Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Visa inlägg - Jeanette

Sidor: 1 [2] 3
16
Förslag till nya diskussionsforum / Hemösa!
« skrivet: 13 mars 2005, 16:18:40 PM »
Det skulle vara mycket bra om ett sådant diskussionsforum startades åt alla hemlösa i våra länder!
Det blir kul att läsa vad de hemlösa anser om sin situation!
Myndigheter, Hyresvärdar,vänliga människor, mycket vänliga som anser att deras hyresgäster skall bli vräkta, kastas ut på gatan och bo under öppen himmel!
Det är ju helt normalt att utsätta människor för det!
Så tryggt, så tryggt!
Jag skulle bli glad om det kom igång ett sådant forum!
Kanske kan de hjälpa några stackare som bor på gatorna i mitt land och i de andra länderna!
De mänskliga rättigheterna handlar ju inte endast om oss som bla har förlorat våra barn!
Det finns ju fler som är utsatta för myndighetsövergrepp, maktmissbruk o dylikt
                Tack för mig!            :idea:


                                                             Jeanette Österstål

17
Sektionschefen på Barn och ungdomsgruppen på sociala i Vällingby såg mig några minuter skrev sedan ett intyg att jag skulle vara paranoid och psykotisk! Det finns inga läkarinyg. Jag aldrig varit inne för vård för något sådant!
Sektionschefen gick med poliser till skolan och tog min sju åriga son 1996.
Socialnämnden, Länsrätten, Kammarrätten, ville inte se läkarintyg! De bad inte om dem! De pratade inte med mig om min hälsa!
De nämnde inte vad jag hade gjort!
På dessa möten får ej vittnen vara med! De hålls inför stängda dörrar!
Överklagande om LVU leds utav domstolar som är jäviga med sociala!
Stäng deras dörrar helt. De skall ha sparken!
Nio år utan mitt barn för deras skull!


                                        Jeanette Österstål

18
Nu har min son varit borta i nio år! Jag skriver detta i syfte i att jag inte vill höra några dumma kommentarer från folk något mer!
Varje dag hålls min son fånge hos främmande människor främmande för både honom som mig. Jag talat nu om för er att tiden har inget värde i denna kriminella handling som fortfarande pågår. En långsam utdragen förnedring,förtryck och misshandel!
Det går inte att gå och stjäla något och sedan gå och tro att det glöms bort bara för att tiden går!

Min son var kidnappad igår! han är det idag! Han är det imorgon!

Att ingen vill rädda honom är upp till er!

Sociala som betalar min vistelse här! Har stulit mitt hem och mitt barn!

De har sedan i tron om att de skulle vara smarta hittat på att jag skulle vara alkis för att få något att skylla på då någon frågar dem varför de har tagit mitt barn!

Det är ju smart att göra mig hemlös!

Alla hemlösa måste ju vara alkisar!

Så, jag vill inte höra någon säga till mig håll käften! tyst! Vilket jävla tjat!
Fy fan kärringen är inte riktigt klok! Jag vill inte höra något sådant mer!
Min son är borta varje dag, varje sekund, varje minut!

                          Tack för mig!


                                                Jeanette Österstål

19
Sektionschefen och socialutredarna såg mig några minuter! Vällingby 1996
De tog min 7 åriga son i Maltesholmsskolan! Vi var nyinflyttade. Hade bara bott där i fyra månader.
De gav bort honom till främmande människor!
Ljög om mig! Hittade på att jag var psykisk sjuk!
Nio år har de hållt min son borta, utan vare sig brev eller telefonkontakt under hela tiden!
Länsstyrelsen, Socialnämnden, länsrätten, kammarrätten, bara glodde på mig och avslog min överklagan!
Polisen avfärdade min anmälan!
Jag har sagt detta i nio år till folk. Jag har givit upp!
Det går inte att avslöja dem!

Sociala såg även till att grannar skrev ett sjukt brev till hyresvärden så blev vräkt utan att ha gjort något, jag var oskyldig!

Jag miste mitt barn , min trerumslägenhet, vår katt, ¨åra ägodelar!

Sociala har förstört mitt liv!

Jag kommer inte att kunna få någon normal kontakt med mitt barn!

Tror inte att han och jag kommer att träffas så ofta!

    Tack för ett vackert Sverige!           Jeanette

20
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Det jag vill säga!
« skrivet: 08 mars 2005, 17:38:44 PM »
Vi var nyinflyttade, ingen kände oss i hässelby, jag och min 7 åriga lilla son!

Det jag vill säga är!

Är att sektionschefen och två utredare endast såg mig några minuter!

Några dagar efter tog de min lilla son med poliser i Maltesholmskolan, på hans fritidshem! Jag var på mitt städjobb!
 
Min son har nu varit borta i nio år!

Utan brev eller telefonkontakt!

Ingen har ringt mig under alla år från myndigheter!

Att det skall vara så enkelt för dem att få ta våra barn!

Vad är det här för ett land?


Jag är 44 år nu . Jag har bott i stockholm hela mitt liv. Jag minns att jag inte var glad som barn. Jag var ensam i skolan när jag växte upp, i farsta, i trångsund, men det blev bra ett tag när min mor flyttade med mig till Vårby GÅrd. Där gick jag högstadiet, där hade jag de bästa åren i mitt liv. Vi flyttade igen, då blev jag ensam igen. Jag gick Naturvetenskaplig linje ett år men klarade inte av det, det blev för svårt, böt till vårdlinjen gick färdigt till undersköterska, blev skadad utav en handledare det året!1977. Har arbetat med lite olika, hemtjänst, sjukhus, städning, parklek, affär, fritidshem, barnskötarutbildning 1 år, ami osv

Jag blev misshandlad igen i en skola psykiskt utav lärare de gjorde mig ledsen! 1988!
Jag har en skada sedan jag var 17 år 1977, då när jag råkade ut för handledaren, jag praktiserade sex veckor på Karolinska sjukhuset. Hon ville inte godkänna mig, hon sa det på ett sådant sätt till mig att jag blev mycket ledsen. Hon fick mig till att åka in till stan och be någon att köpa ut starkvin åt mig. Jag drack upp hela flaskan, fick försämrat omdöme!
Hamnade på en konstig fest och råkade illa ut. Men jag drack bara en gång det året sedan tog jag sabbatsår och arbetade på sjukhus i ett år.

Jag blev misshandlad och fick mitt barn oplanerat! Jag kommer inte få något skadestånd för det! Det är mycket svårt att få folk att förstå att man kan ta skada utav icke-kompetenta lärare, handledare i skolor, att psykisk misshandel existerar!
Jag blev ändå lycklig i sju år med mitt barn då när jag själv tog hand om honom, utan socialas inblandning! Jag drack inte och röker inte och behövde inga mediciner mot någonting, hade turen att vara psykisk klar i huvudet! Min son och jag var glada, lyckliga tillsammans! Vi älskade varandra!

Så flyttade jag till Hässelby!

Blev överfallen utav sociala de tog min 7 åriga son och ljög om mig!

Jag blev ensam igen, ensam på ett fruktansvärt sätt!

Nu har jag missat alla år att få se min son. missat hela hans skolperiod, i grundskolan!

Jag som själv var ensam i skolan som liten!

Inte ens min son skulle jag få vara med.

Vilka glädjespridare de är sociala!

Jag kan dricka ihjäl mig för detta men jag lever än!

Och har lyckats att hålla mig!               Jeanette

21
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Ja, det är sorgligt!
« skrivet: 05 mars 2005, 10:33:23 AM »
I mitten av oktober 1995 flyttade jag med min 7-åriga son till Hässelby. Jag var så lycklig. En fin trerummare, den låg brevid skolan ,ljus med sol från morgon till kväll på  balkongen och i sovrummet. Min sons rum gjorde jag så fint. Vi hade vår fina lilla katt Mimmi. Jag varken rökte eller drack. Ensamstående med min lilla sjuåriga son. Jag skulle nu förverkliga drömmar som jag hade. Skulle göra vårt hem så fint, hänga upp fina gardiner, prydad det med blommor, köpa fina möbler när jag hade sparat ihop pengar. Mina skador hade nästan läkt efter en olycka, jag fick jobb som städerska, skulle börja träna, träna mig stark!...


Sektionschef Ulf Haag  :?: ( en främmande man för mig) såg mig, pratade med mig I NÅGRA MINUTER :!:

Två Socialutredarna  :?: ( två främmande personer) glodde på mig I TRETTIO MINUTER :!:

De gick till skolan och tvångsomhändertog min son enl p 6 LVU som de sedan kallade det!
Med sig hade de poliser! Jag var på mitt städjobb.

De tre hittade på att jag var paranoid och psykotisk och farlig för min sons utveckling.

Jag polisanmälde dem! Det gick inte!

Anmälde soc. ass  till socialkonsulenterna :?:  vid länstyrelsen, De var inte intresserade!

Överklagade Då!

Till  Socialnämnden! :?:

Blev kallad till ett möte i ett stort rum på socialbyrån i Vällingby.
Jag gick dit med min advokat.
Främmande politiker :?:  som satt längst ett långbord som gick runt hela rummet.
De satt där och bara glodde på mig :!:

Ordförande Berit Kruse :?:  frågade om någon hade någon fråga, Ingen hade någon fråga!

De bad inte socialas advokat att visa läkarintyg eller bevis för sina påståenden :!:

Sedan bad de mig att gå, om jag inte gick skulle de vara tvungen att ta paus!

Mötet varade I 20 MINUTER :!:

Avslag!

Överklagade vidare!

Länsrätten, främmande människor, TRE TIMMAR i ett rum, inga bevis,inga intyg, bara påståenden!
Avslag!

Överklaga vidare...! 1996-1998 SLUTADE





I nio år har de nu hållt min son borta. Han var sju år när de tog honom nu är han sexton. Vi har inte haft varken brev eller telefonkontakt under hela tiden! Fyra timmar har han sett mig på nio år!

Ingen från myndigheterna har ringt mig under dessa år!

Några minuter där, en halvtimme där och tjugo minuter med socialnämndens politiker så är det klart sedan!

Jag var jätte paranoid och psykotisk för att jag inte fattade frågan Ulf Haag hade ställt under de där få minuterna han pratade med mig!

Främmande människor har tagit mitt barn, främmande är de fortfarande, främmande kommer de att förbli!

Sociala tog allt ifrån mig!

De tog allt och slängde ut mig på gatan!

Jag har mist min son, vårat hem, vår katt Mimmi :cry:


Att inte ha fått vara med min son, endast sett honom fyra timmar på nio år. Att de inte har ringt mig, jag skall säga det att det är en mardröm och den tar inte slut. Att i kvävande tystnad i ensamhet vänta år ut och år in!
Andra främmande människor :?: uppfostrar mitt barn.

Myndigheter har gömt min son, de har skadat mig, jag har inte kunnat åkt till honom!
De skrämde mig när de tog min son. Jag har inte kunnat träna. Jag har inte blivit stark under dessa hemska år!
Fick sådana nervösa besvär att jag inte kunde arbeta längre.

Mina drömmar blev ej uppfyllda!

Jag är inte lycklig!

Väntar på att få en ny lägenhet, så att jag kan få tillbaks någon trygghet i mitt liv!

och hoppas på att jag överlever mina skador!                                            

                                                                    Jeanette

22
Jag blev sjuk när de tog mitt barn och sedan min 3- rums, lägenhet, våra katter och slängde ut mig på gatan :cry:  Jag slutade äta mat, blev förlamad så att jag inte kunde äta. Tappade pengar i min förvirring  :(   En gång höll jag på att svimma av utmattning. Jag gick in i en ICA-affär och tog en liter mjölk och en kattmatsburk, den var till en katt som inte hade mat :(  Butikschefen råkade se det :arrow: . De tog mig och ringde polis. Jag sa till dem att jag var sjuk, de sa att det strunta dom i  :x De förstod inte att jag var sjuk! Fast att jag sa det. Butikschefen sa sedan att jag var livstidsportad :?:  från den butiken.
Där stod jag och inte fick jag dricka upp mjölken. De släppte mig efter någon timme.
Blev kallad till tingsrätten, för detta hemska brott :!:  Jag sa på rättegången eller om det kallas för förhandling att jag var sjuk!
De lyssnade inte. Jag blev dömd för snatteri och att betala 1400 kronor. Jag har inte klarat av att betala det ännu. Så nu är det inkasso och ränta därtill. Jag blev dömd fast att jag var oskyldig :!:

Sociala som stal mitt barn för nio år sedan!
Han var sju år nu är han sexton år.
Han har nu varit borta i nio år.
Utan brev eller telefonkontakt!
Jag gråter :cry:

Sociala får ingenting för vad de har gjort mot mig och mot mitt barn :!:  

De får inte straff!

Men jag blev livstidsportad från en affär och dömd för snatteri för en liter mjölk och en kattmatsburk!

Då lyssnade polisen!

Då lyssnade åklagaren!

De lyssnade på en som ägde en hel affär och inte ville hjälpa en svag sjuk kvinna!

Jag har fött min son. Varit nykter, rökfri och skötsam i de sju år som jag själv hade hand om mitt barn. Jag är utbildad undersköterska, jag har arbetat på sjukhus och hemtjänst. Jag har bott i denna stad stockholm i hela mitt liv. Nu är jag 44 år. Jag har varit barn, jag har vuxit upp, jag har gått i skolan, jag har arbetat, jag har kämpat med läxor, jag har gått i gymnasium, jag har haft mina drömmar,jag kunde aldrig ana att mitt liv skulle sluta så här att bli bestulen på mitt barn och bli bemött som jag var mindre värd än en skurtrasa!

Folk i detta land tycker att vi "snattare" :?:  är äckligare typer än det fina sociala!
Det får dom behålla för sig själva :!:
                                                    Jeanette

23
Socialutredarna och sektionschefen såg mig fem minuter i ett rum. Sedan gick de till skolan och tog min sju åriga son. De tog honom till Hässelby Gårds utredningshem och låste in honom. De hittade på att jag var psykisk sjuk. Jag hämtade honom och vi flydde. Min son tävlade med mig om vem som sprang snabbast. En vän hade köpt tågbiljetter åt oss.Vi åkte genom Sverige på en vecka, med en katt, två möss och en tung ryggsäck. Först upp till Kiruna, sedan till Göteborg,tillslut till Malmö. Där misslyckades jag, pengarna tog slut. En man hjälpte oss jag råkade säga för mycket, någon i hans vänkrets gick till polisen och de tog oss vid Ribbersborgsbadet, satte oss i en cell, vår katt satte de i en cell. Min sjuåriga lilla son med blöta badbyxor, han började att gråta. De satte på sig vita handskar polisen och tog honom. Mig släppte de ut. Någon från sociala flög ner och hämtade min son. Jag fick sedan höra av några små pojkar som bodde granne med oss, Att min lilla son hade stått utanför vårat hus med en liten väska. Polisen hade kommit och frågat pojkarna om de hade sett min son. Han hade rymt hem, han var bara sju år men hade klarat det. Jag sov på ett härbegre med katten den natten, Fick sedan hjälp med pengar till en tågbiljett hem till stockholm. De tog honom. Lämnade bort honom till främmande människor. De gömde honom i fem år. Ingen ringde mig. Sociala såg till att jag miste vår trea. De skrämde mig, gjorde mig förvirrad.
Fem minuter räckte för att ta mitt barn. Nio år har min son varit borta.
Jag är hemlös. Vår katt lever inte längre. Jag är i dålig kondition.
Sociala tog min son och gjorde mig sjuk.
Folket vet inte vad som sker på socialbyrån. De kan göra vad de vill med oss. Det finns ingen insyn. Det äckliga är att de samarbetar med varandra, socialnämnd (nu heter det stadsdelsnämnd sedan 1997),länsrätt, kammarrätt osv, socislkonsulenter pålänsstyrelsen, Jo, barnpsykologer, PBU, alla samarbetar de med sociala. De ljuger med dem.
Det finns inga läkarintyg på att jag skulle vara psykisk sjuk. Det finns inte en chans att se det på fem minuter i ett rum.

Vad är det för mening med våra liv. Jag hade levt i 35 år. Vi var nyinflyttade. Alla mina drömmar sedan jag var barn. Allt mitt kämpande när jag växte upp. Nio månader väntade jag sedan föddes du min älskade son 1988. I sju år tog jag hand om dig själv. I Rågsved. Flyttade till Hässelby och de raserade allt på fem minuter. Gud så meningslöst!
Jag blev misshandlad i en skola utav en handledare och fick barn i ett förvirrat tillstånd oplanerat, vi var inte gifta. Vi lyckades inte hålla ihop, hans pappa och jag. De har inte sett till så att han har träffat sin pappa och han är svårt sjuk. Jag är nu 44 år, hans pappa är 42 år. Jag försöker att åka till hans far men jag råkar hela tiden ut för något som gör att jag inte har kunnat.

                                                                 Jeanette

24
Tisdagen den 5 mars 1996 gick de till Maltesholmskolan i Hässelby Strand, till det fritidshem min son gick på. De kom med poliser. Vi hade bott i Hässelby i 4 ½ månad. Min son var sju år.
Utan att ha gjkort någon utredning tog de honom. Nu har han varit borta i nio år.
Några av dem som tog honom;
Två socialutredare Yvonne Elkström ( arbetar kvar) och Elisabeth Strååth( nybörjare, 21 år, slutade direkt efter)
De gjorde ett kort hembesök i december 1995. De satt i mitt kök i en halvtimme. Det var lungt hemma. Jag hade gjort fint till julen. Hade hängt upp gardiner , röda med stjärnor på , lagt en duk med jul dekorationer på hade ett änglaspel på bordet, en vit liten kyrka som glittrade av silver som spelade stilla natt, hade ljus överallt. Skulle gå och köpa en julgran någon dag efter, som jag brukade varenda jul. De träffade inte min son, han var i skolan. Jag bodde ensam med honom. De gick inte in i min son sovrum och tittade, bara slängde en hastig blick in i rummet. Det enda de frågade var om jag hade pengar så vi klarade oss över julen. Jag sa att det hade jag. Sedan gick de.
Sedan kallade de mig till fyra möten. På ett av mötena var min son med. Det mötet varade i ca femton minuter. De bara frågade min son om han hade träffat sin pappa. Konstig fråga för hans pappa hade varit borta i flera år och det visste de. Min son och jag gick till Stor och Liten och köpte leksaker efter mötet. Jag varken drack eller rökte. Jag var skötsam.

Sektionschefen Ulf Haag på Barn och ungdomsgruppen, Vällingby socialbyrå. Han pratade med mig några minuter på ett möte. Han frågade bara om jag gick med på att flytta till ett utredningshem med min son, Utan att först tala om varför! Jag förstod ingenting, så jag svarade bara nej. Då slutade han mötet tvärt.
Fyra dagar senare gick han med en av utredarna och med poliser till min sons skola och tog min lilla son. Jag var på mitt arbete, arbetade som städerska. Tre dagar efter det hade han skrivit ett intyg och hittat på att anledningen till det omedelbara omhändertagandet var att jag var paranoid och psykotisk och farlig för min sons utveckling.
Efter detta har ingen talat med mig. De bara tog min son och tyckte att det räckte så. Nio år.
Ulf Haag arbetar inte längre som sektionschef han är nu med i någon planeringsgrupp för missbrukare på samma socialbyrå.

Skriv och fråga dem om de har dåligt samvete för att de har sett till så att min son och jag inte har fått umgås på nio år. De har inte ringt mig någon gång efter att de tog min son för nio år sedan.

De bara tog mitt barn sparkade ut mig på gatan, tog vår lägenhet och sa ajöss!

Samtliga politiker i socialnämnden i Vällingby 1996, ordförande var Berit Kruse, socialdem. Hon skrev på att de fick göra ett omedelbart omhändertagande utav min son. Utan att se oss, utan att se något läkarintyg att jag skulle vara psykisk sjuk. Jag ringde henne någon dag efter att de hade tagit min son, pratade med henne i en halvtimme. Hon förstod inte någonting av det jag sa, hon lyssnade inte. Hon hade skrivit på ett papper det ansåg hon räcka, hon hade gjort sitt för att rädda mitt stackars barn, tyckte hon nog, det var enda gången hon var i kontakt med mig, detta telefonsamtal, hon har inte ringt mig.  Några år var Barbro Noresson (moderat), ordförande, nu är B. Kruse tillbaks till stadsdelsnämnden.

Fråga samtliga politiker i Hässelby-Vällingby Stadsdelsnämnd hur de känner sig!? de har sett till så att jag inte har träffat min son på nio år, bara en timme för fem år sedan. Jag har förlorat mitt barn. Varför har de aldrig har ringt mig?
Fråga dem varför de tar barn från föräldrar utan se dem. Utan att känna dem. Utan att vilja se bevis för det socialutredare påstår. Förstår de inte att vi mister våra barn?
Skriv och fråga dessa politiker, det är samma personer kvar som var med 1996, några har kanske slutat. Föräldrarna skall överklaga LVU till dem. De kallar föräldrarna till ett möte,bakom "stängda dörrar", det menas att allmänheten får inte vara med,mötet kan vara i 10 minuter. De frågar inte någonting. Ett möte om året. Det räcker för dem att veta om barnen skall hem, anser de.
De känner inte mig. De känner inte min son. I tre år överklagade jag till dem, 1996-1988.

Hon som är sektionschef nu för barn och ungdomsgruppen i Hässelby var med och tog min son för nio år sedan. Då var hon socialsekreterare. Hon har aldrig talat med mig. Hon var med på dessa få Stadsdelsnämndsmöten och läste falska lögnaktiga konstiga tjänsteutlåtanden om mig och om min lilla son, konstiga påhittade sjuka utlåtanden.Hon åtog sig uppdrag då att läsa skräp inför alla politiker om mig utan att ha talat med mig, nu har hon blivit chef? Hon har säkert struntat i min son. Jag finns inte för denna människa.

De anlitade sk. barnpsykolog som träffade min son på ett kort möte på utredningshemmet ( Hässelby Gårds-) i mars 1996, utan att träffa mig. Denna psykolog skrev sedan bara negativa saker för att det skulle låta som att min son inte hade fått ordentlig vård av mig. Typ att han var mager och blek. Det blev han när han kom dit. För han blev rädd antagligen.

Kommer att nämna fler namn senare. De som jag har nämnt började, sedan kom de andra efter och hjälpte till.

Länsrätt, kammarrätt, Socialkonsulenter, JO... har inte namnen men det går att söka upp.
Fina välklädda herrar och damer med slips och kostym, som sedan hjälpt till att stjäla mitt barn ifrån mig. Ni är allt för fina att ens ringa mig.
Ni som inte känner mig och inte vill lära känna mig att ni inte skäms att sno andras barn? Varför klär ni er så fint? när ni skall begå dessa brott?

Anser ni er vara av högre klass, att begå barnarov?

Möt mig inte, för det ni har gjort är inte fint!

Föräldrarna bör få se dessa människors lämplighets intyg, legitimation, Licens, referenser innan de går in på dessa möten.
Det får vi inte se och vi minns knappt vilka det är som har varit med och bestämt att ta våra barn ifrån oss. Vi vet inte vilka det är som har tagit våra barn och de känner inte oss.
De kommer nog aldrig att lära känna mig.

Det är sekretess för mig, varför de har tagit mitt barn, de anser sig inte behöva tala om för mig vad det är jag skulle ha gjort. Så jag får inte veta varför de tog mitt barn! Det står inte någonstans i deras domar.

Men jag vet det!

Allihop av dem ljuger!  

Jag blev kallad paranoid och psykotisk utav en person som såg mig några minuter, vilken inte var läkare. Jag ÄR psykisk frisk!!!!!

Fast nu är ju mitt barn borta så jag mår mycket dåligt!

Jag är olycklig!                                                    

                                                                      Jeanette

25
I nio år har jag sagt till folk att sociala i vällingby-hässelby i Stockholm, har kidnappat, stulit mitt barn. Jag har då mött sådana reaktioner  som att de bara har stirrat på mig för att sedan vända ryggen mot mig och så har de börjat att prata med varandra om att det är vackert väder och bla, bla, bla så har de gått sin väg. eller så har jag fått kommentarer som att jag skall sluta att tjata, att jag skall glömma det, att jag skall vara tyst.
Jag har tystnat så gott som.
Ingen får veta det att sociala, "barn och ungdomsgruppen" och högsta socialchefen i Hässelby-Vällingby 1996, samtliga politiker i dv socialnämnden 1996 har hållt min son kidnappad i nio år.
Ingen har räddat min son. Ingen räddar de barn som är kidnappade i Sverige.
Folket i Hässelby- Vällingby är inte medvetna om vad deras politiker gör.
De får inget veta! Tidningar och tv håller tyst!
Vi blir diskriminerade, förtryckta, misshandlade och oskyldigt dömda.
De får inget straff.
De har stulit allt jag ägde ifrån mig.
De får inget straff.
Jag kan inte polisanmäla dem.
De får inte sparken.
Jag får svälja det och bära på det till den dagen jag inte lever längre.
Jag bär på en stor sorg.
Jag har inget gott att säga om det här samhället till min son om vi träffas någon gång.
Vi vet bägge två att myndigheterna har begått ett kriminellt brott mot oss. För mig är myndigheter inga myndigheter, politiker inga politiker, eftersom att socialnämnden nu stadsdelsnämnden består av politiker från nästan samtliga partier, och de har stulit mitt barn. Kan jag inte rösta på ett enda parti.
Det borde bildas en grupp människor som kämpar med att rädda våra kidnappade barn!
Som det är nu är folk totalt handfallna. Tiden går och vi ser inte våra barn, sedan dör vi.
Det behövs folk som verkligen reagerar som förstår att barnen är kidnappade!
Det behövs sättas in alla resurser att rädda alla dessa barn!
Barn som nu är vuxna behöver hjälp och upprättelse.
Det är inte bara för myndigheter att få stjäla barnens familjer ifrån dem.
Barnen skall hem!
Det skall förhindras att fler barn blir kidnappade , att fler familjer går under!
Hässelby- Vällingby socialbyrå skall inte kunna fortsätta att ljuga och stjäla barn. Jag tänker att förhindra det och det gör jag genom att tala om för folket vad de på "barn och ungdomsgruppen" på socialbyrån gör.

Sedan är det folkets plikt att kontrollera om det är sant.

Det svenska folket vill väl inte ha ett land som kidnappar barn och misshandla och förnedrar föräldrar?
Så som det nu sker i Sverige!

Sverige är inget fritt land det är en diktatur!

Barnen i skolorna bör bli informerade om hur proceduren går till  vid omhändertagande om barn. Folk vet inte om hur det går till.

Så att de vet hur de skall bemöta lögnaktiga socialutredare.

Det skall talas om i nyheterna på tv att myndigheterna har tagit barn från oskyldiga att det har pågått i åratal. Att vi inte får någon upprättelse. Vi mister våra barn. Det är bland de grövsta brott som finns.

Nio år i sorg, nio år utan mitt barn! Jag tänder ljus i kyrkan och gråter!

Det går inte att reparera skadorna!
                                                          Jeanette

26
Handläggning av ärenden / Stadsdelsnämnden, länsrätten, kam.......
« skrivet: 16 februari 2005, 00:25:08 AM »
Stadsdelsnämnden i Hässelby-Vällingby,
Länsrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Stockholm,
Regeringsrätten i Stockholm,
Eu- Domstolen,
Justitieombudsmannen JO,
Länsstyrelsen, Socialkonsulenterna

Ni samtliga, har sett till så att min son inte har sett mig på nio år.
Ni har inte hjälpt mitt barn.
Ni är bara en samling lögnaktiga, falska, småbebisar.
Ni känner inte mig. Ni känner inte mitt barn.
Ta era hinkar och spadar och gå och lek någon annanstans.
Ni har lekt färdigt med oss!

Ni skall inte ha hand om att bestämma var våra barn skall vara.
Ni är inte kompetenta till det.
Ni har aldrig ringt mig. Ni har aldrig sett min son.
Varför skall ni bestämma över något?
Ni som inte vet någonting!

Det är rent otroligt att ni själva tror på att ni gör något vettigt.
Att ni själva helt saknar insikt i det ni gör!
Ni låtsas att ni vet vad ni gör.
Ni är fantastiska!

Tack!  för att Ni har förstört mitt barns och mitt liv!

Det skall bli ett slut på detta överklagande i detta landet!  

Det finns ingenstans att anmäla myndighetsövergrepp.

Man överklagar inte myndighetsövergrepp!

Stadsdelsnämndens politiker vet inte vad myndighetsövergrepp är.

De vet ingenting och eftersom att de inte vet någonting så skall de heller inte bestämma över våra barn och oss.
                                         
Detsamma gäller de andra rätterna...

Det skall inte vara domstolar som skall ha hand om sådana här ärenden!

Tack för att ni har förstört mitt liv!
                                                                   Jeanette

27
Handläggning av ärenden / Myndigheter, man skrattar ihjäl sig!
« skrivet: 15 februari 2005, 23:53:37 PM »
En kärring såg mig tre gånger på ett kontor på Vällingby socialbyrå.

Sedan tog de min son.
De tog honom med poliser i skolan.
Gav bort honom till främmande människor.
Gömde honom i fem år.
Hittade på att jag var psykisk sjuk.
Den enda som hade sett mig var denna kärring, denna så kallade socialutredare.
Hon var sjuk. Hon skrev helsjuka saker om mig.
Hon pratade inte med mig.
Hon och sektionschefen, han såg mig några minuter.
Ingen annan såg mig, varken före eller efter.
Ingen har ringt mig på nio år.
De bara kom, tog min son och försvann!

DE ÄR MYNDIGHETERNA!

Det här landet är katastrof!

Stackars mitt barn! stackars mig!

DET EXISTERAR INGA MYNDIGHETER!

Barn, ungdomar snattar!               *               Socialchefer stjäl barn!

                                                  Jeanette

28
Det första steget: Hur det går till när de tar barn!

1. På något sätt får sociala barn och ungdomsgruppen vetskap om att
    ett barn kanske far illa. Genom en anonym anmälan, genom polis,etc.

2. Socialutredare sätts in på uppdrag att utforska det hela.
    De söker upp familjen. Meningen är att de skall göra en utredning.

3. För att socialutredarna skall kunna göra ett omedelbart
    omhändertagande, LVU, måste de ha en namnunderskrift utav
    ordförande i stadsdelsnämnden,socialdelegationen.
    förut var det ordförande i socialnämnden, nu heter det
    stadsdelsnämnden istället. Socialnämnden ändrades till
    Stadsdelsnämnden 1997.
    Ordförande träffar inte familjen. Ordförande lyssnar endast till
    socialutredarnas version, och skriver under. Köper grisen i säcken.

4. Föräldrarna skall sedan överklaga till stadsdelsnämnden,
    socialdelegationen.  
    När socialutredarna och sektionschefen har tagit barnet.
    Då har ordförande redan skrivit under.

5. Föräldern-na blir kallade till ett möte med socialdelegationen,
    främmande politiker i ett rum,
    en politiker från varje parti. Detta möte kan variera i tid, beroende på  
    hur intresserade politikerna är, från tio minuter och mer.
    Ett möte om året!

6. De avslår förälderns överklagan att LVU skall upphöra.
    Då skall föräldern överklaga vidare till Länsrätten.
    Ett möte som varar i några timmar en gång om året, med främmande
    människor. Föräldern sitter i ett rum, med sitt  ombud, med fyra,
    fem personer,som kallas för nämndemän el rådsman.
    Sociala har sin advokat,
    barnet har sin advokat. Mötet varar ca tre timmar.
    Avslag!

7. Överklaga vidare till Kammarrätten, samma procedur. ett möte, några
    timmar med främmande människor i ett rum.
    Avslag! En gång om året.

8. Överklaga till Regeringsrätten! Ofta tar de inte upp det ! Då måste
    man börja omfrån början.

9. Tar Regeringsrätten upp det, då kan man överklaga till
    Eu-domstolen.

Man träffar dem alltså en gång om året i ett rum.
Man får inte ringa dem innan eller efter mötena.
Man måste skriva och lämna in bevis som skall intyga det man överklagar. Lyckas man inte, om ens ombud inte lyckas då är det kört.                                    
Personerna går ej hem till föräldern. De hälsar inte på barnet. Barnet får inte vara med.
                                            Jeanette

29
Nu har jag mist min sons nio år i grundskolan. Har missat allt från första till nionde klass. Har inte sett honom. Nu vet jag inte vad han kommer att göra efter skolan, gå på gymnasium eller jobba. Då missar jag det. Jag missar när han förlovar sig, jag missar när och om han gifter sig. Jag missar när de får barn om de får barn. Jag missar mina barnbarn, ja jag missar allt.
Allt tack vare för fem minuters möte med två utredare och en sektionschef.1996 De såg mig fem minuter ljög om mig och tog min sju åriga son i skolan. Vi var helt nyinflyttade. Så miste jag mitt barn för livet. De har hållt honom borta i nio år. Det räckte med det korta mötet och de gav bort honom till främmande människor och gömde honom.
Men de är väl kapabla duktiga människor de där tre som stal mitt barn och resten av dem som hjälpte till, ingen av dem har ju talat med mig någonsin.efter deras otroligt fantastiska utredning. Nej de bara tog min son och gav bort honom och gömde honom i fem år.
Mig knäckte de totalt.
Fem minuter och jag fick aldrig se mitt barn igen!
Sociala barn och ungdomsgruppen i Hässelby- Vällingby Ni är fantastiska!
Tack! för att ni har varit så fina och rara mot mig. Så omtänksamma om min son.
Jag flyttade till Hässelby i tron om att jag skulle fått roligt med min 7-åriga son. Jag t o m anmälde honom till sjöscouterna men ack vad jag bedrog mig.
Ni såg mig fem minuter och tog sedan allt ifrån mig.

Jag har mist tre rum och kök, mitt barn, våra katter, akvarium, blommor,  möbler, musik allt, allt. Jag har blivit äldre. De har slängt ut mig på gatan. De har aldrig pratat med mig. Nu har de fått för sig att jag skulle ha alkoholproblem, så nu efter nio år utan kontakt skall jag visa mig nykter,jag skall visa mig nykter, för folk som inte ens träffar mig, då skall sociala nu, ställa mig på kö till försökslägenheter. De har haft sexton år på sig att lära känna mig och de känner mig fortfarande inte.
Jag har inga alkoholproblem, jag har problem med att lära mig att leva med att  jag har blivit blåst på mitt barn.
De försöker att dölja sina egna dumheter med att smutskasta mig och påstå att jag är ett fyllo. Som jag skulle sitta och fira dagarna i ända med en flaska t- dojja och sjunga. Hur vet de det, de vet ingenting. Jag talar inte med dem, de är inte mina vänner!
Just nu har jag lunginflammation och jag kämpar för livet med att överleva.
Har jag blivit i för dålig kondition för att tåla alkohol eller att jag dricker på fel sätt på fastande mage får stå för mig. De såg ju till att fördärva hela min livsstil när de tog allt.
Jag unnar mig ett gott vin till god mat någon helg ibland. Nu när jag har blivit frisk igen skall jag återuppta min gymping och gym på Friskis och Svettis, och jag hoppas det varar länge till nästa gång jag råkar ut för något.
Jag blev handlingsförlamad när de tog min son. Det börjar väl att släppa lite nu så att jag får ordning på hans fotoalbum och videofilmer så att jag kan äntligen skicka det till honom och då få veta att han får dem i sina egna händer. Måste bara förnya dem så de inte blir förstörda. Han fick inte ens med sig sina leksaker när de tog honom. De har jag i en källare, spar dem som minne, han får dem sedan. Jag hoppas att han är vid god hälsa, att han mår bra , att han har det tryggt där han bor. Jag vet mycket lite om det. Kan inte göra något åt det just nu.
Inte förrän min förlamning har släppt.
Själv bor jag på ett fint ställe för hemlösa, till jag får en egen lägenhet igen. Så jag har det bra på det sättet. Men på ett annat sätt är det inte bra, min trygghet är som bortblåst.

Jag tänder ljus! lördagen den 5 mars 2005 !

Det var den dagen de tog honom för nio år sedan, tisdagen den 5 mars 1996.
Jag tänder ljus varje år, den dagen, till minne! då jag miste mitt barn.

                                                                                Jea
                               

Min son finns kvar hos mig alltid, men glädjen att få umgås den är...
Han är alltid välkommen till mig. Min dörr står alltid öppen för honom. Behöver han hjälp med något, ger jag den om jag kan.
Jag finns kvar om så lite kantstött.

Socialarbetarna förstår inte att tiden går och vi blir äldre.
De är för intresserade om "våra barns bästa" för att märka det.

30
Jag tycker att vi ordnar en utställning på Kulturhuset. Dit familjer får komma och ställa ut, det kan vara vad som hälst bara själva ämnet skall vara våra barn och vi, vi som har våra barn omhändertagna. Det kan vara poesi, film, berättelser, vad ni vill. Kan någon hjälpa mig så att detta blir till verklighet. Att så många föräldrar,barn kommer med och visar vad de själva vill och känner. Finns det några som är intresserade, då bokar jag plats!                                             Jea

Sidor: 1 [2] 3