Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Meddelanden - Jeanette

Sidor: 1 ... 4 5 [6] 7
76
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Vem skyddar barnen!
« skrivet: 28 januari 2005, 00:40:20 AM »
Ingen skyddar våra barn och oss!
Människor reagerar inte när jag säger att mitt barn är kidnappat.
Redan för nio år sedan skrev jag detsamma som nu, jag satte upp lappar runt omkrin i stockholm,på anslagstavlor, några hörde av sig, inte många. Jag och Helena låg på varsin madrass på Sergels torg, dygnet runt.
Folk skrev på namnlistor, ( Helena fick minst 9000 underskrifter) Jag fick ihop över 1000 något år senare när jag stod några timmar i stan med ett plakat. Vi talade med dem som gick förbi våra madrasser, försökte få dem att förstå. Vi delade ut flygblad där det stod att sociala hade kidnappat våra barn. Helena låg där i tio månader hon var envis, jag min vekling klarade bara av en vecka. Helena lärde mig att stoppa påsar med varmvatten i nere vid fötterna i sovsäckarna, för att inte frysa, det var mitt på vintern.TV reagerade inte, de talade inte om på nyheterna att hon, vi låg där. Helena kom med i något radioprogram,och i någon liten tidning. Det blev ingen reaktion. En sak var rolig, Påven från Rom, skrev till Helena och beklagade det som hade hänt, jag vet att det är sant för jag läste brevet. Sociala tog Helenas fyra barn. Hon kämpade i alla år, hon skrev till JO flera gånger och anmälde socialsekreterarna för olika tjänstefel och JO (Justitieombudsmannen) roade sig med sina små prickar. Att så får de inte göra det måste de ha en prick för, och det och det. Jag anmäler ingenting till JO, slutade med det för många år sedan då de struntade i mina anmälningar, de struntade i att barnen blev misshandlade på utredningshemmet dit de tog min son som då var sju år. Det vi försökte att tala om nådde inte fram. Folk förstod inte vad vi höll på med. Hade de förstått att våra barn just då blev misshandlade hade de väl för guds skull reagerat inte minst för barnen. Nej så länge resten av familjer som har sina barn omhändertagna håller tyst så länge kommer de att nonchalera oss. Jag är bara en tjatkärring i folks ögon. Så fort jag börjar att prata om mitt barn, om sociala ber folk mig att hålla käften, så har de hållt på i alla år sedan min son försvann. De andra som lyssnar och som förstår gör heller inget. De kan inte, de vet inte vad de skall göra. Folket i Sverige låter de sk. myndigheterna få vara kriminella och stjäla våra barn. Det räcker inte med Kalla Fakta, Uppdrag Granskning, Striptease, folk reagerar ändå inte.
RFFR, Riksförbundet För Familjers Rättigheter, har funnits i ca 25 år. De som var med och startade denna förening för 25 år sedan hade råkat ut för detsamma som vi, sociala kidnappade deras barn. Några av dem fick tillbaks barnen. Det underliga är det att RFFR håller tyst. Det är knappt att någon vet om att de existerar. Varför? Jag tog kontakt med dem när soc tog min son. Jag lade märke till rätt snabbt att något inte var rätt. De klarade inte av att hjälpa mig. Det fanns inga människor som kom. Det hålls igång utav en liten grupp människor, hur det är idag vet jag inte, men det är bedrövligt. De har inte gjort någon gruppanmälan mot sociala och resten av p...
Meningen är att jag vill hjälpa till och bygga oss, föreningen skall ju vara för oss familjer i landet. Men jag har inte orkat. Inte kunnat.
Sålänge det betraktas som enskilda ärenden blir ingenting gjort.

Stackars våra barn !                                     Jeanette

77
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Mina skador.
« skrivet: 27 januari 2005, 01:00:10 AM »
Jag skriver ner lite kort några av de skador jag har fått efter det att de tog min son. Min son var sju år. Jag hade tagit hand om honom själv i alla dessa år. Jag hade väntat i några år på att kunna bytta lägenhet till Hässelby. Jag var lycklig när det äntligen gick, 1995. Jag var då 35 år. Jag hade sådana drömmar. Jag hade verkligen planerat. Redan när min son var ett år hade jag gått runt med honom i barnvagn och satt upp lappar om byte. Jag hade sett ut vad som fanns , Johannelundstoppen, där skulle jag åka skidor och pulka med honom. Ridhuset, där skulle jag börja att rida, skogen, där skulle jag motioner tillsammans med min son, alla bad, min mamma var simhoppslärare, hon är äldre nu, vi skulle ha så kul där på somrarna. Jag hade spelat fotboll fram till 1987 sedan blev jag misshandlad ett flertal gånger i olika situationer utav olika personer, både psykisk och fysiskt bla i en skola, (barnskötarutbildning) utav handledare och lärare. Jag blev skadad, fick barn. Jag slutade direkt att röka och dricka något med alkohol i. Jag rökte och drack inte mycket så det var lätt för mig att sluta. Jag slutade att träna fotboll, hade tränat i 15 år. Det att jag slutade att träna som jag var van med och den påfrestning det kan vara på kroppen att få barn med amning och annat fick mig att bara orka med att sköta hem och barn. Jag lade mig tidigt på kvällarna. Jag borde ha tränat regelbundet men tyvärr, rekommenderar det till idrottare, att inte sluta. Någonting hände med mig att jag blev svagare, men jag hade en känsla att jag skulle bli stark igen, 1995 var jag på god väg. Då skulle jag börja med allt jag hade väntat på, börja att träna igen, börja med fotboll igen bli stark. Kunna få gå ut på dans och ha roligt ibland.
Tyvärr blev det inte så. Socilautredarna och sektionschefen tog mitt barn. De skrämde mig. Jag mådde fruktansvärt illa när jag läste deras journaler. I nio år har jag varit handlingsförlamad. Nu har jag börjat att träna, min förlamning har släppt ganska mycket på sista tiden. Nu är jag 44 år om sex år är jag femtio år. Det blev ingen fint möblerad trea, ingen ny stereo, video, tv, dator,jag miste mina katter, jag miste mitt barn, det blev ingen båt eller moppe, det blev ingen slalom, ingen pingis, ingen fotboll, ingen sagoläsning, ingen musik,inga resor. Nio mörka dystra år i ensamhet. Tigande sociala, tigande stadsdelsnämnd, tigande länsrätt osv. Det är som en spökhistoria och det är det. Jag sökte hjälp hos HVP, Hässelby Vällingby psykiatriska mottagning, jag sökte hjälp på psykakuten vid S.t Göran,redan då 1996. Jag fick ingen hjälp. De tror att sociala är en myndighet. De litar på sociala. Det finns psykologer som påstår sig vara legitimerade, som gör blufftester på människor och sedan skriver konstiga påhittade bedömningar på beställning från sociala som de sedan sänder till förvaltningsdomstolarna dit man överklagar. Sociala har smulat mina drömmar jag haft från jag var barn till sand, De har krossat mina drömmar. Jag har blivit utsatt för fara, jag har blivit överfallen och misshandlad ett flertal gånger under dessa år, jag ändrade livsstil totalt, blev förvirrad, kunde inte hålla reda på mina pengar var utan i flera veckor åt gången, slutade sjunga, hade en önskan att lära mig sjunga, slutade att spela gitarr, slutade att titta på teven, slutade att laga mat, slutade att äta, satt bara stilla eller åkte in till stan till Sergels torg och demonstrerade, delade ut flygblad som knappt någon förstod. Jag är så sliten så trött. Jag fick på hösten 1996 konstiga panikångest anfall, jag blev tvungen att ta lugnande när jag hade dessa attacker. Det har blivit bättre nu de kommer allt glesare. Får jag anfall måste jag dricka tre folköl det hjälper. Nu, nu idag skiter jag i dem, de finns inte, de är borta. Mitt lugn är tillbaks inte helt men delvis så pass att jag orkar. Skriver mer senare. Jag hoppas att jag någon dag orkar att spela en fotbollsmatch med ungar eller vuxna igen. Jag ser fram mot den dagen. Mitt barn har säkert haft det jobbigt. Rädda barnen borde bry sig om våra barn.
                                                   
                                                          Jeanette

78
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Organisation?
« skrivet: 26 januari 2005, 23:59:12 PM »
Vi har ju redan en organisation vilkens forum vi skriver i nu, NKMR. Det viktigaste nu är att vi samlar ihop oss och gör denna anmälan tillsammans vi som är drabbade utav likadant bemötande från myndighet, vi som har eller håller på att mista våra barn. Vi som är förtryckta.
Jag blir mycket lycklig om Svenska folket ställer upp på vår sida och hjälper oss. Det här är inte en kamp som bara gäller oss som är offren. Sverige måste hjälpa oss. Vi är ju inte så många verkar det som eller... Ni som kan och vet, eller som kommer på förslag, hur vi skall göra för att efterlysa och få tag på alla familjer och barn som just nu blir misshandlade utav sociala och deras medhjälpare, hjälp oss. Vi är bara vanliga föräldrar som inte kan allt, vi behöver hjälp. Det är val snart. Vi blir förtryckta utav alla politiker i stadsdelsnämnderna. Fråga dem varför de förtrycker oss. De kommer inte att tala om det för er. När de har sina möten med oss föräldrar har de det bakom stängda dörrar, de brukar ha dessa möten någon timme innan de har sina öppna möten.
Människor vet ej om hur det går till när barn blir omhändertagna. Man får inte veta det i skolan, det borde läras ut i högstadiet men det görs det inte. Folk är naiva de litar blint till sociala, sociala gud så löjlig att kalla det så när det egentligen handlar om några få människor typ som i mitt fall, tre personer, två utredare och en sektionschef, de började sedan tillkom deras medhjälpare. Vilken av folket vet vilka dessa tre personer är? Känner någon dem, NEJ! Tror ni att de vid EU-domstolen åker upp och besöker dessa tre personer, NEJ! Då kan de väl inte heller utreda någon anmälan från mig. När det gäller barnomhändertagande så existerar inte det i Sverige. Barnen får ingen hjälp. De blir kidnappade från sina föräldrar. Det måste komma till avslöjande, men hur?
                                                                         Jeanette

79
Rättssäkerhet och Bevisvärdering / Vilken rättsäkerhet?
« skrivet: 25 januari 2005, 22:12:01 PM »
Jag har läst och det du har skrivit anser jag stämma. De tjänstemän inom socialförvaltning, Stadsdelsnämnd, Länsrätt, Kammarrätt, Regeringsrätt, Länsstyrelse, Justitieombudsmän, osv som begår myndighetsövergrepp, som bryter mot lagen,som tar barn utan giltiga bevis utan riktiga hederliga utredningar, som förnedrar, kränker, diskriminerar, förtrycker familjer bör ställas inför rätta hos någon ojävig icke-korrumperad domstol. Har NKMR anmält Myndigheterna till FN, om brott mot dom mänskliga rättigheterna ännu? Det borde ha gjorts ordentligt för länge sedan. Vad kan FN göra? Jag skall läsa om stadgarna.
Sverige är inte så fritt som det påstås.                Jeanette

80
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / LVU
« skrivet: 25 januari 2005, 20:50:38 PM »
Till Pelle!
De får inte göra sådana utredningar som de gör. Du är inte ensam om att ha blivit angripen utav dessa såkallade socialutredare, vi är många.
Anledningen till att de fortsätter med sina bedrägeri utredningar är den att socialkonsulenterna är på deras sida. Läs mina inlägg så förstår du vad jag menar. Jag säger som Jan-Olof och alla vi andra, vi måste samla oss tillsammans allihop och göra en gruppanmälan. Det gäller alla i hela landet. Alla måste komma, inga får hålla tyst, det är slut på detta tigande.
Det är en av anledningarna till att det får fortsätta, att de flesta familjer håller tyst. Det är så sjukt, ibland blir jag så arg så jag tycker illa om alla dessa tigande föräldrar, att ingen av dem säger något, är det verkligen så många som är nöjda över att man tar deras barn, har de gjort så hemska saker att de inte törs visa upp sig? Eller är alla skrämda till tystnad,
VAR ÄR NI ALLIHOP???
Jag har stött på ett flertal föräldrar vars barn har blivit omhändertagna
utav socialutredare på liknande sett som oss, jag har talat om för dem att jag är utsatt för detsamma, att utredarna ljuger, men hur jag än har ansträngt mig att få dessa föräldrar att förstå mig så vägrar de. De bara hör sig själva, de förstår inte att jag är gammal i gården och har redan gått igenom hela överklagande-ritualen, nej de reagerar likadant som de flesta andra de tror att det bara är de som blir bemötta på detta sätt, så skall de ändå överklaga och kämpa sin egna kamp mot politikerna i stadsdelsnämnden, länsrätten, kammarrätten, regeringsrätten, eu-domstolen de fattar inte att det redan har varit tusentals innan dem som har fått avslag, avslag, avslag, det går som på löpande band när de nya kommer faller de gamla av, ingenting händer. Samma procedur, om och om igen, år ut, år in, snurriga, chockade, förvirrade mammor och pappor.  Socialutredare som ljuger, misstänker, skriver äckliga tjänsteutlåtanden, att de orkar att hålla på, de är i en sjuk symbios med varandra, de håller ihop och samarbetar med varandra, från sociala till eu-domstolen, de är som en stor familj enade tillsammans mot oss utvalda. De får använda sig utav sina sjuka metoder mot oss föräldrar och mot våra barn för att de är helt säkra på att de tillsammans gör storverk, DE räddar våra barn från oss.
De tar våra barn. Ger bort dem till främmande människor. Där får de leva och växa upp och lära sig deras traditioner. Den enda som besöker mitt barn är en utvald person som jag träffat en gång i några minuter för nio år sedan som jag ogillade direkt för jag tyckte hon verkade helt borta, hennes titel var familjehemsinspektör. Jag sa till dem alla ,chefer och stadsdelsnämnd att jag inte ville att hon skulle vara någon inspektör åt min son, de struntade i vad jag sa. Hon kunde inte prata med mig, vi fick ingen kontakt. Vad skulle hon inspektera för någonting, hur ett främmande barn har det,skulle hon kunna prata med mitt barn hon visste ingenting om oss. Undrar hur mitt barn har haft det dessa nio år, usch!
Läs vad vi andra har skrivit och svara gärna på våra inlägg. Hoppas att det kommer fler in på detta forum. Vi måste vara fler!
                                                                                      Jeanette

81
Bemötandet ifrån myndigheten / Barnets bästa
« skrivet: 23 januari 2005, 14:25:27 PM »
Tisdagen den 5 mars 1996 gick socialutredaren och sektionschefen med polis till min sju-åriga sons skola, Maltesholmskolan i Hässelby. De gick in till hans fritidshem och tog honom. Vi var nyinflyttade, han hade bara gått i skolan i tre månader. De tog honom till en grå villa på Aprikosgatan i Hässelby Gård. Han var bara sju år. De låste in honom där. Det fanns flera barn som bodde där. Jag fick komma dit två timmar i veckan under dessa korta besök träffade jag barnen, de blev dirwekt mina vänner. Allt detta hände på bara några veckor. En gång när jag kom dit då hade femton barn från skolan följt med mig. Vi blev vittnen till att tre av barnen sprang ut från hemmet och talade om att de hade blivit misshandlade. De på u-hemmet hade ringt polis för det gjorde de när jag kom dit utan att ha bestämt tid med dem. Polisen tog in barnen i polisbilen och förhörde dem, alla de andra barnen stod runtom bilen och såg detta. Barnenen polisanmälde personalen. Polisen skrev upp det. Jag besökte Solna polisstation och lämnade in en anmälan. Sedan åkte jag in till Kungsträgården där JO,s (Justitieombudsmannen) kontor ligger. Jag Lämnade in ett brev till dem där det stod att barnen blev misshandlade på detta utredningshem. Tiden gick ock inget hände. Varken polisen eller JO gjorde någonting. Hur det sedan gick vet jag inte för jag hämtade min son och flydde. Tyvärr lyckades jag inte med denna flykt. Bara i en vecka. De tog honom och gömde honom i fem år. Han har varit borta i nio år. Socialutredarna gjorde ingen utredning, de bara tog honom.

                                                            Jeanette

82
Här är ett förslag !

Någon i varje stad i Sverige tar sig själv i uppdrag att själv skriva flygblad och dela dem till folk, bara dela ut det till alla som går på två ben, sitter eller står. Det skall vara en "kallelse" till alla familjer som är drabbade men det skall delas ut till alla eftersom att man inte vet om vilka det är som är drabbade. Det skall stå adressen till NKMR.org och att de skall läsa Diskussionsforum det skall stå anledningen till kallelsen. Att vi skall samla oss och skriva under en gemensam stämning mot staten. Det som Jan-Olof har skrivit. Vi skall komma på mer än detta och hjälpa varandra allesammans tillsammans. En idé jag har är att vi alla tillsammans skriver till Länsstyrelsen och anmäler var och en och kräver att socialkonsulenterna skall utreda alla dessa ärenden. Jag menar att vi alla skriver till Länstyrelsen och anmäler tex Lenas (påhittat namn)Socialbyrå. Vi anmäler åt varandra om ni förstår vad jag menar? Kommer det anmälningar  från alla håll så blir dessa slöa socialkonsulenter tvugna att göra något. Kan de inte göra något , då skall de ha sparken. Då är det nog slut på deras lek. De borde redan nu få sparken. Både Socialkonsulenterna, Socialstyrelsen och Justitieombudsmännen JO. De har inte åstakommit någonting bra, inte till någon glädje för oss.
Är detta ett bra förslag?                    

                                                                      Jeanette

83
Jag skrev några gånger till fd. socialministern Margot Wallström och även till stadsministern, deras svar liknade mycket detta brev. De uttrycker sig på liknande sett. De bara informerar om socialtjänsten på ett ytligt sätt. De läser inte våra brev. Vad skall det finnas ministrar för? De är inte till nytta, de behövs inte. De kan lika gärna arbeta som informatörer.

Efter att ha läst Morgan Johanssons brev så vet jag nu att han inte vet någonting. Han har fuskat och skrivit av någon informationsbroschyr.

Här är något som jag vill att han skall få veta.

Han skriver att våra barn skall "växa upp under goda och trygga förhållanden".

Min son hade gått i Maltesholmskolan i tre månader. I första klass. Sektionschefen och utredarna hade inte gjort någon utredning. De gick till min sons skola till fritidshemmet med poliser och tog honom. De låste in honom i ett fult hus i Hässelby Gård, utredningshem. Jag fick bara komma 1 timme i veckan och träffa honom med två utredare brevid. Sedan gav de bort honom till två främmande människor. De gömde honom i fem år. Han har varit borta i nio år.  Vi har inte haft någon brev eller telefonkontakt. Ingen från sociala, stadsdelsnämnd, länsrätt osv har ringt mig under dessa år. Tre människor såg mig några minuter och tog sedan mitt barn. Sektionschefen hittade på att jag skulle vara paranoid och psykotisk, han såg mig några minuter i ett rum, jag hade bara svarat nej till att flytta till ett utredningshem, för de hade inte talat om varför, det räckte för att han skulle anse mig vara psykisk sjuk.
Jag anser att min son inte har vuxit upp under några goda och trygga förhållanden. Jag har blivit bestulen mitt barn. Jag var trygg i mig själv innan jag råkade ut för detta. Jag var nyinflyttad i Hässelby vilket bemötande jag fick. I nio år har jag nu levt i skräck. Det har tärt på mig. Den dagen min son söker upp mig kommer han inte att möta en lycklig mamma. Jag har inget gott längre att säga om Sverige. Skall min son bli bemött på samma sätt när han har blivit vuxen. Folket som är anställda på socialbyrån Barn och Ungdomsgrupperna är lärda att det bara är barn som betyder något, de talar om barnets bästa, de förstår inte att det skall vara för hela familjens bästa. Vuxna har inget värde för dem, vi existerar inte för dem. De här människorna som är på barn och ungdomsgrupperna är inte vuxna. De skall inte ha ansvaret över våra barns liv. Jag kallar dem inte socialutredare, socialsekreterare, jag kallar dom inte för något de gör ingenting gott för våra barn och oss. Läs mina inlägg, jag heter Jeanette. Fortsätter senare.
                                                                              Jea

84
Jag skrev nyss ett långt brev men det blev bortraderat så jag testar först att skicka detta så jag slipper göra om samma sak

85
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Consensus
« skrivet: 22 januari 2005, 21:03:28 PM »
Jag läste ett äldre inlägg från Jan-Olof Larsson Vetenskap och Kvacksalveri, det stämmer det han har skrivit. Jag har tänkt desamma i alla år. Det är för stort. Vi kan inte klara av detta ensamma. Samtliga drabbade familjer måste ena sig och hjälpas åt tillsammans mot jättarna.
Frågan är hur många vi är. Vi måste skriva på ett consensus, och tillsammans gå till TV och Tidningar.  som J-O kallar det, jag har ingen uppslagsbok men jag tror att jag förstår vad han menar. Det är dags att det börjar att hända något nu. Alla måste hjälpas åt. Som det är nu och har varit så är många egoistiska de tror att det bara är de som är drabbade. De kämpar en ensam kamp mot soc och resten, med en förhoppning om att de skall vinna något, likadan kamp som vi andra kämpar, vi träffar samma människor, blir bemötta likadant, somliga av oss förlorar. Inte förrän vi går tillsammans kommer det att bli slut på denna misshandel.
Hur skall vi komma i kontakt med varandra ?
Vem, vilka skall samla ihop oss?
Det gäller alla i hela landet.

Det finns föreningar som RFFR Riksförbundet för Familjers rättigheter. De har och har haft kontakt med familjer kan de hjälpa till? Meddela sina medlemmar att höra av sig till NKMR. Vågar de komma med oss!?
Vilka andra kan hjälpa till?
Har ni några förslag eller vet något . Skriv gärna eller gör något själva.
Man kanske kan skicka efterlysningar via Radio, Tidningar och TV

                                                             Jeanette

86
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / efterlysning
« skrivet: 22 januari 2005, 02:49:09 AM »
Jag läste ett av dina äldre inlägg. Jag har varit med om något liknande. Sociala i Rågsved lurade ut mig till ett Familjevårdshem. De sa inte vad det var för något. De sa att det var en semesterresa över sommaren. Sociala i Rågsved gick bakom min rygg. Kan det vara så att de samarbetade med Hässelby? men att Hässelby tog åt sig all ära?
Jag var över sommaren på det där hemmet sedan fick jag nog, packade mina saker och tog bussen hem med min son. Kanske blev de olyckliga då?
Ett gift par drev detta familjevårdshem. De tjänade pengar, det syntes. Jag blev faktiskt lite osams med dem. Jag har senare hört att de har tagit barn. De använde sig utav utpressning. De försökte skilja på ett par men misslyckades då tog de barnet. Sociala gick över mitt huvud i Rågsved. De var också omtänksamma om mitt barn, de flyttade min son till ett annat daghem för att föreståndaren på min sons daghem hade ringt dem, de gjorde det mot min vilja. De anlitade PBU i Högdalen för att få en påhittat anledning att kunna flytta honom. Det verkar ha något gemensamt att om man blir misshandlad då blir man omyndighetsförklarad utav socialutredare och de tar ens barn. Efter nio år gissar jag fortfarande.                         Jeanette

87
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / konkret svar
« skrivet: 22 januari 2005, 01:17:36 AM »
Du undrar om vi fick någon behandlingsplanering när de tog våra barn. I mitt fall var det ju så att de ljög om mig. De kunde ju inte skriva vad mina brister var  i min omvårdnat om min son. De hade aldrig sett oss under alla sju år som jag själv tog hand om honom. Det går inte att göra en behandlingsplanering om något som inte finns. De gjorde sin planering, jag kunde inte gå  med på den. Jag kunde väl inte låta dem behandla mig för något som de själva inte visste vad det var och inte jag heller.Ingen av dem vet varför de har tagit mitt barn. Det står inte i deras journaler, anledningen till att de tog mitt barn, vad jag har gjort. Ingen av dem har talat om det för mig. Jag vet inte varför de tog mitt barn. Det jag vet är att de ljuger om det mesta. Skulle de läsa detta idag och få för sig att hitta på något nu, efter nio år så önskar jag dem lycka till. Sektionschefen kom på detta efter att ha sett mig i några minuter i ett rum att jag skulle vara paranoid och psykotisk och farlig för min sons utveckling. Jag känner mig kränkt, jag hade lockat upp håret och satt mig en fin klänning till det där mötet, jag trodde att jag såg fin ut. Det konstiga var att han frågade mig om jag gick med på att flytta till ett utredningshem med min son, jag hade då blivit nervös och sagt nej rätt så högt för jag förstod ingenting, jag tänkte bara på vilka gardiner jag skulle hänga upp i min nya lägenhet. Jag hade ju nyss flyttat dit. Han slutade då mötet. Denna sektionschef har aldrig talat med mig efter detta. Jag träffade honom tre gånger det året, men han bara glodde på mig. Han och en ny socialsekreterare. Utredarna försvann. Deras behandlingsplan var att jag skulle få se min son var sjätte vecka en timme med bevakning, på obestämd tid. Jag fick ringa till min son, men de avlyssnade samtalen. jag ringde endast två samtal till honom på sensommaren 1996, under det andra samtalet sa jag till honom att jag var frisk och att de inte hade rätt att göra så här att de måste låta honom komma hem, då bröt de samtalet. Det var vårat sista samtal. Jag gick alltså inte med på någon planering. Det fanns inte en chans för mig att kunna samarbeta med dem. Jag har sett min son sex timmar på nio år.
Senast var för fem år sedan. Eftersom att jag inte gjorde som de ville, sa de på sociala upp kontakten med mig. Ingen från dessa olika instanser har ringt mig någonsin. Min åsikt är att de inte skall bestämma över våra barn. Människor som inte ens kan hälsa på oss, som är främmande för mig fortfarande efter nio år. De har aldrig sett mitt barn. Mitt barn som snart är vuxen. Vad har han att tacka dem för?                  Jeanette

88
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Från Jeanette
« skrivet: 21 januari 2005, 15:08:48 PM »
Hej!
Jag skrev nyss ett nytt inlägg. Såg då ditt och läste det. Där ser man jag är inte ensam. Jag har inte tid att skriva just nu, men jag skriver senare till dig. Tror du att socialarbetarna och de andra följer sina regler till 100 procent. De är som robotar utan hjärna och känslor. Min son har de hållt borta i nio år, de har varken sett mig eller honom. Det finns inget att tacka dem för. De har inte hjälpt mitt barn. Usch!

89
Jag är född och uppväxt i Stockholm.Jag kunde aldrig ana detta. Jag flyttade till Hässelby i oktober 1995. Jag kände ingen. Min son började i första klass. En förälder gick till fröken i skolan och sa att jag inte verkar bry mig om mitt barn, hon tyckte om att klaga på allt och alla, en prattant. Jag hade då bott i Hässelby i en månad. Kvinnan hade varit barnvakt åt min son, jag hade varit på diskotek, försov mig på morgonen, hämtade honom någon timme senare än bestämt.
Hade aldrig sett denna sektionschef för Barn och ungdomsgruppen på sociala tidigare.
Sektionschefen såg mig i ett rum i Vällingby socialbyrå, han såg mig i några minuter sedan slutade han mötet, fredagen 1 mars 1996. Fyra dagar senare gick han till skolan och tog min son. Min son var då sju år. Sektionschefen och två utredare gick med poliser till Maltesholmskolan. De tog min son till en ful villa och låste in honom där, han var sju år. Utredarna hade träffat mig tre gånger i ett rum på socialbyrån, 40 minuter varade varje möte. De hade inte sagt något speciellt. Sektionschefen hittade på att  jag var paranoid och psykotisk. Jag hade inte varit hos någon läkare, det fanns inga läkarintyg. Utredarna skrev falska, påhittade, lögnaktiga konstiga journaler. Utredarna var de enda som såg min son, femton minuter i ett rum på sociala.
De började sin utredning i december 1995, de tog min son tisdagen 5 mars 1996.
Jag hade själv tagit hand om min son i sju år. Bodde innan i Rågsved, i sex år.
Nu har de gömt min son i nio år. Ingen har ringt mig från myndigheterna. De förstörde mina möjligheter att ha någon kontakt med min son, vi har varken haft telefon eller brev kontakt under hela tiden. De bara tog honom och gav bort honom till främmande människor. Jag fick träffa honom en timme för fem år sedan. Jag blev vettskrämd och handlingsförlamad. Jag har fått skador som nervös besvär, panikångestanfall, skriver mer senare om de skador jag har fått under dessa nio hemska år. Jag polisanmälde dem. Åklagaren tog ej emot min anmälan. Då tvingades jag att överklaga. Jag har haft både advokater och en jurist, inget har hjälpt. Jag slutade att överklaga 1998. Jag insåg då att samtliga jag överklagade till, socialnämnd,länsrätt,kammarrätt, regeringsrätt,länsstyrelsen,JO mfl... Ingen brydde sig att det inte fanns läkarintyg på att jag skulle vara psykisk sjuk. De samarbetar med de lögnaktiga socialsekreterarna. Så jag kan varken polisanmäla eller överklaga till något. De har stulit mitt barn. De får inget straff.
Sociala har sett till så att jag har mist mitt barn, vår lägenhet 3rumokök,våran katt, akvarium, två små möss, möbler, köksgeråd,inventarier,tavlor allt, nästan allt är borta. Jag har lyckats att rädda fotografier och filmer
Jag kommer aldrig mer känna mig trygg. De skrämde mig så jag har varit rädd i nio år. Jag blev handlingsförlamad. Fick stress. Har knappt tränat någonting. Jag är 44 år snart 50 år. Jag kommer inte att bli så stark som gammal som jag hade hoppats på.

90
NKMR måste visa upp sig. Göra reklam i Massmedia. Så länge det är tyst kommer inte NKMR att komma någon vart.
Vi som har drabbats av övergrepp utav myndigheter och mist våra barn behöver en egen tidning som skall ges ut i hela Sverige. Vilka skall göra dessa tidningar? RFFR, Riksförbundet För Familjers Rättigheter har en egen medlemstidning, men den är totalt meningslös för den når inte ut till allmänheten. RFFR har funnits i över 20 år. Hur många år tidningen har funnits ? det har stått om rättsövergrepp från sociala och förvaltningsdomstolar. Men ingen förändring har skett. Sociala kidnappar fortfarande barn. Det är inte vi som är offren som skall läsa tidningarna, vi vet ju redan det mesta. Tidningarna skall ju vara till hjälp åt oss. Hela landet måste  ställa upp på vår sida för att detta förtryck och barnröveri skall upphöra. Frågan är hur många familjer det är. Det är knäpptyst. Inte många går ut och talar för folket när sociala har tagit deras barn. De kan inte tala om det, varför? Är de rädda? Hur skall vi få reda på hur många vi är.

                           När skall våra barn bli räddade?

Sidor: 1 ... 4 5 [6] 7