78
« skrivet: 16 december 2006, 07:59:56 AM »
Familjens rÀttigheter Àr skyddad bÄde i FN:s konvetion om mÀnskliga rÀttigheter och europakonventionen om de mÀnskliga rÀttigheterna. Detta skydd innebÀr att förÀldrarna har rÀtt att bestÀmma över sina barns fostran fram till myndighetsdagen.
Jag Àr inte helt emot att man omhÀndertar barn i extrema undantagsfall, men i de flesta fall gÄr det sÀkert att hitta acceptabla lösningar som Àr bÀttre för bÄde barnen och förÀldrarna.
Det stora problemet inom svenska socialtjÀnst Àr dock bristen pÄ vetenskaplig förankring i deras utredningar, alldeles för mycket löst flumm flumm och tyckande, som faktiskt inskrÀnker pÄ de mÀskliga rÀttigheter som ska skyddas.
Ett av problemen Àr Àven den oklara utformningen av LVU. Det talas om misshandel eller otillbörligt utnyttjande i lagstiftningen. DÀr Àr nog alla överens om att man mÄste kunna omhÀnderta barn av denna anledning, men nÀr man sen lÀser vidare och kommer till formuleringen om eller nÄgon annnan omstÀndighet som utgör en fara för barnets hÀlsa och utveckling sÄ skapas utrymme för en hel del godtycke.
Ska denna formulering i lagstiftningen anvÀndas sÄ bör enligt min mening socialtjÀnsten vara tvungna att hÀnvisa till froskningsresultat som klart och tydligt visar att just denna omstÀndighet Àr en fara för att barns utveckling och att denna fara Àr större Àn den fara för barnets utveckling som ett omhÀndertagande innebÀr. All forskning visar nÀmligen att adoptivbarn och fosterbarn i vuxen Älder Àr överreprecenterade inom kriminalitat och annan socialutsatthet.