulle behöva fortsätta prata. Då uppdagades att jag fått en depression, antagligen på grund av socialen. För när jag gjorde om detta test efter en månad hade jag ingen depression längre! Sedan dess har vi ingen kontakt med psykiatrin längre.
Nu är gullungen en pigg, påhittig och nyfiken 2-åring, älskar att vara ute och leka i sandlådan, köra traktorer, åka kana och gunga. Han hoppar och springer! Han ger mig massor av kramar varje dag och vi njuter av att få vara nära! Vi blev ju faktiskt bestulna 6 månader av närhet och umgänge! Vi har försökt ta igen detta under den tid som gullungen varit hemma.
Sambon har haft flera små blodproppar efter detta! Vår son tycks ha klarat sig. Han är nu SUPER trotsig men även SUPER gosig! Minns så väl vår handläggares kommentar om kommande trots: ”det kommer ni aldrig klara av”. Men, det gör vi, lika bra som andra.
Detta är ett dokument jag skrev 2007. NU HAR VI LAGT DET PÅ HYLLAN FÖR JAG HAR BLIVIT SJUK AV DETTA SOM SOC UTSATTE OSS FÖR HELT I ONÖDAN
5
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Tydligen var det rätt i detta fall
« skrivet: 17 mars 2009, 09:37:02 AM »
...eller så har hon gett upp:
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.3530054
Hon inser tydligen att omhändertagandet är rätt men att sonen borde placeras hos hennes släktingar istället. Hon ska tydligen ha BITIT sin son! Har även låtit farliga saker ligga framme...................................
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.3530054
Hon inser tydligen att omhändertagandet är rätt men att sonen borde placeras hos hennes släktingar istället. Hon ska tydligen ha BITIT sin son! Har även låtit farliga saker ligga framme...................................
6
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Skriv under för denna mor!
« skrivet: 14 mars 2009, 13:58:39 PM »
Jag har blivit sjuk av socialens hantering av oss 
Har posttraumatiskt stressyndrom, antagligen eftersom ingen diagnos är klarlagd, på gång.
Hur som helst, vår handläggare LJÖG om att vi misshandlat vår son Eftersom han saknade märken av den våldsamhet som soc fick andra att tro på så blev det inget LVU :!:
Därför är vår son hemma, för att vi med LÄNSSTYRELSENS hjälp kunde avbryta den "frivilliga" placeringen :!:
Upprörande att ingen stoppar detta vansinne för gott :!:
Har posttraumatiskt stressyndrom, antagligen eftersom ingen diagnos är klarlagd, på gång.Hur som helst, vår handläggare LJÖG om att vi misshandlat vår son
Eftersom han saknade märken av den våldsamhet som soc fick andra att tro på så blev det inget LVU :!: Därför är vår son hemma, för att vi med LÄNSSTYRELSENS hjälp kunde avbryta den "frivilliga" placeringen :!:
Upprörande att ingen stoppar detta vansinne för gott :!:
7
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Skriv under för denna mor!
« skrivet: 14 mars 2009, 07:24:55 AM »
Ni kan väl själva göra en sådant här upprop?
http://upprop.nu/4548
Hoppas hon blir medlem här! Jag har tipsat henne.
http://upprop.nu/4548
Hoppas hon blir medlem här! Jag har tipsat henne.
8
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / MIN NYA DEBATT ARTIKEL PÅ SOURZE
« skrivet: 13 januari 2009, 18:11:40 PM »
Intressanta frågor! Jag tycker det är rent maktmissbruk! Ett fult sådant! Fast det är väl alla fall av maktmissbruk?
Socialnämnden höll med vår handläggare. Länsstyrelsen tycker socialnämnden gjort rätt, men att handläggaren inte kunde hålla kvar vår son då det var en frivillig placering. Länsrätten hade ju sagt att det inte fanns några skäl för lvu!
Men enligt statistik så är Västerbotten utmärkande i att omhänderta barn ALLTFÖR OFTA!
Vi blev TOTALT överkörda av alla på socialen! Vi är självklart väldigt glada över att både Länsrätten och Länsstyrelsen var på vår sida! Önskar att alla andra onödigt splittrade familjer ska kunna återförenas!
Socialnämnden höll med vår handläggare. Länsstyrelsen tycker socialnämnden gjort rätt, men att handläggaren inte kunde hålla kvar vår son då det var en frivillig placering. Länsrätten hade ju sagt att det inte fanns några skäl för lvu!
Men enligt statistik så är Västerbotten utmärkande i att omhänderta barn ALLTFÖR OFTA!
Vi blev TOTALT överkörda av alla på socialen! Vi är självklart väldigt glada över att både Länsrätten och Länsstyrelsen var på vår sida! Önskar att alla andra onödigt splittrade familjer ska kunna återförenas!
9
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / MIN NYA DEBATT ARTIKEL PÅ SOURZE
« skrivet: 08 januari 2009, 18:07:54 PM »
För alla ni, gå in och kolla:
http://www.sourze.se/Socialtj%C3%A4nsten_tog_v%C3%A5r_son_utan_anledning_10668024.asp
http://www.sourze.se/Socialtj%C3%A4nsten_tog_v%C3%A5r_son_utan_anledning_10668024.asp
10
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Hej Morgan Ohlson
« skrivet: 27 december 2008, 19:19:54 PM »
Ja, något mystiskt är det i vårt fall :!: På bvc fick vi alltid höra hur bra allting gick, ändå var det hon på bvc som tyckte vi behövde hjälp av socialen :!:
Nu så här i efterhand vet vi att hon på bvc var GOD VÄN med familjehemsmamman, att familjehemsmamman umgicks PRIVAT med vår handläggare på socialen, att hon som anmälde oss hade släkt inom pingstkyrkan, att familjehemmet var pingstvänner........................
Mellan alla dessa aktörer finns det alltså KOPPLINGAR!
Märk väl att vår son var VÄLMÅENDE och VÄLUTVECKLAD, enligt ALLA dessa aktörer! ÄNDÅ skulle han prompt familjehemsplaceras utan att vår släkt tillfrågades :!:
Länsstyrelsen lät vår son komma hem, men de tycker inte att socialnämnden gjort några fel alls!
Nu så här i efterhand vet vi att hon på bvc var GOD VÄN med familjehemsmamman, att familjehemsmamman umgicks PRIVAT med vår handläggare på socialen, att hon som anmälde oss hade släkt inom pingstkyrkan, att familjehemmet var pingstvänner........................
Mellan alla dessa aktörer finns det alltså KOPPLINGAR!
Märk väl att vår son var VÄLMÅENDE och VÄLUTVECKLAD, enligt ALLA dessa aktörer! ÄNDÅ skulle han prompt familjehemsplaceras utan att vår släkt tillfrågades :!:
Länsstyrelsen lät vår son komma hem, men de tycker inte att socialnämnden gjort några fel alls!
11
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / JULAPPELL
« skrivet: 26 december 2008, 19:20:46 PM »
VARFÖR AGERADE INGEN AV DE SOM FICK DEN?
DÅLIGT!
http://www.nkmr.org/slapp_lvu_barnen_loss_det_ar_jul_2008.htm
GE INTE UPP, VI VET VAD NI GÅR IGENOM!
DÅLIGT!
http://www.nkmr.org/slapp_lvu_barnen_loss_det_ar_jul_2008.htm
GE INTE UPP, VI VET VAD NI GÅR IGENOM!
12
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Kan detta hjälpa?
« skrivet: 17 december 2008, 20:07:28 PM »
Krävs väl protester, så denna namninsamling för UTSATTA BARN verkar bra:
http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=2472
http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=2472
13
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / LÄS GÄRNA MIN BLOGG OCH KOMMENTERA!
« skrivet: 15 december 2008, 09:02:24 AM »14
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Anmäld igen till sociala
« skrivet: 03 december 2008, 10:20:12 AM »
Sambon har haft efter denna sociala terror flera små blodproppar. Sonen tycks ha klarat sig oskadd, han är nu SUPER trotsig men även SUPER gosig!
Vi vet inte om han skulle blivit så här mycket trotsig om han inte blivit stulen ifrån oss! Han är SUPER mammig också nu. Det var han då vi fick hem honom också. Jag kunde inte ens gå på toaletten utan honom för då blev han hysterisk, skrek "mamma" och storgrät! Detta gick över efter några månader.
Nu har han alltså börjat trotsa oss, något som finns inspelat på band att soc. tanten säger "det kommer ni aldrig att klara av". Men det gör vi, lika bra som andra föräldrar!
Vi vet inte om han skulle blivit så här mycket trotsig om han inte blivit stulen ifrån oss! Han är SUPER mammig också nu. Det var han då vi fick hem honom också. Jag kunde inte ens gå på toaletten utan honom för då blev han hysterisk, skrek "mamma" och storgrät! Detta gick över efter några månader.
Nu har han alltså börjat trotsa oss, något som finns inspelat på band att soc. tanten säger "det kommer ni aldrig att klara av". Men det gör vi, lika bra som andra föräldrar!
15
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Anmäld igen till sociala
« skrivet: 03 december 2008, 10:13:46 AM »
Ja, Avos, du har så rätt! Sociala är bara ute efter våra VÄLMÅENDE OCH GLADA BARN!
Familjehemsmamman blev så sur då vi skulle få hämta hem vår son! Hon påstod att hon trott det skulle vara en uppväxtplacering! Vi flyttade direkt då vi fått hem sonen och det kanske är en bra lösning för dig och din son också?
Sociala dit vi flyttade kontaktades för en second opinion och vi blev helt klart godkända som föräldrar och vår son var glad och pigg! Då först lade soc. i Vännäs ner den nya utredningen!
Familjehemsmamman blev så sur då vi skulle få hämta hem vår son! Hon påstod att hon trott det skulle vara en uppväxtplacering! Vi flyttade direkt då vi fått hem sonen och det kanske är en bra lösning för dig och din son också?
Sociala dit vi flyttade kontaktades för en second opinion och vi blev helt klart godkända som föräldrar och vår son var glad och pigg! Då först lade soc. i Vännäs ner den nya utredningen!