Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Visa inlägg - AS76

Sidor: 1 [2]
16
http://www.sweden.gov.se/sb/d/11223/a/129751

Det tycks dock inte vara fråga om någon egentlig liberalisering, §2 och §3 i LVU förblir intakta i den nya lagen också, vida ramlagar.

Apropå lagar - någon som vet var man hittar den gamla barnavårdslagen i elektroniskt format? Jag tittade runt lite, men hittade inte.

17
Jag tittade runt lite grand på de ärenden som denna myndighet har haft hand om och slogs av den skillnad det är mellan hur den bemöter kriminalvården jämfört med socialtjänsten. Om någon intagen på anstalt klagar över något så verkar det som att han i nästan 100% av fallen får fullt stöd av JO, se t.ex. dessa fall:

http://www.jo.se/Page.aspx?MenuId=106&MainMenuId=106&Language=sv&ObjectClass=DynamX_SFS_Decision&Id=4753
(våldsam fånge som försökt rymma klagar över avskildhetsplacering, får rätt)

http://www.jo.se/Page.aspx?MenuId=106&MainMenuId=106&Language=sv&ObjectClass=DynamX_SFS_Decision&Id=4742
(fånge klagar över att anstaltschefen sagt åt honom att hålla käften, får rätt)

Socialtjänsten klarar sig nästan alltid från kritik däremot, som t.ex. här:

http://www.jo.se/Page.aspx?MenuId=106&MainMenuId=106&Language=sv&ObjectClass=DynamX_SFS_Decision&Id=4538
(en moder klagar över att socialtjänsten vid två tillfällen omhändertagit hennes son, svag kritik och ingen åtgärd.)

http://www.jo.se/Page.aspx?MenuId=106&MainMenuId=106&Language=sv&ObjectClass=DynamX_SFS_Decision&Id=3962
(socialtjänsten omhändertar en liten bebis utan någon egentlig kritik.)

18
Övriga frågor gällande socialtjänsten / Intressant statistik
« skrivet: 03 april 2010, 12:37:28 PM »
Det verkar som att vissa myndigheter producerar meningsfulla rapporter ändå; jag hittade en mycket intressant en i dag: http://www.uppsala.se/Upload/Dokumentarkiv/Externt/Dokument/Politik_o_paverkan/Barn_och_ungdomar_i_samhallsvard_en_social_rapport.pdf

Citera
Av tolv undersökta bakgrundsfaktorer var det
fyra som hade särskilt stor betydelse för alla tre åldersgrupperna: att mamman var ensamboende
och inte förvärvsarbetade, att mamman fick ekonomiskt bistånd under
längre perioder och någon av föräldrarna hade varit inlagda på sjukhus med psykiatrisk
diagnos. Om mamman var sammanboende, hade högskoleutbildning och förvärvsarbetade
var den statistiska möjligheten en på tvåtusen att barnet skulle hamna i
familjehem eller på institution. Om mamman var ensamstående, lågutbildad, utan förvärvsarbete
och fick ekonomiskt bistånd under lång tid var risken nästan trehundra
gånger högre, eller en på sju. Det är också ungefär tre gånger vanligare att utrikes födda
befinner sig i social dygnsvård utanför det egna hemmet än bland svenskfödda.

Mest intressant var skillnaden mellan väletablerade och socialt utslagna familjer, 1 på 2000 mot 1 på 7.

Denna rapport baserar sig delvis på en annan rapport: http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/9527/2006-111-1_20061111.pdf

Jag hittar då mycket material för den bok jag satt mig på att skriva.. Får bara hoppas arbetsglädjen infinner sig.

19
Övriga frågor / Tips om bokutgivning
« skrivet: 01 april 2010, 15:17:30 PM »
Då och då har jag tittat till vilka möjligheter man har att på ett enkelt sätt självpublicera böcker. Bokförlagen har naturligtvis inte uppskattat denna konkurrens till deras verksamhet, så de har försökt blockera de möjligheter som funnits, men amazon.com har nu uppnått en rätt hyfsad marknad med sin elektroniska bokläsare Kindle. Jag läste att runt 15-20 sådana apparater har sålts, och folk köper böcker till dem löpande. På Amazon kan man utan avgift helt sonika självpublicera böcker för dessa läsare i elektroniskt format och få betalt för sålda böcker. Amazon behåller förstås 65% av intäkterna själv, och sedan dras ytterligare 30% av i standardskatt för utländska klienter, men det har ändå en viss attraktionskraft.

Man rekommenderas sätta rätt lågt pris på sina böcker, många sätter bara 2 dollar. Sätter man exempelvis 5 dollar så får man ut 1.2 dollar/såld bok själv efter skatt, eller drygt 10 kr. Detta betalas ut två månader i efterskott dessvärre, ytterligare ett sätt för Amazon att sko sig. Men, det är åtminstone mycket enkelt att publicera.

Man laddar helt enkelt upp sin bok i elektroniskt format, verifierar att den ser korrekt ut efter att den blivit konverterad till deras format, sätter pris, och sedan efter några dagar går det att köpa den på deras webbplats.

Jag hade tänkt skriva en kritisk skildring av Sverige för amerikanarna och se hur framgångsrikt jag kan marknadsföra den.

20
Övriga frågor / Tankar om narcissism och socialstaten
« skrivet: 18 mars 2010, 07:35:34 AM »
Jag har under det senaste dygnet läst en del om narcissism och reflekterat över det. Detta karaktärsdrag kan visst ta sig många olika former och uppenbara sig i många olika miljöer. Det finns bland annat något som kallas kollektiv narcissism, där en grupp höjer sitt egenvärde genom att se de saker som gör den bättre än de människor som är utanför - nationalism är ett sådant fenomen, men detta brukar förstås ta sig sunda uttryck.

I Sverige har vi förstås inte mycket till nationalism - traditionell svensk kultur nedvärderas, politiker uttalar sig ofta nedsättande om vår historia osv. Men vi har däremot en kollektiv narcissism runt socialstaten, där man förväntas se den som källan till allt gott i vår värld.

Kännetecknande för narcissism är utöver den uppblåsta självbilden också oförmåga till empati med de som är utanför - de som man definierar sig i kontrast mot.

Till skillnad från nationalism så är den kollektiva narcissismen runt socialstaten mer flytande - även delar av det egna samhället ses ned på. Etablissemanget gör gärna en uppdelning i "vinnare" och "förlorare".

"Vinnare" - de som tänker rätt och har rätt åsikter. Människor lockas att gå med i denna grupp för att höja sin status. Detta kräver att de assimilerar socialstatens världssyn.
"Förlorare" - de som har fel åsikter och blir utfrysta pga det - dessa är de som gruppen identifierar sig mot och tillskriver alla dåliga egenskaper.

Socialstaten etablerar gärna stereotyper om sina fiender - "de som är emot LVU är de som sadistiskt vill misshandla sina barn" och dylikt. Likt narcissister så tar sig "vinnarna" inte på sig ansvaret för konsekvenserna av deras eget handlande, och tillåter inte kritik. Bloggar man om ett LVU-ärende så kan man lita på att socialfolket är där och trycker ned en.

Det slog mig också hur mycket Sverige och USA skiljer sig åt vad det gäller samhällskritik. I USA har man fulla universitet som mest ägnar all sin tid åt att predika om hur USA är världens värsta land; Massor av dokumentärer produceras på samma tema också. I internationell massmedia har man massor av kritik mot USA, men landet bryr sig inte speciellt mycket om denna kritik.

Med Sverige är det en helt annan sak. Se t.ex. när Der Spiegel publicerade artikeln om barngulagen - då var Palme själv framme och höll presskonferens för att dementera allt. Och när Fox news för 1-2 år sedan visade Rosengård för det amerikanska folket och slog i kras bilden av Sverige som ett välordnat samhälle så rasade de på SVT. I Sverige produceras det inga dokumentärer om profiterandet inom socialtjänsten, ingenting kritiskt om den bristande yttrandefriheten heller. Däremot visar man allt negativt om USA man kan få tag på - förmodligen är tanken att man ska älska socialstaten pga hur de beskriver USA, se den som räddningen för de påstådda förhållandena där. De är livrädda att människor ska lämna detta samhälle och flytta dit istället i en stor "brain drain". Faktiskt så har Sverige ett sådant problem, vi har en nettoförlust i migration till USA på runt 500/år, antagligen landets bäst utbildade människor.

Det känns som att amerikaner har en mycket mer sund verklighetsförankring, har inte alls samma arrogans eller samma behov att se ned på andra samhällen. Svenskar lider däremot så mycket i detta samhälle att de måste erbjudas något att se ned på, och lockas att identifiera sig med socialstatens "framgång".

Jag funderar lite på att göra en längre engelsk uppsats av detta, en komparativ studie av hur folken i de två länderna förhåller sig till sina stater och hur socialstaten manipulerar sig till allt mer makt.

22
En rapport från SKTF:

https://www.sktf.se/Templates/Page____30754.aspx

"Fyra av fem anser att situationen bäst förbättras genom fler kollegor och tre av fem anger mer ekonomiska resurser."

Jag har ett bättre förslag - se över mandatet istället, inse att socialtjänsen håller på med en massa nonsensverksamhet, och lägg ned denna.

En väldigt insiktsfull analys av Svenskt näringsliv ger däremot korrekt perspektiv:

http://www.svensktnaringsliv.se/allmanna_nyheter/article83324.ece


23
Jag läste något i Thomas Szasz bok "The myth of mental illness" som omedelbart fick mig att tänka på socialtjänsten här i Sverige:

"The Soviet medical arrangement also respresents a dramatic re-enactment of the basic human problem of dealing with so-called good and bad objects. The autocratic patriarchal family structure just mentioned offers a simple but quite effective solution for this problem. Instead of fostering the synthesis of love and hate for the same persons, with subsequent recognition of the complexities of human relationships, the arrangement permits and even encourages the child--and later the adult--to live in a world of devils and saints: the father is a monster, the mother a madonna. This, in turn, leads the grown child to feeling torn between boundless righteousness and bottomless guilt. In Russia, communism is the idealized, nurturing-protective mother, the perfect "good object"; and if need be, the physician is the perfect "bad object." Medical care in Russia is supposed to be both free and faultless; if it fails to fulfill these promises, the blame lies with the physician. Once again, the citizen-patient is caught in the struggle between good and evil, the glorified state and the vilified doctor. This view is supported by the fact that the Russian press gives much space to public accusations against physicians. Although these complaints may be loud, the complainants have no real power. The Russian patient, unlike his American counterpart, cannot sue his doctor for malpractice, as doing so would be tantamount to suing the Soviet state itself. The relationship in Russia between doctors and patients continues to exemplify the wisdom of the old proverb that "He who pays the piper may call the tune": this arrangement--which gives enough power to both patients and doctors to harass each other, but not enough to alter their own situation--thus serves best the government that supports it."

Jämför hur svensk massmedia alltid förnekar att det är fråga om systemfel när övergrepp sker inom socialtjänsten. Svensk massmedia är inget annat än en lakej åt staten, precis som i Sovjet.

24
Jag fick tanken att läsa på om de psykologiska effekterna av våldtäkt igår och insåg att jag reagerade exakt så när Härnösands kommun var på mig.

Från den engelska Wikipedia-sidan om våldtäkt:

"After being raped it is common for the victim to experience intense, and sometimes unpredictable, emotions, and they may find it hard to deal with their memories of the event. Victims can be severely traumatized by the assault and may have difficulty functioning as well as they had been used to prior to the assault, with disruption of concentration, sleeping patterns and eating habits, for example. They may feel jumpy or be on edge. In the month(s) immediately following the assault these problems may be severe and very upsetting and may prevent the victim from revealing their ordeal to friends or family, or seeking police or medical assistance. This may result in Acute Stress Disorder. Symptoms of this are:
feeling numb and detached, like being in a daze or a dream, or feeling that the world is strange and unreal
difficulty remembering important parts of the assault
reliving the assault through repeated thoughts, memories, or nightmares
avoidance of things, places, thoughts, and/or feelings that remind the victim of the assault
anxiety or increased arousal (difficulty sleeping, concentrating, etc.)
avoidance of social life or place of rape

It can also cause Post-Traumatic Stress Disorder (PTSD). However while the effects of rape can be truly horrible, and can impact some survivors' ability to function, it is important to remember that a survivor's response to rape is as unique and different as every person is. In fact a survivor may not have any of these responses to the rape, or they may have them, but not immediately following the assault. It's important to remember that there is no one correct way for a survivor of assault to respond to it."

Det som hände mig vid sådär 20 års ålder var att de var på mig och ville ha in mig på vårdhem och dylikt bara för att aspergers-diagnosen stämde in på mig. Jag tackade nej till allt detta, men de fortsatte ändå i månader med att tränga sig på. De skjutsade mig till Sundsvalls vuxenhabilitering och ville få mig med i bordssamtal med förståndshandikappade som om jag var en av dessa; De ville placera mig på ett annat ställe i Härnösand också, där förståndshandikappade kunde tillbringa dagarna; De gav mig någon sorts ledsagare trots att jag inte frågat om det, och de trängde sig på i mitt hem upprepade gånger för att kontrollera att jag kunde ta hand om mig själv. Allt detta trots att det inte fanns en endaste indikation att jag hade något behov av dem, och bara ville få dem att lämna mig i fred. Efter detta behandlades jag som smuts av dem, de ifrågasatte mig hela tiden, kallade mig "mörk", "konstig", frågade om jag sov gott om nätterna m.m.

Det jag insett att jag har gemensamt med offer för fysisk våldtäkt är detta:

* Jag var orolig under den närmaste tiden efter deras intrång, trots att jag annars alltid är lugn och sansad.

* Det blev ordentligt svårare för mig att koncentrera mig. När jag ägnade mig åt studier eller dylikt så kändes det som att jag inte kunde spendera tid med detta, samhället var i desperat behov av att förändras.

* Jag visste inte om jag skulle berätta om det som hänt för släkt och vänner, det kändes ju skamligt.

* Jag har svårt att minnas mycket av det som hände, allt jag minns är fragment, jag kommer inte alls ihåg fulla händelseförlopp.

* Jag har känt en oerhörd avsmak inför att ha någon kontakt med de myndigheter som förgrep sig på mig - när jag varit på AF-åtgärder och dylikt har det känts som att jag varit en lägerfånge, allt jag tänkt på var att få komma hem igen.

* Jag blev betydligt mindre social efter denna period och drog mig undan från samhället i allmänhet.

Det vi har här i Sverige borde kallas en våldtäktsstat istället för en välfärdsstat. Ack att vi inte har en rättsstat, denna solklara våldtäkt från kommunens sida borde ge mig rätt till ordentligt skadestånd, men de byråer och dylikt som jag vänt mig till för att försöka driva ärendet har inte velat ta upp det. Som jag förstått det är det ju yrkessjälvmord att som jurist ifrågasätta offentliga myndigheters beslut.

Jag tror starkt att detta har haft långt mer betydelse för att jag är utanför samhället i dag än att jag är på det autistiska spektrumet.

25
Man kan då få ut saftiga skadestånd i USA när myndigheterna gör fel. Se t.ex. dessa fall:

http://www.gather.com/viewArticle.jsp?articleId=281474976947990

"Because of this, the children were placed in the Orangewood Children's Home. The children were kept there for a month, then transferred to a foster home for two months. Eventually they were placed in their father's custody, and the mother had to endure the humiliation of supervised visits."

"In the lawsuit the mother alleged the caseworkers intentionally misled the court, fabricated evidence against her, and hid exculpatory evidence. She also alleged that caseworkers withheld information from the judge regarding the emotional distress of the children, who wanted to be with their mother. Also alleged was that a supervisor in the agency refused Kinship Care rights to relatives without good cause, forcing the children to stay longer in foster care."

"Deanna Fogarty-Hardwick was awarded 4.9 million dollars. The jury also awarded her an additional $5,900 in punitive damages. The large settlement was intended to 'send a message' to Child Protective Services bureaucrats."

"In a press release after the settlement the attorney gave this list of illegal practices of the caseworkers involved:



... detention of children without a finding of imminent danger or serious physical injury;

... interviewing children without a parent present;

... continuing detention after learning there was no basis to do so;

... using trickery and fabricated evidence;

... failing to adequately train employees regarding the Constitutional rights of parents."







----



http://www.recordnet.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/20080116/A_NEWS/801160319/-1/A_COMM05

"SACRAMENTO - San Joaquin County could pay a Lodi family $312,500 to settle a lawsuit against a county social worker who briefly removed two children from their home seven years ago, according to a tentative settlement agreement filed Dec. 22 in U.S. District Court in Sacramento."

"The children were in foster care for about two weeks before returning home, according to court papers."

Två miljoner kronor för att barnen omhändertogs i två veckor utan grund, det är då skillnad mot Sverige. Sök på "cps lawsuit" för att hitta fler dylika fall.

26
I mitten av 90-talet när jag gick ut gymnasiet i Härnösand fann jag mig själv boende hos min mor efter att mina alkoholiserade föräldrar separerat, och jag hade inte foten inne på någon arbetsplats eller mycket hum hur jag skulle gå tillväga för att få jobb, så jag fick vända mig till socialen för försörjningen. De hade dock helt andra planer än de jag hade, de som gick ut på att jag skulle få ett jobb, och bara gick till socialen eftersom jag inte hade några pengar; De började visa ett kränkande intresse för mig som person, sa att jag var "mörk", "konstig" och frågade om jag sov gott om nätterna. De tog mig också till habiliteringsenheten i Sundsvall och försökte få mig att acceptera vistelse på vårdhem, något jag naturligtvis avböjde. Vidare så anställde de en ledsagare åt mig, något jag aldrig efterfrågade och inte ville ha, och de fortsatte i någon månads tid försöka få in mig på olika slags institutioner för mentalt handikappade personer, samt göra regelbundna besök hos mig hemma i den lägenhet jag fick. Jag hade mycket svårt att förstå vad som pågick eftersom jag vet att jag är mycket intelligent, och ingen hade någonsin ifrågasatt detta, så jag såg inte varför jag skulle vistas bland förståndshandikappade.

Denna upplevelse gjorde mig klart asocial. Man kan gott säga att de skrämde bort mig från samhället. Visserligen har jag alltid varit inåtvänd, men med ett visst intresse för att knyta kontakter, vilket detta dock förändrade. Jag har insett efteråt hur traumatiskt detta var när jag tänkte tillbaka och funderade på vad som hände under denna tid, och insåg att jag hade förträngt mycket av det eftersom det gjorde mig så upprörd att bli bemött på detta sätt. I efterhand har jag insett att jag har vissa autistiska drag och stämmer bra in på diagnosen Aspergers syndrom, men det var inte något de nämnde i denna veva, de försökte aldrig ens motivera för mig varför jag skulle in på de olika sakerna.

När jag tackat nej till alla dumheterna och även ett dumt AF-påhitt att jag skulle ta datakörkortet, något jag försökte få AF-handläggaren att förstå inte skulle vara av någon användning i min tilltänkta karriär, mina IT-kunskaper var långt ovanför detta, så fick jag se mig utan ens socialbidrag, allt jag kunde få var matrekvisitioner, vilket innebar att jag inte ens kunde betala hyran. De informerade mig inte ens om att jag säkerligen skulle kunna ha fått förtidspension pga Aspergers-diagnosen, bemötandet svängde snabbt efter att jag inte erbjudit dem de arbetstillfällen de hade hoppats att jag skulle utgöra.

Som jag ser det hade denna episod en oerhört negativ inverkan på min karriär, att jag dragit mig undan från samhället har inneburit att jag inte har några arbetsreferenser eller kontakter som jag kan få jobb genom, och arbetsförmedlingen har aldrig ordnat något jobb åt mig, trots att jag trots min intelligens och mina kunskaper sagt att jag kan arbeta i butik eller dylikt, bara de ordnar det åt mig. Med andra ord har jag fått leva på socialbidrag, tidvis avbrutet när jag inte velat gå heltid på någon dum AF-åtgärd som jag insett aldrig skulle kunna leda till ett jobb, utan endast var något AF gillade att debitera skattebetalarna för.

Tror ni det finns möjlighet att stämma Härnösands kommun med anledning av detta? Det jag skulle vilja få skadestånd för om möjligt är det känslomässiga traumat av detta obefogade bemötande, samt den ekonomiska förlust det resulterade i när jag antagligen hade varit väl etablerad på arbetsmarknaden om det inte varit för denna intervention. Jag har endast haft minimala bekymmer med att leva självständigt, så de habiliteringsåtgärder de föreslagit kan endast ses som vansinniga. De som utan att jag frågat om det började utreda mig, gjorde det nog enbart av ekonomiska motiv för att sysselsätta alla de kunde i den offentliga karusellen.

Jag läste häromdagen att det var en muslim som stämde en kommun på 160'000 för att han blev avstängd från sin praktik/jobb när han inte ville skaka hand med en kvinna pga sin religion. Om något sådant har en chans att gå igenom svensk domstol så borde det ju vara självklart att jag ska få upprättelse för det jag gått igenom, en fullständigt obefogad kränkande behandling.

Sidor: 1 [2]