Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Meddelanden - Jeanette

Sidor: 1 ... 3 4 [5] 6 7
61
Fosterhem och institutioner / hitta en journalist? Vaddå eftervård?
« skrivet: 14 februari 2005, 23:47:24 PM »
De kunde inte ge mig någon vård för någonting efter det att de tog min son. De ljög och hittade på att jag skulle ha varit paranoid och psykotisk. De hade inga läkarintyg. De såg mig bara några minuter. Jag går ju inte med på att bli vårdad för något jag inte har behov av att bli vårdad för. Så eftersom att de själva inte vet varför de har tagit mitt barn vet de ju inte heller hur de skulle ha lämnat tillbaks honom. Nu är det försent. De har bra metoder. Ta barnet, gömma det och tiga, i nio år. Det blev min vård. Hade jag haft något av dessa skador så skulle jag inte ha blivit botad av sociala. Jag vill få tag på en journalist som skriver sanningen, rakt av.
Sektionschefen och utredarna kanske behöver vård efter det att de har fått sparken. Men det spelar ingen roll för dem. De har fått så bra lön i så många år. Kanske får de lite dåligt samvete när de själva inser vad de har gjort mot mig och mitt barn, och mot andra. Kommer de någonsin att inse det. Borde de inte ha något för att de hittar på att vi är psykisk sjuka och förstör våra liv totalt?                                                              
                                                                 
                                                                                 Jeanette

62
Det första steget: Hur det går till när de tar barn!

1. På något sätt får sociala barn och ungdomsgruppen vetskap om att
    ett barn kanske far illa. Genom en anonym anmälan, genom polis,etc.

2. Socialutredare sätts in på uppdrag att utforska det hela.
    De söker upp familjen. Meningen är att de skall göra en utredning.

3. För att socialutredarna skall kunna göra ett omedelbart
    omhändertagande, LVU, måste de ha en namnunderskrift utav
    ordförande i stadsdelsnämnden,socialdelegationen.
    förut var det ordförande i socialnämnden, nu heter det
    stadsdelsnämnden istället. Socialnämnden ändrades till
    Stadsdelsnämnden 1997.
    Ordförande träffar inte familjen. Ordförande lyssnar endast till
    socialutredarnas version, och skriver under. Köper grisen i säcken.

4. Föräldrarna skall sedan överklaga till stadsdelsnämnden,
    socialdelegationen.  
    När socialutredarna och sektionschefen har tagit barnet.
    Då har ordförande redan skrivit under.

5. Föräldern-na blir kallade till ett möte med socialdelegationen,
    främmande politiker i ett rum,
    en politiker från varje parti. Detta möte kan variera i tid, beroende på  
    hur intresserade politikerna är, från tio minuter och mer.
    Ett möte om året!

6. De avslår förälderns överklagan att LVU skall upphöra.
    Då skall föräldern överklaga vidare till Länsrätten.
    Ett möte som varar i några timmar en gång om året, med främmande
    människor. Föräldern sitter i ett rum, med sitt  ombud, med fyra,
    fem personer,som kallas för nämndemän el rådsman.
    Sociala har sin advokat,
    barnet har sin advokat. Mötet varar ca tre timmar.
    Avslag!

7. Överklaga vidare till Kammarrätten, samma procedur. ett möte, några
    timmar med främmande människor i ett rum.
    Avslag! En gång om året.

8. Överklaga till Regeringsrätten! Ofta tar de inte upp det ! Då måste
    man börja omfrån början.

9. Tar Regeringsrätten upp det, då kan man överklaga till
    Eu-domstolen.

Man träffar dem alltså en gång om året i ett rum.
Man får inte ringa dem innan eller efter mötena.
Man måste skriva och lämna in bevis som skall intyga det man överklagar. Lyckas man inte, om ens ombud inte lyckas då är det kört.                                    
Personerna går ej hem till föräldern. De hälsar inte på barnet. Barnet får inte vara med.
                                            Jeanette

63
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / översett till Svenska!
« skrivet: 14 februari 2005, 17:22:34 PM »
Skulle bli glad om någon orkade att översätta det som står i denna namnlista till svenska.

Jag är också emot permanent omhändertagande . Föräldrar har rätt till sina egna barn. Fast är de elaka mot sina egna, ja då är frågan den, det beror på hur extrema fall det handlar om. Så som att jag har en känsla av att somliga socialarbetare inte är lämpliga som föräldrar. De kan jag tänka mig permanent avståndstagande ifrån angående deras egna barn. Ta barnen ifrån dem! Det gäller somliga socialchefer också, totalt olämpliga att ha hand om barn. Några av dem skall ha straff, de skall ställas inför domstol.
                                                                 
 

                                                               Jeanette

64
Nu har jag mist min sons nio år i grundskolan. Har missat allt från första till nionde klass. Har inte sett honom. Nu vet jag inte vad han kommer att göra efter skolan, gå på gymnasium eller jobba. Då missar jag det. Jag missar när han förlovar sig, jag missar när och om han gifter sig. Jag missar när de får barn om de får barn. Jag missar mina barnbarn, ja jag missar allt.
Allt tack vare för fem minuters möte med två utredare och en sektionschef.1996 De såg mig fem minuter ljög om mig och tog min sju åriga son i skolan. Vi var helt nyinflyttade. Så miste jag mitt barn för livet. De har hållt honom borta i nio år. Det räckte med det korta mötet och de gav bort honom till främmande människor och gömde honom.
Men de är väl kapabla duktiga människor de där tre som stal mitt barn och resten av dem som hjälpte till, ingen av dem har ju talat med mig någonsin.efter deras otroligt fantastiska utredning. Nej de bara tog min son och gav bort honom och gömde honom i fem år.
Mig knäckte de totalt.
Fem minuter och jag fick aldrig se mitt barn igen!
Sociala barn och ungdomsgruppen i Hässelby- Vällingby Ni är fantastiska!
Tack! för att ni har varit så fina och rara mot mig. Så omtänksamma om min son.
Jag flyttade till Hässelby i tron om att jag skulle fått roligt med min 7-åriga son. Jag t o m anmälde honom till sjöscouterna men ack vad jag bedrog mig.
Ni såg mig fem minuter och tog sedan allt ifrån mig.

Jag har mist tre rum och kök, mitt barn, våra katter, akvarium, blommor,  möbler, musik allt, allt. Jag har blivit äldre. De har slängt ut mig på gatan. De har aldrig pratat med mig. Nu har de fått för sig att jag skulle ha alkoholproblem, så nu efter nio år utan kontakt skall jag visa mig nykter,jag skall visa mig nykter, för folk som inte ens träffar mig, då skall sociala nu, ställa mig på kö till försökslägenheter. De har haft sexton år på sig att lära känna mig och de känner mig fortfarande inte.
Jag har inga alkoholproblem, jag har problem med att lära mig att leva med att  jag har blivit blåst på mitt barn.
De försöker att dölja sina egna dumheter med att smutskasta mig och påstå att jag är ett fyllo. Som jag skulle sitta och fira dagarna i ända med en flaska t- dojja och sjunga. Hur vet de det, de vet ingenting. Jag talar inte med dem, de är inte mina vänner!
Just nu har jag lunginflammation och jag kämpar för livet med att överleva.
Har jag blivit i för dålig kondition för att tåla alkohol eller att jag dricker på fel sätt på fastande mage får stå för mig. De såg ju till att fördärva hela min livsstil när de tog allt.
Jag unnar mig ett gott vin till god mat någon helg ibland. Nu när jag har blivit frisk igen skall jag återuppta min gymping och gym på Friskis och Svettis, och jag hoppas det varar länge till nästa gång jag råkar ut för något.
Jag blev handlingsförlamad när de tog min son. Det börjar väl att släppa lite nu så att jag får ordning på hans fotoalbum och videofilmer så att jag kan äntligen skicka det till honom och då få veta att han får dem i sina egna händer. Måste bara förnya dem så de inte blir förstörda. Han fick inte ens med sig sina leksaker när de tog honom. De har jag i en källare, spar dem som minne, han får dem sedan. Jag hoppas att han är vid god hälsa, att han mår bra , att han har det tryggt där han bor. Jag vet mycket lite om det. Kan inte göra något åt det just nu.
Inte förrän min förlamning har släppt.
Själv bor jag på ett fint ställe för hemlösa, till jag får en egen lägenhet igen. Så jag har det bra på det sättet. Men på ett annat sätt är det inte bra, min trygghet är som bortblåst.

Jag tänder ljus! lördagen den 5 mars 2005 !

Det var den dagen de tog honom för nio år sedan, tisdagen den 5 mars 1996.
Jag tänder ljus varje år, den dagen, till minne! då jag miste mitt barn.

                                                                                Jea
                               

Min son finns kvar hos mig alltid, men glädjen att få umgås den är...
Han är alltid välkommen till mig. Min dörr står alltid öppen för honom. Behöver han hjälp med något, ger jag den om jag kan.
Jag finns kvar om så lite kantstött.

Socialarbetarna förstår inte att tiden går och vi blir äldre.
De är för intresserade om "våra barns bästa" för att märka det.

65
Fosterhem och institutioner / Fosterh.....
« skrivet: 14 februari 2005, 00:24:20 AM »
Det gäller att få tag på en journalist!

Det gäller att få tag på alla familjer. De som är drabbade, de som har varit drabbade, de som är på gång att bli det.

Vilken tidning?

Hur skall vi samlas?

Säg tid och plats jag kommer!
 
Helena Lufuma låg på Sergels Torg i nio månader på en madrass under bar himmel dygnet runt, 1998-1999. Sociala hade tagit hennes fyra barn.
Folk skrev bara på namnlistor ingenting mer än så gjorde de.
De trodde att hon hade semester på Sergels torg.
Jag låg där i en vecka brevid henne på en madrass som jag själv släpade dit. Jag stod bara ut en vecka.

Skall man säga att man gillar kvinnomisshandel?

Hur skall vi göra för att få folk att förstå? När tv och tidningar nonchalerar oss?
                                                           Jeanette

66
Övriga frågor gällande socialtjänsten / Ännu en sk psyksjuk mamma
« skrivet: 13 februari 2005, 23:14:18 PM »
De hittar på att vi är psykisk sjuka. Varför?
Min son har nu varit borta i nio år från mig för att jag misslyckades att fly.
Han fick se mig en timme för fem år sedan.
Jag hämtade honom och flydde för nio år sedan, Tyvärr levde jag på socialbidrag. Jag klarade inte av att planera ordentligt. Jag flydde genom Sverige på en vecka. Med min son, vår katt Mimmi, två dansmöss och en tung ryggsäck. Tyvärr misslyckades jag. Jag pratade för mycket med folk så att en svartsjuk tjej skvallrade och polisen tog oss i Malmö. Pengarna tog slut.
Det behövs ett nätverk för att hjälpa familjer som utsätts för falska socialarbetare. De som inte klarar att fly måste få hjälp.
Jag lever fortfarande i skräck för sociala efter nio år.                                                                                           J

67
Jag tycker att vi ordnar en utställning på Kulturhuset. Dit familjer får komma och ställa ut, det kan vara vad som hälst bara själva ämnet skall vara våra barn och vi, vi som har våra barn omhändertagna. Det kan vara poesi, film, berättelser, vad ni vill. Kan någon hjälpa mig så att detta blir till verklighet. Att så många föräldrar,barn kommer med och visar vad de själva vill och känner. Finns det några som är intresserade, då bokar jag plats!                                             Jea

68
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Reklam,Info, proffessionell
« skrivet: 13 februari 2005, 21:55:25 PM »
GÖR NKMR STORT!
Varför trycker inte NKMR upp riktiga affischer och sätter upp överallt i landet. Varför talar inte NKMR om att de, vi existerar? Varför skickas det inte ut masspost till hela landet med information om att Nkmr finns. Varför informeras inte barnen i skolorna om det.?
NORDISKA KOMMITTÉN FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, NKMR.
som det är nu känns det löjligt.

JAG BER ALLA FAMILJER SOM ÄR UTSATTA FÖR LIKNANDE SOM MIG ATT VISA ER ATT NI FINNS. SKRIV TILL FORUMET. VAR ÄR NI?

Jag har fått mitt barn stulet för nio år sedan. Jag har skrivit och berättat det ett antal gånger, men jag ger mig inte förränn jag har skrivit det på ett sådant sätt att jag får er att förstå vad myndigheten har gjort mot mig, mot min son, mot min familj. Min son har knappt sett mig på nio år. Han var sju år nu är han sexton år.
Han fick träffa mig en timme för fem år sedan.
Sociala i Vällingby gjorde ingen utredning de bara tog honom.
Tre möten på socialbyrån med två socialutredare.Sedan tog de honom.
Jag varken rökte, drack eller var psykisk sjuk.
Socialutredarna och sektionschefen ljög om mig.
Fem timmar har min son sett mig sedan de kidnappade honom, tisdagen den 5 mars 1996. De gick till hans skola med poliser, tog honom. Först till ett utredningshem. Sedan gav de honom till en främmande familj. De höll adressen hemlig för mig  de första fem åren. Sedan fick jag veta det men då hade jag blivit så svag och sjuk att jag fortfarande inte har fått kontakt alls.
Ingen har ringt mig på nio år. Ingen brev eller telefonkontakt.med min son.
Sociala skrämde mig.
De gjorde mig sjuk.
De vräkte mig från min trerumslägenhet på grund av att jag var hemma sjuk, (de hade gjort mig sjuk då de tog min son)och inte kunde ta mig till hyresnämnden efter att ha överklagat mina konstiga grannar,och sociala hjälpte mig inte att skjuta på mötet. Sektionschefen hindrade posten. Jag är nu hemlös. Mina grannar två k..hade skrivit till hyresvärden att jag störde dom, för att jag hade ringt på grannarnas dörrar och sagt att sociala hade tagit min son, att skolpsykologen hade sagt att en anonym granne hade sagt något, det fick de till... att skriva till hyresvärden???
Jag ringde då på deras dörr för att fråga vad de höll på med, då drog de igen dörren och skrev ett brev till. Jag var helt nyinflyttad. Jag miste mitt hem på grund av en sådan sjuk sak. Stockholmshem vräker människor utan att bry sig om varför. Det räcker med att skriva ett sjukt brev om sin granne.
Jag har varit skrämd i nio år. Jag har ingen trygghet kvar. Jag har mist nästan allt jag ägde.
Jag arbetade som städerska innan de tog min sju åriga son.
Nu arbetar jag inte alls.
De skrämde mig så att jag slutade att arbeta, då när de tog honom.

Nio hemska år, nio tysta år, nio kvävande, tigande år. Känslolösa spöken är vad de är!                              

Ingen av dem hade sett min son, ingen av dem har sett mig!      :idea:                                                                             Jeanette

69
Jag satt och skrev en massa och så raderades det ut varför?

70
Förslag till nya diskussionsforum / Gruppåtalan
« skrivet: 11 februari 2005, 16:50:47 PM »
VI SKALL GÖRA EN GRUPPÅTALAN!

Jag anser att det är ett bra disskussionsforum. Att vi helt inriktar oss på att bara disskutera hur vi skall gå tillväga så att det blir gjort.
Detta måste nås ut till samtliga berörda familjer i landet.
Kan NKMR hjälpa till att sprida budskapet.
Vi behöver hjälp. Vi måste samla oss. Stockholm är väl en bra mötesplats eller Göteborg. Vi måste bestämma ett datum. Kan någon skriva och berätta hur vi skall nå ut med information till alla hushåll i landet.
Via posten som brev, vad kostar det. Hur skall vi finansiera det?
Jag vill anmäla sociala och de sina för att de har plågat mig och min son i nio år.
                                              Jeanette

71
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Råd
« skrivet: 11 februari 2005, 16:36:22 PM »
Jag skrev fel. Läs GRUPPÅTALAN, "nytt förslag om disskussionsforum"
nästan längst ned på ämneslistan           Jea

72
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Du vill ha råd
« skrivet: 11 februari 2005, 16:27:10 PM »
Har läst igenom det du har skrivit. Men jag måste läsa det om igen . Jag har varit på sjukhus, har fått lunginflammation. Jag är ju hemlös från och till och det sliter på hälsan. Så just nu måste jag vila mycket. Jag bor i Stockholm. Jag har ju inte sett min son mycket under de nio år de har hållt honom borta. Du svarade på det jag skrev som förslag att du tyckte det lät bra, du undrade bara hur det skall gå till. Vi skall göra en gemensam anmälan mot sociala. I mitt fall har sociala och resten av följet ( dvs socialnämnd, rätter, socialkonsulenter, pbu, psykologer, Justitieombudsmannen, media...) STULIT mitt barn. Så den anmälan jag vill göra är allvarlig. De föräldrar och barn som känner igen sig att de har råkat ut för något liknande bör då höra av sig till mig. Vi måste finna varandra och tillsammans gå emot de här typerna. De skall anmälas punkt slut. De är omänskliga, elaka, sjuka rent ut sakt äckliga.

Skall läsa ditt "klipp ut" en gång till. Läs " Förslag om nytt Forum ".
Gemensam anmälan!                      
                                                   Jeanette

73
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / CarolineX
« skrivet: 11 februari 2005, 04:40:50 AM »
Jag förstår inte vad du menar med ditt inlägg.att veta hur det har gått efter Regeringsrättens dom, jag tror du måste förklara dig bättre.

OM DE DÖMER RÄTT ELLER FEL, de dömer inte alls.

Jag överklagade min sons LVU först till socialnämnden i Vällingby 1996. De ville bara se mig femton minuter sedan bad de mig att gå ut från rummet. Ingen ställde någon fråga till mig. De avslog min överklagan.

Sedan överklagade jag vidare till Länsrätten. De satt i ett rum och bara tittade på mig i två- tre timmar, sa knappt något, sedan avslag,

så överklagade jag till Kammarrätten, samma procedur, avslag, sedan överklagade jag till Regeringsrätten

Regeringsrätten tog inte emot min överklagan.

så blev jag tvungen att börja om året efter på samma sätt.

Efter det året slutade jag att överklaga insåg då vilken bluff de är.

De ville inte se någonting. De satt och sov, rullade tummarna och tittade på klockan.

Jag fick inte tag på någon advokat som visste hur man skulle gå vidare till EU-domstolen. Jag hade först två advokater sedan en jurist.

Det är sjukt att överklaga folk som begår tjänstefel och myndighetsövergrepp. Man anmäler ett brott, man överklagar inte ett brott. Det var det första jag gjorde jag polisanmälde dem,men det går inte att polisanmäla sociala. Polisen och åklagarna fattar ju ingenting.                                              

Men jag förstår fortfarande inte vad du menar om någon vet något om just CarolineX, jag har förden skull inte orkat att gå till dessa rätter och läst. Det går väl inte att läsa där hur det har gått för oss gör det?

74
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Nio år ensam
« skrivet: 11 februari 2005, 03:22:07 AM »
Jag vaknar på nätterna och tänker tänkler men jag orkar inte skriva ned det jag tänker. Dagar, nätter,timmar, minuter, sekunder, veckor, månader,du är borta min lilla son. De bara kom och tog dig iskolan. Du var sju år. Vi hade bara bott där i fyra månader.Hade träffat två främmande kvinnor tre, fyra gånger i ett rum på soc,ingenting hade sagts. Nio år är nu borta förstörda. Varje dag i sorg. Jjag har gråtit inombords, som en klump imagen hela tiden. Det blev ej som jag trott. Jag var svag innan skulle ha börjat träna då för jag hade blivit starkare men de förstörde det. Ingen fotboll, ingen skidåkning, ingen bad och sol, ingen golfspel, ingen bärplockning,inga resor till Skara sommarland,inget fiske, ingen moppe,ingenting av det jag gått och planerat medans du växte upp att vi skulle göra när du blivit lite större och blivit lite starkare, allt roligt vi skulle ha gjort, spelat pingis,spelat tennis, spelat spel, läst roliga böcker, tittat på roliga filmer, kramats, skrattat,haft roligt, lekkamrater, våra katter,ingenting blev det.Ett kallt tomt rum i ensamhet, i en tystnad. Jag pratde inte längre med vanligt folk. De försvann. Slutade att arbeta. Jag fick någon man som tröstade mig och som gav mig mycket kärlek, de räddade mitt liv, de räddar fortfarande mitt liv. de få vänner jag har älskar jag.Men att mitt liv skulle förändras tilöl en sådan tragedi, jag kan inte säga att jag var den lyckligaste 35 åringen, jag var ensam även då, men jag hade planer på hur jag skulle ut och dansa och finna mig någan att förlova mig med. Nu har jag inte dansat på ytterligare nio år,för jag hade inte gjort det så ofta innan heller men då hade jag inte så mycket tid och så orkade jag inte gå ut, behövde träning regelbundet, något som är viktigt för en småbarnsförälder som tidigare har varit van att röra på sig. Mitt liv förvandlades till mörker och skräck. Sociala höll min lilla son borta på hemlig ort i fem år. De ringde mig inte, de teg,länsrätten,kammarätten,vilket lurendrejeri,ett möte med främmande människor i ett rum i några timmar som bara sitter och glor, de har aldrig ringt mig, att de inte skäms,de har aldrig sett min son. Socialsekreterare, spöken, låtsastanter,gå hem med er,ni är inte mina vänner,totalt gråa. Vad vet ni om att dansa, vad vet ni om att sjunga, vad vet ni om hur många kramar vi behöver ge våra barn, tror ni att jag vill krama er?
Sedan jag själv var barn redan då började min kamp , i skolan, med läxor, hur jag skulle kunna ta hand om mina barn när jag blev vuxen, jag blev utbildad undersköterska,men ville arbeta på hemtjänst. Jag blev trackasserad i en skola och fick barn ogift,men jag älskar mitt barn för det, min sons far träffar inte heller vår son, stackars vårat barn. För några dagar sedan var jag på sjukhus, men jag klarade mig. Så det finns ännu hopp. Nu går jag sakta uppåt igen till att få tillbaks min styrka.En sak är jag ändå glad för jag börjar få tillbaks känslan och jag har någon som kramar mig. Min son vi ses. Hoppas kommande sommrar blir vackra,så vackra som de kan bli.                    
                                               
                                                                 Jeanette

75
Kommer detta bara till dig Jan -Olof ? Jag tror att jag skickade detta fel det är menat till allihop, har inte lärt mig hur man skickar ännu.
Jag skickar det ändå, annars blir det raderat.jag orkar inte att skriva av det, hoppas att det inte gör något. Skriver av det senare.

Du ( Bensmamma ) skrev att jag inte skall sluta att kämpa för mitt barn,
för vem skall då kämpa för honom?
Sociala har sett till att vi, jag och min son har mist kontakten. Det kan ha medfört att det har blivit avstånd mellan min son och mig, det beror på hur han har vuxit upp, vad de har sagt till honom. Det kan ta många år för oss att kunna finna varandra , kanske aldrig eller så gör vi det direkt. De har säkert ljugit för honom.

Jag skulle ha tränat mycket under dessa år och varit i god form nu, det har de förstört. När man blir äldre blir det svårare att reparera kroppen.

Sociala i Rågsved smög sig på mig. De började redan där att ta över min son, på ett så listigt sätt att jag inte förstod det. Jag var skadad efter att ha blivit utsatt för ett anfall och misshandlad utav en psykisk sjuk person, jag var ur balans för det, då passade de på. De tog honom inte förrän jag hade flyttat till Hässelby. Var det för att göra mig förvirrad, Sektionschefen hittade på att jag skulle vara paranoid och psykotisk, farlig för min sons utveckling, de såg mig några minuter. Jag var inget av detta, gjorde de detta mot mig för att jag inte skulle misstänka Rågsved, Vantör. Enligt regler nu för tiden skrivs man inte över direkt från en socialbyrå till en annan. Det skall ske efter ett år, så sägs det. Sociala i Vällingby tog över direkt utan att att visa intresse utav något möte med mig och någon från Vantörs socialbyrå.
Det står inte i någon journal vad jag jag har gjort. Politikerna i Stadsdelsnämnden i Hässelby- Vällingby (fd. Socialnämnden) sa att de behöver inte tala om det för mig för det är sekretess.
Allt började med ett gräl på min sons daghem Gökboet om en bagatell året var 1993, min son var 4 år. Jag bad om att få vara med min son de första dagarna efter sommaruppehållet, föreståndaren sa nej, jag blev då ledsen och gick hem med min son. Efter bara någon dag gick jag tillbaks med honom, men jag fick inte vara med. Jag drack inte om någon nu tror att jag kom dit full eller bakis. nej inget sånt. Föreståndaren ringde sociala och sa att hon inte ville ha oss kvar, pgr av en struntsak. Det kom en underlig människa till daghemmet och ställde underliga frågor, sedan hade de helt plötsligt inte resurser för mitt barn. Min son var blyg, men det var inget fel på honom. De beställde en PBU-undersökning, två sk. psykoterapeufter gjorde en  bluffutredning, bara för att få ett skäl att kunna flytta min pojke till ett daghem för barn med speciella behov och på den vägen är det. På våren lurade de mig att åka ut till en skärgårdsö. De sa att det skulle vara en liten sommarsemester. Det var bara det att de började att flytta mina ägodelar dit. Inte förrän vi var där sa de att det var ett familjevårdshem. Jag var där i några månader, sedan packade jag mina saker tog min son och tog bussen hem. Skriver mer senare.

                                                                      Jeanette

Sidor: 1 ... 3 4 [5] 6 7