Visa inlägg

Denna sektion lćter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i omrćden som du har tillgćng till.


Meddelanden - Jeanette

Sidor: 1 ... 4 5 [6] 7
76
TvÄngsomhÀndertagande och andra ingripanden / Vem skyddar barnen!
« skrivet: 28 januari 2005, 00:40:20 AM »
Ingen skyddar vÄra barn och oss!
MÀnniskor reagerar inte nÀr jag sÀger att mitt barn Àr kidnappat.
Redan för nio Är sedan skrev jag detsamma som nu, jag satte upp lappar runt omkrin i stockholm,pÄ anslagstavlor, nÄgra hörde av sig, inte mÄnga. Jag och Helena lÄg pÄ varsin madrass pÄ Sergels torg, dygnet runt.
Folk skrev pÄ namnlistor, ( Helena fick minst 9000 underskrifter) Jag fick ihop över 1000 nÄgot Är senare nÀr jag stod nÄgra timmar i stan med ett plakat. Vi talade med dem som gick förbi vÄra madrasser, försökte fÄ dem att förstÄ. Vi delade ut flygblad dÀr det stod att sociala hade kidnappat vÄra barn. Helena lÄg dÀr i tio mÄnader hon var envis, jag min vekling klarade bara av en vecka. Helena lÀrde mig att stoppa pÄsar med varmvatten i nere vid fötterna i sovsÀckarna, för att inte frysa, det var mitt pÄ vintern.TV reagerade inte, de talade inte om pÄ nyheterna att hon, vi lÄg dÀr. Helena kom med i nÄgot radioprogram,och i nÄgon liten tidning. Det blev ingen reaktion. En sak var rolig, PÄven frÄn Rom, skrev till Helena och beklagade det som hade hÀnt, jag vet att det Àr sant för jag lÀste brevet. Sociala tog Helenas fyra barn. Hon kÀmpade i alla Är, hon skrev till JO flera gÄnger och anmÀlde socialsekreterarna för olika tjÀnstefel och JO (Justitieombudsmannen) roade sig med sina smÄ prickar. Att sÄ fÄr de inte göra det mÄste de ha en prick för, och det och det. Jag anmÀler ingenting till JO, slutade med det för mÄnga Är sedan dÄ de struntade i mina anmÀlningar, de struntade i att barnen blev misshandlade pÄ utredningshemmet dit de tog min son som dÄ var sju Är. Det vi försökte att tala om nÄdde inte fram. Folk förstod inte vad vi höll pÄ med. Hade de förstÄtt att vÄra barn just dÄ blev misshandlade hade de vÀl för guds skull reagerat inte minst för barnen. Nej sÄ lÀnge resten av familjer som har sina barn omhÀndertagna hÄller tyst sÄ lÀnge kommer de att nonchalera oss. Jag Àr bara en tjatkÀrring i folks ögon. SÄ fort jag börjar att prata om mitt barn, om sociala ber folk mig att hÄlla kÀften, sÄ har de hÄllt pÄ i alla Är sedan min son försvann. De andra som lyssnar och som förstÄr gör heller inget. De kan inte, de vet inte vad de skall göra. Folket i Sverige lÄter de sk. myndigheterna fÄ vara kriminella och stjÀla vÄra barn. Det rÀcker inte med Kalla Fakta, Uppdrag Granskning, Striptease, folk reagerar ÀndÄ inte.
RFFR, Riksförbundet För Familjers RÀttigheter, har funnits i ca 25 Är. De som var med och startade denna förening för 25 Är sedan hade rÄkat ut för detsamma som vi, sociala kidnappade deras barn. NÄgra av dem fick tillbaks barnen. Det underliga Àr det att RFFR hÄller tyst. Det Àr knappt att nÄgon vet om att de existerar. Varför? Jag tog kontakt med dem nÀr soc tog min son. Jag lade mÀrke till rÀtt snabbt att nÄgot inte var rÀtt. De klarade inte av att hjÀlpa mig. Det fanns inga mÀnniskor som kom. Det hÄlls igÄng utav en liten grupp mÀnniskor, hur det Àr idag vet jag inte, men det Àr bedrövligt. De har inte gjort nÄgon gruppanmÀlan mot sociala och resten av p...
Meningen Àr att jag vill hjÀlpa till och bygga oss, föreningen skall ju vara för oss familjer i landet. Men jag har inte orkat. Inte kunnat.
SÄlÀnge det betraktas som enskilda Àrenden blir ingenting gjort.

Stackars vĂ„ra barn !                                     Jeanette

77
TvÄngsomhÀndertagande och andra ingripanden / Mina skador.
« skrivet: 27 januari 2005, 01:00:10 AM »
Jag skriver ner lite kort nÄgra av de skador jag har fÄtt efter det att de tog min son. Min son var sju Är. Jag hade tagit hand om honom sjÀlv i alla dessa Är. Jag hade vÀntat i nÄgra Är pÄ att kunna bytta lÀgenhet till HÀsselby. Jag var lycklig nÀr det Àntligen gick, 1995. Jag var dÄ 35 Är. Jag hade sÄdana drömmar. Jag hade verkligen planerat. Redan nÀr min son var ett Är hade jag gÄtt runt med honom i barnvagn och satt upp lappar om byte. Jag hade sett ut vad som fanns , Johannelundstoppen, dÀr skulle jag Äka skidor och pulka med honom. Ridhuset, dÀr skulle jag börja att rida, skogen, dÀr skulle jag motioner tillsammans med min son, alla bad, min mamma var simhoppslÀrare, hon Àr Àldre nu, vi skulle ha sÄ kul dÀr pÄ somrarna. Jag hade spelat fotboll fram till 1987 sedan blev jag misshandlad ett flertal gÄnger i olika situationer utav olika personer, bÄde psykisk och fysiskt bla i en skola, (barnskötarutbildning) utav handledare och lÀrare. Jag blev skadad, fick barn. Jag slutade direkt att röka och dricka nÄgot med alkohol i. Jag rökte och drack inte mycket sÄ det var lÀtt för mig att sluta. Jag slutade att trÀna fotboll, hade trÀnat i 15 Är. Det att jag slutade att trÀna som jag var van med och den pÄfrestning det kan vara pÄ kroppen att fÄ barn med amning och annat fick mig att bara orka med att sköta hem och barn. Jag lade mig tidigt pÄ kvÀllarna. Jag borde ha trÀnat regelbundet men tyvÀrr, rekommenderar det till idrottare, att inte sluta. NÄgonting hÀnde med mig att jag blev svagare, men jag hade en kÀnsla att jag skulle bli stark igen, 1995 var jag pÄ god vÀg. DÄ skulle jag börja med allt jag hade vÀntat pÄ, börja att trÀna igen, börja med fotboll igen bli stark. Kunna fÄ gÄ ut pÄ dans och ha roligt ibland.
TyvÀrr blev det inte sÄ. Socilautredarna och sektionschefen tog mitt barn. De skrÀmde mig. Jag mÄdde fruktansvÀrt illa nÀr jag lÀste deras journaler. I nio Är har jag varit handlingsförlamad. Nu har jag börjat att trÀna, min förlamning har slÀppt ganska mycket pÄ sista tiden. Nu Àr jag 44 Är om sex Är Àr jag femtio Är. Det blev ingen fint möblerad trea, ingen ny stereo, video, tv, dator,jag miste mina katter, jag miste mitt barn, det blev ingen bÄt eller moppe, det blev ingen slalom, ingen pingis, ingen fotboll, ingen sagolÀsning, ingen musik,inga resor. Nio mörka dystra Är i ensamhet. Tigande sociala, tigande stadsdelsnÀmnd, tigande lÀnsrÀtt osv. Det Àr som en spökhistoria och det Àr det. Jag sökte hjÀlp hos HVP, HÀsselby VÀllingby psykiatriska mottagning, jag sökte hjÀlp pÄ psykakuten vid S.t Göran,redan dÄ 1996. Jag fick ingen hjÀlp. De tror att sociala Àr en myndighet. De litar pÄ sociala. Det finns psykologer som pÄstÄr sig vara legitimerade, som gör blufftester pÄ mÀnniskor och sedan skriver konstiga pÄhittade bedömningar pÄ bestÀllning frÄn sociala som de sedan sÀnder till förvaltningsdomstolarna dit man överklagar. Sociala har smulat mina drömmar jag haft frÄn jag var barn till sand, De har krossat mina drömmar. Jag har blivit utsatt för fara, jag har blivit överfallen och misshandlad ett flertal gÄnger under dessa Är, jag Àndrade livsstil totalt, blev förvirrad, kunde inte hÄlla reda pÄ mina pengar var utan i flera veckor Ät gÄngen, slutade sjunga, hade en önskan att lÀra mig sjunga, slutade att spela gitarr, slutade att titta pÄ teven, slutade att laga mat, slutade att Àta, satt bara stilla eller Äkte in till stan till Sergels torg och demonstrerade, delade ut flygblad som knappt nÄgon förstod. Jag Àr sÄ sliten sÄ trött. Jag fick pÄ hösten 1996 konstiga panikÄngest anfall, jag blev tvungen att ta lugnande nÀr jag hade dessa attacker. Det har blivit bÀttre nu de kommer allt glesare. FÄr jag anfall mÄste jag dricka tre folköl det hjÀlper. Nu, nu idag skiter jag i dem, de finns inte, de Àr borta. Mitt lugn Àr tillbaks inte helt men delvis sÄ pass att jag orkar. Skriver mer senare. Jag hoppas att jag nÄgon dag orkar att spela en fotbollsmatch med ungar eller vuxna igen. Jag ser fram mot den dagen. Mitt barn har sÀkert haft det jobbigt. RÀdda barnen borde bry sig om vÄra barn.
                                                   
                                                          Jeanette

78
TvÄngsomhÀndertagande och andra ingripanden / Organisation?
« skrivet: 26 januari 2005, 23:59:12 PM »
Vi har ju redan en organisation vilkens forum vi skriver i nu, NKMR. Det viktigaste nu Àr att vi samlar ihop oss och gör denna anmÀlan tillsammans vi som Àr drabbade utav likadant bemötande frÄn myndighet, vi som har eller hÄller pÄ att mista vÄra barn. Vi som Àr förtryckta.
Jag blir mycket lycklig om Svenska folket stÀller upp pÄ vÄr sida och hjÀlper oss. Det hÀr Àr inte en kamp som bara gÀller oss som Àr offren. Sverige mÄste hjÀlpa oss. Vi Àr ju inte sÄ mÄnga verkar det som eller... Ni som kan och vet, eller som kommer pÄ förslag, hur vi skall göra för att efterlysa och fÄ tag pÄ alla familjer och barn som just nu blir misshandlade utav sociala och deras medhjÀlpare, hjÀlp oss. Vi Àr bara vanliga förÀldrar som inte kan allt, vi behöver hjÀlp. Det Àr val snart. Vi blir förtryckta utav alla politiker i stadsdelsnÀmnderna. FrÄga dem varför de förtrycker oss. De kommer inte att tala om det för er. NÀr de har sina möten med oss förÀldrar har de det bakom stÀngda dörrar, de brukar ha dessa möten nÄgon timme innan de har sina öppna möten.
MÀnniskor vet ej om hur det gÄr till nÀr barn blir omhÀndertagna. Man fÄr inte veta det i skolan, det borde lÀras ut i högstadiet men det görs det inte. Folk Àr naiva de litar blint till sociala, sociala gud sÄ löjlig att kalla det sÄ nÀr det egentligen handlar om nÄgra fÄ mÀnniskor typ som i mitt fall, tre personer, tvÄ utredare och en sektionschef, de började sedan tillkom deras medhjÀlpare. Vilken av folket vet vilka dessa tre personer Àr? KÀnner nÄgon dem, NEJ! Tror ni att de vid EU-domstolen Äker upp och besöker dessa tre personer, NEJ! DÄ kan de vÀl inte heller utreda nÄgon anmÀlan frÄn mig. NÀr det gÀller barnomhÀndertagande sÄ existerar inte det i Sverige. Barnen fÄr ingen hjÀlp. De blir kidnappade frÄn sina förÀldrar. Det mÄste komma till avslöjande, men hur?
                                                                         Jeanette

79
RÀttssÀkerhet och BevisvÀrdering / Vilken rÀttsÀkerhet?
« skrivet: 25 januari 2005, 22:12:01 PM »
Jag har lÀst och det du har skrivit anser jag stÀmma. De tjÀnstemÀn inom socialförvaltning, StadsdelsnÀmnd, LÀnsrÀtt, KammarrÀtt, RegeringsrÀtt, LÀnsstyrelse, JustitieombudsmÀn, osv som begÄr myndighetsövergrepp, som bryter mot lagen,som tar barn utan giltiga bevis utan riktiga hederliga utredningar, som förnedrar, krÀnker, diskriminerar, förtrycker familjer bör stÀllas inför rÀtta hos nÄgon ojÀvig icke-korrumperad domstol. Har NKMR anmÀlt Myndigheterna till FN, om brott mot dom mÀnskliga rÀttigheterna Ànnu? Det borde ha gjorts ordentligt för lÀnge sedan. Vad kan FN göra? Jag skall lÀsa om stadgarna.
Sverige Ă€r inte sĂ„ fritt som det pĂ„stĂ„s.                Jeanette

80
TvÄngsomhÀndertagande och andra ingripanden / LVU
« skrivet: 25 januari 2005, 20:50:38 PM »
Till Pelle!
De fÄr inte göra sÄdana utredningar som de gör. Du Àr inte ensam om att ha blivit angripen utav dessa sÄkallade socialutredare, vi Àr mÄnga.
Anledningen till att de fortsÀtter med sina bedrÀgeri utredningar Àr den att socialkonsulenterna Àr pÄ deras sida. LÀs mina inlÀgg sÄ förstÄr du vad jag menar. Jag sÀger som Jan-Olof och alla vi andra, vi mÄste samla oss tillsammans allihop och göra en gruppanmÀlan. Det gÀller alla i hela landet. Alla mÄste komma, inga fÄr hÄlla tyst, det Àr slut pÄ detta tigande.
Det Àr en av anledningarna till att det fÄr fortsÀtta, att de flesta familjer hÄller tyst. Det Àr sÄ sjukt, ibland blir jag sÄ arg sÄ jag tycker illa om alla dessa tigande förÀldrar, att ingen av dem sÀger nÄgot, Àr det verkligen sÄ mÄnga som Àr nöjda över att man tar deras barn, har de gjort sÄ hemska saker att de inte törs visa upp sig? Eller Àr alla skrÀmda till tystnad,
VAR ÄR NI ALLIHOP???
Jag har stött pÄ ett flertal förÀldrar vars barn har blivit omhÀndertagna
utav socialutredare pĂ„ liknande sett som oss, jag har talat om för dem att jag Ă€r utsatt för detsamma, att utredarna ljuger, men hur jag Ă€n har anstrĂ€ngt mig att fĂ„ dessa förĂ€ldrar att förstĂ„ mig sĂ„ vĂ€grar de. De bara hör sig sjĂ€lva, de förstĂ„r inte att jag Ă€r gammal i gĂ„rden och har redan gĂ„tt igenom hela överklagande-ritualen, nej de reagerar likadant som de flesta andra de tror att det bara Ă€r de som blir bemötta pĂ„ detta sĂ€tt, sĂ„ skall de Ă€ndĂ„ överklaga och kĂ€mpa sin egna kamp mot politikerna i stadsdelsnĂ€mnden, lĂ€nsrĂ€tten, kammarrĂ€tten, regeringsrĂ€tten, eu-domstolen de fattar inte att det redan har varit tusentals innan dem som har fĂ„tt avslag, avslag, avslag, det gĂ„r som pĂ„ löpande band nĂ€r de nya kommer faller de gamla av, ingenting hĂ€nder. Samma procedur, om och om igen, Ă„r ut, Ă„r in, snurriga, chockade, förvirrade mammor och pappor.  Socialutredare som ljuger, misstĂ€nker, skriver Ă€ckliga tjĂ€nsteutlĂ„tanden, att de orkar att hĂ„lla pĂ„, de Ă€r i en sjuk symbios med varandra, de hĂ„ller ihop och samarbetar med varandra, frĂ„n sociala till eu-domstolen, de Ă€r som en stor familj enade tillsammans mot oss utvalda. De fĂ„r anvĂ€nda sig utav sina sjuka metoder mot oss förĂ€ldrar och mot vĂ„ra barn för att de Ă€r helt sĂ€kra pĂ„ att de tillsammans gör storverk, DE rĂ€ddar vĂ„ra barn frĂ„n oss.
De tar vÄra barn. Ger bort dem till frÀmmande mÀnniskor. DÀr fÄr de leva och vÀxa upp och lÀra sig deras traditioner. Den enda som besöker mitt barn Àr en utvald person som jag trÀffat en gÄng i nÄgra minuter för nio Är sedan som jag ogillade direkt för jag tyckte hon verkade helt borta, hennes titel var familjehemsinspektör. Jag sa till dem alla ,chefer och stadsdelsnÀmnd att jag inte ville att hon skulle vara nÄgon inspektör Ät min son, de struntade i vad jag sa. Hon kunde inte prata med mig, vi fick ingen kontakt. Vad skulle hon inspektera för nÄgonting, hur ett frÀmmande barn har det,skulle hon kunna prata med mitt barn hon visste ingenting om oss. Undrar hur mitt barn har haft det dessa nio Är, usch!
LÀs vad vi andra har skrivit och svara gÀrna pÄ vÄra inlÀgg. Hoppas att det kommer fler in pÄ detta forum. Vi mÄste vara fler!
                                                                                      Jeanette

81
Bemötandet ifrÄn myndigheten / Barnets bÀsta
« skrivet: 23 januari 2005, 14:25:27 PM »
Tisdagen den 5 mars 1996 gick socialutredaren och sektionschefen med polis till min sju-Äriga sons skola, Maltesholmskolan i HÀsselby. De gick in till hans fritidshem och tog honom. Vi var nyinflyttade, han hade bara gÄtt i skolan i tre mÄnader. De tog honom till en grÄ villa pÄ Aprikosgatan i HÀsselby GÄrd. Han var bara sju Är. De lÄste in honom dÀr. Det fanns flera barn som bodde dÀr. Jag fick komma dit tvÄ timmar i veckan under dessa korta besök trÀffade jag barnen, de blev dirwekt mina vÀnner. Allt detta hÀnde pÄ bara nÄgra veckor. En gÄng nÀr jag kom dit dÄ hade femton barn frÄn skolan följt med mig. Vi blev vittnen till att tre av barnen sprang ut frÄn hemmet och talade om att de hade blivit misshandlade. De pÄ u-hemmet hade ringt polis för det gjorde de nÀr jag kom dit utan att ha bestÀmt tid med dem. Polisen tog in barnen i polisbilen och förhörde dem, alla de andra barnen stod runtom bilen och sÄg detta. Barnenen polisanmÀlde personalen. Polisen skrev upp det. Jag besökte Solna polisstation och lÀmnade in en anmÀlan. Sedan Äkte jag in till KungstrÀgÄrden dÀr JO,s (Justitieombudsmannen) kontor ligger. Jag LÀmnade in ett brev till dem dÀr det stod att barnen blev misshandlade pÄ detta utredningshem. Tiden gick ock inget hÀnde. Varken polisen eller JO gjorde nÄgonting. Hur det sedan gick vet jag inte för jag hÀmtade min son och flydde. TyvÀrr lyckades jag inte med denna flykt. Bara i en vecka. De tog honom och gömde honom i fem Är. Han har varit borta i nio Är. Socialutredarna gjorde ingen utredning, de bara tog honom.

                                                            Jeanette

82
HÀr Àr ett förslag !

NĂ„gon i varje stad i Sverige tar sig sjĂ€lv i uppdrag att sjĂ€lv skriva flygblad och dela dem till folk, bara dela ut det till alla som gĂ„r pĂ„ tvĂ„ ben, sitter eller stĂ„r. Det skall vara en "kallelse" till alla familjer som Ă€r drabbade men det skall delas ut till alla eftersom att man inte vet om vilka det Ă€r som Ă€r drabbade. Det skall stĂ„ adressen till NKMR.org och att de skall lĂ€sa Diskussionsforum det skall stĂ„ anledningen till kallelsen. Att vi skall samla oss och skriva under en gemensam stĂ€mning mot staten. Det som Jan-Olof har skrivit. Vi skall komma pĂ„ mer Ă€n detta och hjĂ€lpa varandra allesammans tillsammans. En idĂ© jag har Ă€r att vi alla tillsammans skriver till LĂ€nsstyrelsen och anmĂ€ler var och en och krĂ€ver att socialkonsulenterna skall utreda alla dessa Ă€renden. Jag menar att vi alla skriver till LĂ€nstyrelsen och anmĂ€ler tex Lenas (pĂ„hittat namn)SocialbyrĂ„. Vi anmĂ€ler Ă„t varandra om ni förstĂ„r vad jag menar? Kommer det anmĂ€lningar  frĂ„n alla hĂ„ll sĂ„ blir dessa slöa socialkonsulenter tvugna att göra nĂ„got. Kan de inte göra nĂ„got , dĂ„ skall de ha sparken. DĂ„ Ă€r det nog slut pĂ„ deras lek. De borde redan nu fĂ„ sparken. BĂ„de Socialkonsulenterna, Socialstyrelsen och JustitieombudsmĂ€nnen JO. De har inte Ă„stakommit nĂ„gonting bra, inte till nĂ„gon glĂ€dje för oss.
Är detta ett bra förslag?                    

                                                                      Jeanette

83
Jag skrev nÄgra gÄnger till fd. socialministern Margot Wallström och Àven till stadsministern, deras svar liknade mycket detta brev. De uttrycker sig pÄ liknande sett. De bara informerar om socialtjÀnsten pÄ ett ytligt sÀtt. De lÀser inte vÄra brev. Vad skall det finnas ministrar för? De Àr inte till nytta, de behövs inte. De kan lika gÀrna arbeta som informatörer.

Efter att ha lÀst Morgan Johanssons brev sÄ vet jag nu att han inte vet nÄgonting. Han har fuskat och skrivit av nÄgon informationsbroschyr.

HÀr Àr nÄgot som jag vill att han skall fÄ veta.

Han skriver att vÄra barn skall "vÀxa upp under goda och trygga förhÄllanden".

Min son hade gĂ„tt i Maltesholmskolan i tre mĂ„nader. I första klass. Sektionschefen och utredarna hade inte gjort nĂ„gon utredning. De gick till min sons skola till fritidshemmet med poliser och tog honom. De lĂ„ste in honom i ett fult hus i HĂ€sselby GĂ„rd, utredningshem. Jag fick bara komma 1 timme i veckan och trĂ€ffa honom med tvĂ„ utredare brevid. Sedan gav de bort honom till tvĂ„ frĂ€mmande mĂ€nniskor. De gömde honom i fem Ă„r. Han har varit borta i nio Ă„r.  Vi har inte haft nĂ„gon brev eller telefonkontakt. Ingen frĂ„n sociala, stadsdelsnĂ€mnd, lĂ€nsrĂ€tt osv har ringt mig under dessa Ă„r. Tre mĂ€nniskor sĂ„g mig nĂ„gra minuter och tog sedan mitt barn. Sektionschefen hittade pĂ„ att jag skulle vara paranoid och psykotisk, han sĂ„g mig nĂ„gra minuter i ett rum, jag hade bara svarat nej till att flytta till ett utredningshem, för de hade inte talat om varför, det rĂ€ckte för att han skulle anse mig vara psykisk sjuk.
Jag anser att min son inte har vuxit upp under nÄgra goda och trygga förhÄllanden. Jag har blivit bestulen mitt barn. Jag var trygg i mig sjÀlv innan jag rÄkade ut för detta. Jag var nyinflyttad i HÀsselby vilket bemötande jag fick. I nio Är har jag nu levt i skrÀck. Det har tÀrt pÄ mig. Den dagen min son söker upp mig kommer han inte att möta en lycklig mamma. Jag har inget gott lÀngre att sÀga om Sverige. Skall min son bli bemött pÄ samma sÀtt nÀr han har blivit vuxen. Folket som Àr anstÀllda pÄ socialbyrÄn Barn och Ungdomsgrupperna Àr lÀrda att det bara Àr barn som betyder nÄgot, de talar om barnets bÀsta, de förstÄr inte att det skall vara för hela familjens bÀsta. Vuxna har inget vÀrde för dem, vi existerar inte för dem. De hÀr mÀnniskorna som Àr pÄ barn och ungdomsgrupperna Àr inte vuxna. De skall inte ha ansvaret över vÄra barns liv. Jag kallar dem inte socialutredare, socialsekreterare, jag kallar dom inte för nÄgot de gör ingenting gott för vÄra barn och oss. LÀs mina inlÀgg, jag heter Jeanette. FortsÀtter senare.
                                                                              Jea

84
Jag skrev nyss ett lÄngt brev men det blev bortraderat sÄ jag testar först att skicka detta sÄ jag slipper göra om samma sak

85
TvÄngsomhÀndertagande och andra ingripanden / Consensus
« skrivet: 22 januari 2005, 21:03:28 PM »
Jag lÀste ett Àldre inlÀgg frÄn Jan-Olof Larsson Vetenskap och Kvacksalveri, det stÀmmer det han har skrivit. Jag har tÀnkt desamma i alla Är. Det Àr för stort. Vi kan inte klara av detta ensamma. Samtliga drabbade familjer mÄste ena sig och hjÀlpas Ät tillsammans mot jÀttarna.
FrĂ„gan Ă€r hur mĂ„nga vi Ă€r. Vi mĂ„ste skriva pĂ„ ett consensus, och tillsammans gĂ„ till TV och Tidningar.  som J-O kallar det, jag har ingen uppslagsbok men jag tror att jag förstĂ„r vad han menar. Det Ă€r dags att det börjar att hĂ€nda nĂ„got nu. Alla mĂ„ste hjĂ€lpas Ă„t. Som det Ă€r nu och har varit sĂ„ Ă€r mĂ„nga egoistiska de tror att det bara Ă€r de som Ă€r drabbade. De kĂ€mpar en ensam kamp mot soc och resten, med en förhoppning om att de skall vinna nĂ„got, likadan kamp som vi andra kĂ€mpar, vi trĂ€ffar samma mĂ€nniskor, blir bemötta likadant, somliga av oss förlorar. Inte förrĂ€n vi gĂ„r tillsammans kommer det att bli slut pĂ„ denna misshandel.
Hur skall vi komma i kontakt med varandra ?
Vem, vilka skall samla ihop oss?
Det gÀller alla i hela landet.

Det finns föreningar som RFFR Riksförbundet för Familjers rÀttigheter. De har och har haft kontakt med familjer kan de hjÀlpa till? Meddela sina medlemmar att höra av sig till NKMR. VÄgar de komma med oss!?
Vilka andra kan hjÀlpa till?
Har ni nÄgra förslag eller vet nÄgot . Skriv gÀrna eller gör nÄgot sjÀlva.
Man kanske kan skicka efterlysningar via Radio, Tidningar och TV

                                                             Jeanette

86
TvÄngsomhÀndertagande och andra ingripanden / efterlysning
« skrivet: 22 januari 2005, 02:49:09 AM »
Jag lÀste ett av dina Àldre inlÀgg. Jag har varit med om nÄgot liknande. Sociala i RÄgsved lurade ut mig till ett FamiljevÄrdshem. De sa inte vad det var för nÄgot. De sa att det var en semesterresa över sommaren. Sociala i RÄgsved gick bakom min rygg. Kan det vara sÄ att de samarbetade med HÀsselby? men att HÀsselby tog Ät sig all Àra?
Jag var över sommaren pÄ det dÀr hemmet sedan fick jag nog, packade mina saker och tog bussen hem med min son. Kanske blev de olyckliga dÄ?
Ett gift par drev detta familjevĂ„rdshem. De tjĂ€nade pengar, det syntes. Jag blev faktiskt lite osams med dem. Jag har senare hört att de har tagit barn. De anvĂ€nde sig utav utpressning. De försökte skilja pĂ„ ett par men misslyckades dĂ„ tog de barnet. Sociala gick över mitt huvud i RĂ„gsved. De var ocksĂ„ omtĂ€nksamma om mitt barn, de flyttade min son till ett annat daghem för att förestĂ„ndaren pĂ„ min sons daghem hade ringt dem, de gjorde det mot min vilja. De anlitade PBU i Högdalen för att fĂ„ en pĂ„hittat anledning att kunna flytta honom. Det verkar ha nĂ„got gemensamt att om man blir misshandlad dĂ„ blir man omyndighetsförklarad utav socialutredare och de tar ens barn. Efter nio Ă„r gissar jag fortfarande.                         Jeanette

87
TvÄngsomhÀndertagande och andra ingripanden / konkret svar
« skrivet: 22 januari 2005, 01:17:36 AM »
Du undrar om vi fick nĂ„gon behandlingsplanering nĂ€r de tog vĂ„ra barn. I mitt fall var det ju sĂ„ att de ljög om mig. De kunde ju inte skriva vad mina brister var  i min omvĂ„rdnat om min son. De hade aldrig sett oss under alla sju Ă„r som jag sjĂ€lv tog hand om honom. Det gĂ„r inte att göra en behandlingsplanering om nĂ„got som inte finns. De gjorde sin planering, jag kunde inte gĂ„  med pĂ„ den. Jag kunde vĂ€l inte lĂ„ta dem behandla mig för nĂ„got som de sjĂ€lva inte visste vad det var och inte jag heller.Ingen av dem vet varför de har tagit mitt barn. Det stĂ„r inte i deras journaler, anledningen till att de tog mitt barn, vad jag har gjort. Ingen av dem har talat om det för mig. Jag vet inte varför de tog mitt barn. Det jag vet Ă€r att de ljuger om det mesta. Skulle de lĂ€sa detta idag och fĂ„ för sig att hitta pĂ„ nĂ„got nu, efter nio Ă„r sĂ„ önskar jag dem lycka till. Sektionschefen kom pĂ„ detta efter att ha sett mig i nĂ„gra minuter i ett rum att jag skulle vara paranoid och psykotisk och farlig för min sons utveckling. Jag kĂ€nner mig krĂ€nkt, jag hade lockat upp hĂ„ret och satt mig en fin klĂ€nning till det dĂ€r mötet, jag trodde att jag sĂ„g fin ut. Det konstiga var att han frĂ„gade mig om jag gick med pĂ„ att flytta till ett utredningshem med min son, jag hade dĂ„ blivit nervös och sagt nej rĂ€tt sĂ„ högt för jag förstod ingenting, jag tĂ€nkte bara pĂ„ vilka gardiner jag skulle hĂ€nga upp i min nya lĂ€genhet. Jag hade ju nyss flyttat dit. Han slutade dĂ„ mötet. Denna sektionschef har aldrig talat med mig efter detta. Jag trĂ€ffade honom tre gĂ„nger det Ă„ret, men han bara glodde pĂ„ mig. Han och en ny socialsekreterare. Utredarna försvann. Deras behandlingsplan var att jag skulle fĂ„ se min son var sjĂ€tte vecka en timme med bevakning, pĂ„ obestĂ€md tid. Jag fick ringa till min son, men de avlyssnade samtalen. jag ringde endast tvĂ„ samtal till honom pĂ„ sensommaren 1996, under det andra samtalet sa jag till honom att jag var frisk och att de inte hade rĂ€tt att göra sĂ„ hĂ€r att de mĂ„ste lĂ„ta honom komma hem, dĂ„ bröt de samtalet. Det var vĂ„rat sista samtal. Jag gick alltsĂ„ inte med pĂ„ nĂ„gon planering. Det fanns inte en chans för mig att kunna samarbeta med dem. Jag har sett min son sex timmar pĂ„ nio Ă„r.
Senast var för fem Ă„r sedan. Eftersom att jag inte gjorde som de ville, sa de pĂ„ sociala upp kontakten med mig. Ingen frĂ„n dessa olika instanser har ringt mig nĂ„gonsin. Min Ă„sikt Ă€r att de inte skall bestĂ€mma över vĂ„ra barn. MĂ€nniskor som inte ens kan hĂ€lsa pĂ„ oss, som Ă€r frĂ€mmande för mig fortfarande efter nio Ă„r. De har aldrig sett mitt barn. Mitt barn som snart Ă€r vuxen. Vad har han att tacka dem för?                  Jeanette

88
TvÄngsomhÀndertagande och andra ingripanden / FrÄn Jeanette
« skrivet: 21 januari 2005, 15:08:48 PM »
Hej!
Jag skrev nyss ett nytt inlÀgg. SÄg dÄ ditt och lÀste det. DÀr ser man jag Àr inte ensam. Jag har inte tid att skriva just nu, men jag skriver senare till dig. Tror du att socialarbetarna och de andra följer sina regler till 100 procent. De Àr som robotar utan hjÀrna och kÀnslor. Min son har de hÄllt borta i nio Är, de har varken sett mig eller honom. Det finns inget att tacka dem för. De har inte hjÀlpt mitt barn. Usch!

89
Jag Àr född och uppvÀxt i Stockholm.Jag kunde aldrig ana detta. Jag flyttade till HÀsselby i oktober 1995. Jag kÀnde ingen. Min son började i första klass. En förÀlder gick till fröken i skolan och sa att jag inte verkar bry mig om mitt barn, hon tyckte om att klaga pÄ allt och alla, en prattant. Jag hade dÄ bott i HÀsselby i en mÄnad. Kvinnan hade varit barnvakt Ät min son, jag hade varit pÄ diskotek, försov mig pÄ morgonen, hÀmtade honom nÄgon timme senare Àn bestÀmt.
Hade aldrig sett denna sektionschef för Barn och ungdomsgruppen pÄ sociala tidigare.
Sektionschefen sĂ„g mig i ett rum i VĂ€llingby socialbyrĂ„, han sĂ„g mig i nĂ„gra minuter sedan slutade han mötet, fredagen 1 mars 1996. Fyra dagar senare gick han till skolan och tog min son. Min son var dĂ„ sju Ă„r. Sektionschefen och tvĂ„ utredare gick med poliser till Maltesholmskolan. De tog min son till en ful villa och lĂ„ste in honom dĂ€r, han var sju Ă„r. Utredarna hade trĂ€ffat mig tre gĂ„nger i ett rum pĂ„ socialbyrĂ„n, 40 minuter varade varje möte. De hade inte sagt nĂ„got speciellt. Sektionschefen hittade pĂ„ att  jag var paranoid och psykotisk. Jag hade inte varit hos nĂ„gon lĂ€kare, det fanns inga lĂ€karintyg. Utredarna skrev falska, pĂ„hittade, lögnaktiga konstiga journaler. Utredarna var de enda som sĂ„g min son, femton minuter i ett rum pĂ„ sociala.
De började sin utredning i december 1995, de tog min son tisdagen 5 mars 1996.
Jag hade sjÀlv tagit hand om min son i sju Är. Bodde innan i RÄgsved, i sex Är.
Nu har de gömt min son i nio Ă„r. Ingen har ringt mig frĂ„n myndigheterna. De förstörde mina möjligheter att ha nĂ„gon kontakt med min son, vi har varken haft telefon eller brev kontakt under hela tiden. De bara tog honom och gav bort honom till frĂ€mmande mĂ€nniskor. Jag fick trĂ€ffa honom en timme för fem Ă„r sedan. Jag blev vettskrĂ€md och handlingsförlamad. Jag har fĂ„tt skador som nervös besvĂ€r, panikĂ„ngestanfall, skriver mer senare om de skador jag har fĂ„tt under dessa nio hemska Ă„r. Jag polisanmĂ€lde dem. Åklagaren tog ej emot min anmĂ€lan. DĂ„ tvingades jag att överklaga. Jag har haft bĂ„de advokater och en jurist, inget har hjĂ€lpt. Jag slutade att överklaga 1998. Jag insĂ„g dĂ„ att samtliga jag överklagade till, socialnĂ€mnd,lĂ€nsrĂ€tt,kammarrĂ€tt, regeringsrĂ€tt,lĂ€nsstyrelsen,JO mfl... Ingen brydde sig att det inte fanns lĂ€karintyg pĂ„ att jag skulle vara psykisk sjuk. De samarbetar med de lögnaktiga socialsekreterarna. SĂ„ jag kan varken polisanmĂ€la eller överklaga till nĂ„got. De har stulit mitt barn. De fĂ„r inget straff.
Sociala har sett till sÄ att jag har mist mitt barn, vÄr lÀgenhet 3rumokök,vÄran katt, akvarium, tvÄ smÄ möss, möbler, köksgerÄd,inventarier,tavlor allt, nÀstan allt Àr borta. Jag har lyckats att rÀdda fotografier och filmer
Jag kommer aldrig mer kÀnna mig trygg. De skrÀmde mig sÄ jag har varit rÀdd i nio Är. Jag blev handlingsförlamad. Fick stress. Har knappt trÀnat nÄgonting. Jag Àr 44 Är snart 50 Är. Jag kommer inte att bli sÄ stark som gammal som jag hade hoppats pÄ.

90
NKMR mÄste visa upp sig. Göra reklam i Massmedia. SÄ lÀnge det Àr tyst kommer inte NKMR att komma nÄgon vart.
Vi som har drabbats av övergrepp utav myndigheter och mist vĂ„ra barn behöver en egen tidning som skall ges ut i hela Sverige. Vilka skall göra dessa tidningar? RFFR, Riksförbundet För Familjers RĂ€ttigheter har en egen medlemstidning, men den Ă€r totalt meningslös för den nĂ„r inte ut till allmĂ€nheten. RFFR har funnits i över 20 Ă„r. Hur mĂ„nga Ă„r tidningen har funnits ? det har stĂ„tt om rĂ€ttsövergrepp frĂ„n sociala och förvaltningsdomstolar. Men ingen förĂ€ndring har skett. Sociala kidnappar fortfarande barn. Det Ă€r inte vi som Ă€r offren som skall lĂ€sa tidningarna, vi vet ju redan det mesta. Tidningarna skall ju vara till hjĂ€lp Ă„t oss. Hela landet mĂ„ste  stĂ€lla upp pĂ„ vĂ„r sida för att detta förtryck och barnröveri skall upphöra. FrĂ„gan Ă€r hur mĂ„nga familjer det Ă€r. Det Ă€r knĂ€pptyst. Inte mĂ„nga gĂ„r ut och talar för folket nĂ€r sociala har tagit deras barn. De kan inte tala om det, varför? Är de rĂ€dda? Hur skall vi fĂ„ reda pĂ„ hur mĂ„nga vi Ă€r.

                           NĂ€r skall vĂ„ra barn bli rĂ€ddade?

Sidor: 1 ... 4 5 [6] 7