Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Meddelanden - Natalia

Sidor: [1] 2 3 4
1
Stockholm
Min historia är inte alls unik. Med vissa små avvikelser, liknar den många andra som berättats här. Jag tror inte att den skulle tillföra något nytt, som finns inte redan i andras beskrivningar. Jag använder mig av vissa detaljer av den bara för illustrera eller ge exempel på något.

2
Jan-Olof

Det jag saknar i Lambertz`s artikel/uppsats är en vanligt konstaterande att de som etablissemanget kallar för rättshaverister, har ofta rätt i sak eller åtminstone kan ha de. Istället försöker han urskulda rättsapparaten.  
Citera
Citat:
Rättshaverister är vi alla som motsäger oss maktstrukturerna.

Man kan säkert se själva JK som en rättshaverist om man analyserar detta tillräckligt. Orsaken är då att även han har gått emot dommare-Poliser och andra inom orättvis-systemet vilket han fått utstå kritik för.


Dessvärre blev han inte märkt med den pejorativa termen RÄTTSHAVERIST!
Kritiken tar man gärna eftersom det ger en chansen till att argumentera. Blir man kallat för rättshaverist kommer man aldrig att tas på allvar.
Citera
JK genom sin uppsats och sina teser visar på ett missnöje med rättsapparaten, och visst råder det ett stort missnöje inom stora folkgrupper som tappat förtroendet. Farlig utveckling som har sin förankring också genom förfärligt felaktiga politiska beslut och lagstiftning.

Jag instämmer. Men artikel handlade om fenomenet ”rättshaverister” och det är inställningen till det som jag kritiskt mot. Även jag ser vissa förtjänster i hans framträdanden. Men det ger inte honom rätt per automatik i allt annat.
Citera
Det är väl utom all tvivel att när man som drabbad som du och jag och alla andra läser vissa stycken av uppsattsen så reser sig nackhåret eftersom man säkert har en sensitiv beredskap och ser det som en personlig attack. Det är trauman och flashbacks som gör att vi går in i försvarställning.

Inte nödvändigt. När jag kom till Sverige och lärde mig svenska, ordet rättshaverist var ett av de som jag hade mycket svårt att förstå. Inte ”lexikonmässigt” utan innebörden verkade så kolossalt ologiskt att det var svårt att ta in. I mitt hemspråk finns inte ens motsvarighet. Man översätter det genom omskrivning: en person som sjukligt påstår sig ha rätt fast i verkligheten har det inte. Om vi accepterar teser i nämnda artikel, accepterar vi samtidigt att inga brott mot oss har begåtts. Du ser det också.
Jag förnekar inte att våra upplevelser gör oss extra känsliga mot vissa företeelser men det behöver inte alls vara av ondo. Det kan faktiskt hjälpa oss att fånga detaljer som många andra missar.
Citera
I samhället råder idag viss flockbeteende där minsta avvikande beteende bestraffas på olika vis. Rädslan styr och om vi går ut var och en av oss berättande för några flockar i byarna hur det faktiskt är med ”rättsrötan” , så slår man bakut och hänvisar till rättshaverister.....

Självklart är det så. Därför borde det vara är av största betydelse att reagera alltid när myndighetspersoner beter sig på samma sätt som flocken!  Man kan undra förstås om flockbeteende uppstår pga maktens styrning eller om makten är sådan eftersom den kommer från flocken.

3
Jan-Olof
Jag har läst hela artikeln. Mitt intryck är helt annan. Redan själva benämningen RÄTTSHAVERISTER talar om innebörden.

Jag hittade på nätet ganska intressant beskrivning av ordet.
"Den som i dagens Sverige utpekas som rättshaverist utsätts tveklöst för andras missaktning. En peststämpel som får förödande effekter i det enskilda fallet, eftersom föraktet i synnerhet omfattar myndigheters och makthavares fortsatta inställning till den utpekade.
Epitetet rättshaverist brukas därför allt mer frekvent av skrupelfria makthavare som enkelt, snabbt och effektivt vill undanröja sk obekväma rättssökanden 'utan rättegång och dom'.
Eftersom begreppet är så väl inarbetat inom rättssystem, myndigheter och andra maktens boningar räcker det med att ordet rättshaverist och ett personnamn kombineras för att det aktuella fallet ska processas av sig självt. Med given utgång.
Makthavares djupgående aversioner mot uthålligt rättssökande medborgare är väl kända. Ett anmärkningsvärt faktum med tanke på att sk rättshaverister i motsats till terrorister och många framgångsrika makthavare aldrig brukar odemokratiska eller illegala medel i sina strävanden.
Att hata eller frukta en våldsam terrorist är begripligt. Men att samma inställning omfattar medborgare som i sitt fredliga rättssökande håller sig till de demokratiska spelreglerna står inte lika klart.
Vissa makthavares motvilja mot sk rättshaverister saknar således tydliga motiv och får därför skälet till aversionen sökas på det personliga och psykologiska planet.
Ligger motivet i att rättshaveristen besitter egenskaper som gör denne för beslutsam, för uthållig eller för rättsinnad - i makthavarens tycke? Eller i makthavarens insikt om att den rättssökande har rätt men att dennes rätt på grund av makthavarens orätt inte 'får' eller 'kan' bejakas?
Ett indirekt belägg för svaret ja på endera eller båda dessa frågor är att ingen demokratiskt orienterad makthavare har förespråkat någon "Lex Rättshaverism" - trots animositeten ifråga.
Naturligtvis beroende på att det gäller naturliga, självklara och i grunden aktningsvärda individuella ansträngningar som kommer även icke drabbade medborgare till gagn. Detta då sk rättshaveristers ofta obeskrivliga vedermödor påvisar och inte minst avslöjar maktövergrepp och allvarliga missförhållanden och därmed bidrar till ett vidmakthållande av etik, moral, lag och rätt – själva fundamentet för den demokratiska samhällsordningen.
Ett direkt belägg för svaret ja är uppfattningen: "Det ligger så gott som alltid någon allvarlig orätt i botten av alla så kallade rättshaverier"
Begreppet rättshaverist framstår således som tillskapat och brukat i syfte att grundlöst och riskfritt utsätta någon för andras missaktning. Ett redskap för uppsåtligt förtal med andra ord. Av vilket följer om inte slutsatsen så misstanken om att epitetet i själva verket avspeglar begreppsanvändande makthavares ifråga personliga tillkortakommanden.

Frågan är således om inte det enligt gängse språkbruk nedsättande begreppet rättshaverist vid närmare eftertanke är positivt och är, eller borde vara, ett uttryck för aktning och respekt.
Under alla omständigheter har den (efter)tanken ett symboliskt stöd hos det tusenåriga tänkespråk som säger:
Droppen urholkar stenen. Icke utav sin kraft, utan av dess evigt fallande
Alf Susaeg "
[/color]

Jag citerar det eftersom det förklarar bra varför reagerar jag så kraftigt på Lambertz`s artikel.
Citatet kommer från:
http://www.bankrattsforeningen.org.se/haverist.html

4
Avos du har rätt i det du skriver. Man förenklar en hel del i såna inlägg. Det är förstås inte bara indoktrineringen som är orsaken utan bara en av flera andra.  Jag tycker också att man borde ha personligt ansvar. Men hur kan vi utkräva det? Läkare amputerar fel hand, socialen förstör människors liv, rätten dömer utan säker bevisning… och alltid hör vi bara bortförklaringar. Och envisas vi och försöker få upprättelse så kallas vi för besvärliga rättshaverister.

5
Stockholm
Citera
Det var ingen ursäkt för att dessa inspektörer slarvar i sina jobb, utan ett krav på en personalrotation inom vissa typer av statlig verksamhet.

Personalrotation räcker inte! Det som räknas är inställningen till arbete och till människor och deras ärende. Men framför allt behövs en annan utgångspunkt: människor som råkat ut för oförrätter är inga psykfall.  Alltså värdera all bevismaterial på ett objektivt sätt istället för omtolkningar som gagnar maktapparatens representanter.
Citera
Ärenden som hamnar i media brukar både JO och JK själva göra till initiativärenden, vilket de brukar tycka vara "roligare" än uppdrag från allmänheten.

Säkert, dock privata anmälningar går inte att överskatta; de visar vad FOLKET tycker och hur missnöjd allmänheten är. Ju fler desto bättre. 100 är inte mycket, men alltid en början.

************
Jag ber om ursäkt att jag inte länkade till artikeln. Jag utgick ifrån att forums besökare kollade också sektionen ARTIKLAR.

Jag står fast vid min åsikt. Efter noggrann läsning hittade jag inte en enda mening som skulle tala om felaktigheter som begåtts. Däremot upprepade gånger talas det om RÄTTSHAVERISTER. Och sen massa förklaringar varför man inte lyckas tysta ner dem.

Rättshaverister är vi alla som motsäger oss maktstrukturerna.
För flera år sen, placerades min anorektiska dotter på § - 12 hem. Under diskussioner med hennes advokat blev jag kallat för paranoid rättshaverist! Innan ens domen hade fallit! Min advokat, en av dem som kämpar för mänskliga rättigheter, hjälpte mig att få rätt utslag – hon fick komma hem efter bara 10 dagar.
Förresten, tror jag att på samma sätt blev bemötta alla de oskyldigt dömda som – tack vore s.k. grävande journalistik och inte objektiv förundersökning – fick till slut upprättelse. Innan dess var de bara besvärliga rättshaverister!
Av justitiekansler förväntar jag mig opartisk framställning av orsaker varför människor kan bli fel dömda och varför de senare inte kan få upprättelse.

Jag tar några av dina egna citat Stockholm. Inte ens i dem ser jag något som motsäger mina egna intryck av hela artikeln.


" Tiden räcker inte. Vi har mycket att göra och pressas av den ena uppgiften viktigare än den andra. Vi har inte tillräckligt med tid att ha tålamod med en besvärlig och envis person.

Vi säger, skriver eller gör fel saker. Under en domstolsförhandling visar vi kanske alltför tydligt var våra sympatier ligger. Vi kanske snäser åt den som blir för envis, eller som ilsknar till.

Vi är inte alla utrustade med den rätta psykologiska blicken.
Vi utsätter nog ibland människor för små kränkningar utan att riktigt tänka på det. Vi är i och för sig mycket väl medvetna om ledstjärnor som opartiskhet, respekt och omsorg, men vi förmår inte alltid agera efter dem


Alltså: Att vi inte hinner bemöda oss om människorna är inte vårt fel.
Men att vi inte orkar det eller inte förmår det på rätt sätt, det får vi ta vårt ansvar för, även om också detta oftast har sina fullt rimliga förklaringar."

Av dem framgår klart och mycket tydligt hur man betraktar klagande människor. Alltså: besvärliga och envisa som kan ilskna till när de blir kränkta och partiskt bemötta. Att man inte förmår agera efter den grundläggande principen om rättsäkerheten. att man saknar den rätta psykologiska blicken kan betyda bara en sak: man anser inte att det är värt att diskutera sakfrågan istället vill man kunna på rätt sätt avvisa personen som ställer obekväma krav.

6
Stockholm
Att människor blir trötta på sina jobb efter att ”år ut och år in” syssla med anmälningar och klagomål, är ingen ursäkt för deras brist på kompetens och medkänsla. Det är deras yrkesroll det handlar om. Problemet är att de inte känner lojalitet med människor vilkas problem dem ska hantera. Tänk om läkare, sjuksköterskor, lärare, poliser, städerskor mm blir lika trötta? Ska alla de också byta efter högst 3 år? Vi alla måste stå sin kast, utan undantag, tyvärr.
”Kategorier” som finns i mitt inlägg kommer från Lambertz`s artikel. Det är hans sätt att se på människor som överklagar felaktiga beslut och domar! Jag kan tänka mig att en minimal del av dem motsvarar hans beskrivning, dock de flesta fall gör inte det. Som jag ser det, utgör rättsapparaten ett verktyg som används till att tygla människor.
Förresten, att så många anmälde ”Oskarshamnsfallet” var inte bara onödigt utan snarare nödvändigt. Ju fler uppmärksammar felaktigheter desto större chans att myndigheterna ger upp. Inte alltid men åtminstone i vissa ”mediala” fall.

7
Avos
Jag tycker inte att man ska befria från skuld de enskilda tjänstemännen. Men det är svårt, så gott som omöjligt att komma åt de skyldiga.  Alla de är så djupt indoktrinerade att de inte förstår ens att de gör fel. Vidare, alla rättsliga instanser fungerar i djupt samförstånd (skulle kunna säga tom i en symbios) med dem. Alla som klagar och överklagar betraktas som psykiskt störda. Rättshaverister, kverulanter, som Lambertz påstår.    
 Inte ens hos allmänheten kan man finna stöd, eftersom den regelbundet hjärntvättas genom s.k. dokumentärer och ständiga ”experts” utlåtande. Egentligen är jag inte förvånad. Folk i allmänhet är bombarderat med upplysande ”information”.

Jag minns att jag för flera år sen tittade på just en s.k. dokumentär. Jag minns inte titel på den och inte heller året då den sänds. Det jag reagerade starkt mot var just tillvägagångssättet. Alltså: en pojke med sin mamma deltåg i terapi på PUB. Båda uttalade sig i filmen i vilken deltåg också en kvinnlig psykolog.  Pojken berättade att alla hans problem började efter skolstarten, då blev han mobbad. Han beskrev hur bra hade han innan, både hemma och i förskolan. Psykologen hävdade att fallet visar tydligt hur en mammas fel kan resultera i diverse störningar. Mest intressant var nog mammas uttalande.  Med tårar i ögonen, många gånger ångrade hon allt hon gjort! Det märkliga var att hon upprepade att hon inte visste vad det var som hon gjorde fel. Uppenbarligen gjorde hon många fel, det förklarade terapeuten för henne, annars skulle inte sonen ha några problem. Jag tittade på det med mina två svenska väninnor. De förstådd inte alls mina invändningar. Det tog ganska lång tid innan jag lyckades visa för de alla inkonsekvenser och grava förvanskningar i programmet. Vad händer då man tittar eller lyssnar på sådan smörja utan att ha någon i närheten som märker dessa förljugenheter?
Särskild, som i vissa fall gör de det ganska skickligt, då tittare eller lyssnare märker inte hur man glider ifrån stenhårda fakta mot blandning av olika teorier som skulle bekräfta något som man vill bevisa.

Så, jag tycker det är lönlöst att i dagsläge förvänta sig att de skyldiga kan bli straffade. Hårda straff vore det enda som skulle tvinga de åtminstone till eftertanke. Men vem skulle utmätta sådan straff då hela rättsväsendet står på deras sida? Däremot anser jag att det är mycket viktigt att göra något åt det hela sjuka systemet.  Vi borde synas och höras.
I motsats till Stockholm, tycker jag att det var fantastiskt att 100 människor anmälde Oskarshamnsfallet till JO. Ju fler desto bättre. Det räcker inte med en enstaka framställning i media, fast det hjälper förstås.

8
I sektionen artiklar finns en artikel skriven av Göran Lambertz.
Jag undrar om någon mer än jag blev upprört över teser som ställs i den. Personligen läste jag den med stort bestörtning.
Innan jag förklarar varför är jag så kritiskt mot den, vill jag påpeka att personligen har jag inte anmält varken läkare, socialen eller advokater fast egentligen borde jag göra det eftersom för allt som hänt oss, finns full dokumentation.  Mitt beslut baserades på fast övertygelse att det inte handlar om fel begångna av enskilda tjänstemän utan om hela systemet. Jag tror inte att dessa samhällsrepresentanter finns i någon slags maskopi. Snarare är det så att etabligenget har utarbetat en konsensus vilket innebär att den enskilda människan har ingen rätt att överklaga deras beslut. Inte ens ifrågasätta dem.
Göran Lambertz i sin artikel bekräftat det mycket tydligt. Förorättade människor är för dem enbart störda människor. Och om de inte var det innan, så blev de det efteråt pga. inbyggd sårbarhet. Anmärkningsvärt säger han inte så mycket om rättsliga grunder för människors agerande utan beskriver han deras personliga egenskaper, vilka borde inte ha någon som helst betydelse i rättsligt sammanhang. Man blev orättvist behandlad eller inte. Oavsett vilken typ av personlighet man är.

Citera
"Mest beror det sannolikt på personliga egenskaper. Många av rättshaveristerna har utan tvekan en psykisk störning i botten, men inte alla. Även personer som tidigare har uppträtt normalt kan tappa greppet helt och hållet. Sannolikt finns det någon skörhet som gör att dessa personer saknar fallskärm när fallet kommer.
       Rimligen har motgångens eller kränkningens art också betydelse. Den som får sin tillvaro raserad eller annars hamnar i en svår kris kan naturligtvis ha svårare att återgå till det normala än den som utsätts för en mindre motgång."

Det som skrämmer mig mest är det diagnostiska iver som han visar. Han utgår ifrån att människor som anser sig ha blivit felbehandlade, i själva verket är psykiskt störda eftersom de inte kan acceptera en felaktig dom. Han undrar inte alls varför orättfärdighet har begåtts och vad kan man göra för att förhindra det i framtiden. Nej, han vill istället lösa problemet genom att ställa DIAGNOS och BEHANDLING!

 
Citera
”Det är givet att diskussionen här måste föras utifrån det perspektiv som vi jurister representerar. Det gäller såväl problembeskrivning som diagnos och behandling. Vi kan inte – annat än möjligen högst amatörmässigt – ta oss an frågorna utifrån psykologiska, sociologiska eller medicinska utgångspunkter. Det är naturligtvis en begränsning, men den bör inte avhålla oss från att avhandla ämnet”

och vidare:
Citera
”Man frågar sig varför vissa blir rättshaverister medan andra utan större problem kan lägga ett nederlag, en motgång eller en kränkning bakom sig.
 Om man bortser från krav på vetenskaplighet eller pregnans kan man beskriva bakgrunden till människors utveckling till rättshaverister genom en förenklad kategoriindelning enligt punkterna a – f nedan.
    a. De vanligaste rättshaveristerna är personer som har drabbats av en eller flera motgångar och som – ofta på grund av en psykisk störning eller en särskilt envis eller mycket skör läggning – har haft svårt att lägga det inträffade bakom sig. Vi kan kalla dessa för motgångsfallen.
    b. Relativt vanliga är också personer som i botten tycks ha en psykisk sjukdom eller allvarlig psykisk störning och vars beteende i hög grad präglas av detta (sjukdomsfallen).
    c. Inte ovanliga är vidare personer som vägrar erkänna egna misstag och fel och som projicerar sina olyckor på andra, gärna myndighetspersoner (projiceringsfallen). Dessa personer är ofta påtagligt aggressiva.
    d. Mindre vanliga är de personer som är uppenbart ensamma, som inte får stöd någonstans ifrån men som kämpar en envis tragisk kamp och förlöjligas eller ignoreras av omgivningen (mobbningsfallen).
    e. Ännu ovanligare som rättshaverister är personer som är helt friska men som drabbas av en osedvanligt svår personlig kris, exempelvis ett barns död till följd av misstänkt felbehandling i sjukvården (krisfallen).
    f. Slutligen finns det personer som framför allt tycks ha behov av något att fylla sin dag med och någon att prata med eller skriva till. En upplevd kränkning finns i botten, men upprättelsen tycks vara mindre viktig än den ”samvaro” som klagoverksamheten erbjuder (kontaktfallen).
    Det finns alltså många skilda bakgrunder och karaktärer. Vissa personer hör ganska tydligt till en kategori, medan andra passar i flera. Ytterligare några är svårkategoriserade. Jag vill åter betona att beskrivningen bygger på en högst osäker och ovetenskaplig genomgång”.  


Sjukdomsfallen, projiceringsfallen, mobbningsfallen, krisfallen, kontaktfallen – alla dessa ord visar tydligt hur Göran Lambertz ser på människor som har blivit nonchalerade av rättsväsendet. Han överväger inte ens att fel kunde begås i alla led eller åtminstone i någon av dem. Det är bara psykiskt störning som driver människorna till misstro mot maktens representanter som förstås alltid har rätt!

Det är farligt när en jurist, särskild i en så hög rang som justitiekansler, använder sig av diagnostiska begrepp för att rättfärdiga felaktiga domar och skulbelägga enskilda människor.
Det är farligt när jurister istället för att hjälpa människor att få en rättvis dom och upprättelse vill leka terapeuter för att tvinga människor till underkastelse.
Det är farligt för oss alla, oavsett om det handlar om brottsanklagade eller om familjer fråntagna sina barn.
Det är farligt för samhället då ingen kommer att våga överklaga myndighetsbeslut eller felaktig dom – rädslan att bli klassad som psykisk störd kan bli omöjlig att övervinna.

9
Vetenskap eller kvacksalveri / LÄSVÄRT
« skrivet: 03 januari 2007, 10:09:13 AM »
Att diverse psykodynamiska påhitt förvandlas till allomfattande sanningar är egentligen ingen nyhet. Det händer smygande och människor ofta hinner inte ens uppfatta det. Därför var det roligt att läsa den artikel som handlar om dekarförfattare som använder sig av psykoanalytiska teorier för att få spänning och samtidigt belyser hur det går till att få det udda att verka som normala.
"Vanliga mördare passar inte i deckare"
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=600439&previousRenderType=6


Den andra handlar om incest debatten. Egentligen inget nytt här heller. Men det är glädjande att man börjar föra diskussionen på debatt och opinionsbildande platser.
"Dunkla doktriner om incest mynnar ut i galna domslut"

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=601315&previousRenderType=2

10
Tvångsomhändertagande och andra ingripanden / Har soc. alltid fel?
« skrivet: 13 december 2006, 19:49:34 PM »
Har soc. alltid fel?
JA, DEFINITIVT!!!
Både när de tar barnen från familjer och när de lämnar barn kvar i klart olämpliga miljöer! De få gånger som det råkar vara rätt handlar det om ren tur. Ungefär som att vinna på lotto eller hitta en nål i ett höstack. Det beror på total brist på kunskap och primitivt subjektivitet. I mitt hemlands tidskrift har jag skrivit en gång att en sierskans spådom är mycket mer träffbar när det handlar om att förutse framtiden än sociala bedömningar baserade på psykodynamiska teorier som socialen använder sig av. Troligen handlar det om vanligt människokännedom vilket socialarbetare totalt saknar. När man lägger till det fullständiga föräldrarförakt, får man grunden till alla dessa felbedömningar. Det finns förstås mycket mer, men redan med det som grund, kan man förstå varför det blir alltid fel. Barn som blir berövade sina föräldrar och sin naturliga miljö och barn som förblir i sina farliga hem och möter döden. Det är inte alls konstigt att det blir så eftersom man använder sig av en mall som har som syfte att ifrågasätta föräldrar. Personligen har jag läst i min dotters psykiatriska journal (som sedan användes av soc som bevis mot mig!) att jag inte vill samarbeta eftersom det enda jag accepterar är placeringen på Löwenströmska (då var det enda ställe i mina trakter som behandlade ätstörningar!) och ett par sidor senare att jag inte förstår min dotters behov och inser inte att hon har ätstörningar.  Dessa två motstridiga (!!!) uttalande använde sig soc av när de skickade hem till mig beväpnad polis för att hämta min dotter och placera henne på §12- hem 1000 km hemifrån, med motiveringen att hennes ätstörningar utgör fara för hennes hälsa och utveckling! Inte ens Orwell skulle kunna hitta på nåt sånt. Socialen gjorde det. Så här efteråt skrattar vi alla i familjen: det går inte att bortse från komiken i situationen: mamma ber om behandling av dotters ätstörningar, den förnekas och sen skickas uniformerad och beväpnad polis för att… behandla flickan på §12- hem (som har som syfte vård av unga brottslingar!) eftersom mamma ville inte samarbeta.  Min dotter klarade sig: hon tillbringade där 10 dagar och efter en och bra känd advokats insatts, kom hon hem. Men ingen i sin vildaste fantasi kan hitta någon som helst ursäkt för denna grova kränkning som vi blev utsatta för.

Tzenib talar mycket om samarbete mellan föräldrar och soc och menar att föräldrar inte vill göra det. Jag tror att problemet ligger annanstans. Man borde nog definiera själva ordet samarbete. Att samarbeta är – enligt svenska ordboken – arbeta tillsammans med andra för ett gemensamt mål. Men denna definition gäller inte socialen. De kräver absoluta lydnaden, en förälder ska göra precis allt och på exakt det sättet som soc säger. Försöker man föra egna synpunkter blir man genast anklagad för … brist på samarbetsvilja. Möjligtvis handlar det om ordinflation, då samma ord kan betyda precis allt som man vill göra gällande för tillfället.  Själv tror jag att det är värre än så. Socialarbetarna sitter fast i sin maktposition och inte ens kan tänka sig att en förälder har något att säga till. Samarbete enligt dem är blind lydnad och inget annat. Men – även om man skulle kunna tänka sig som förälder att samarbeta på deras villkor – skulle det bli näst intill omöjligt. För vilken situation skulle vara bra att samarbeta med i mitt fall?  Den då jag inser att min dotter har ätstörningar eller den som jag inte ser de? Den som jag vill att hon behandlas på Löwenströmska eller när de placerar henne på §12-hem?
När det handlar om det s.k. samarbete mellan soc och föräldrar, tänker jag på något annat. De föräldrar vars barn är omhändertagna oftast vet vad som är felet och som borde åtgärdas. De talar om det, kommer med förslag och kräver genomförande av det eventuellt överenskomna. Socialarbetare känner sig då hotade i sin maktposition och gör allt för att oskadligtgöra dessa människor. Och så finns det en annan grupp barn och föräldrar som soc inte lägger sig i deras situation och som vi senare får läsa om i tidningar att de blev misshandlade eller till och med dödade. Kanske beror det på att dessa föräldrar just ”samarbete” med socialen alltså aldrig motsatte sig makten och därför utgjorde inget hot? Jag vet inte det, men tanken väcktes då jag läste bl.a. om Bobby.

Dock finns det något mycket, mycket viktigare. De flesta barn omhändertas med deras s.k. bästa som mål. Barnets framtida bästa borde man säga. Det bästa är subjektiva bedömningar som enskilda människor i maktposition kommer på och som oftast bygger på för tillfälligt gällande trender. Ofta står det i rak motsats till vad en förälder anser är bra för barnet. Som förälder berövas man alltså möjligheten att uppfostra barnet på det sättet man anser är lämpligt därför att makt representanter har en annan åsikt. Barnets bästa – enligt mig – är helt annat än tjänstemans barns bästa. Lägg till alla platser på institutioner som måste ”befolkas” så kommer du att förstå varför soc har alltid fel.
Det är förstås bara några få aspekter, som dessutom berörs i mycket grava drag.
Jag tror att både jag och de allra flesta här, kan och vill diskutera problem. Men det kräver lite andra tongångar än de som tzenib, Agnes med flera (oavsett om det är flera personer eller enbart olika signaturer av samma person) använder sig av. Det är svårt att debattera om det oftast förekommande argumentet är: pucko, virrpannor, knarkare m.fl. I en sån situation får vi rätta oss efter ord från bibeln:
Ge inte det som är heligt åt hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er. (Matt 7:6)

11
Incest och andra sexuella övergrepp / Re: KAN INTE LÅTA BLI ATT TILLÄGGA
« skrivet: 05 juli 2006, 03:00:43 AM »
Som definitiv avslutning, vill jag för allra sista gång bemöta paraphilias anfall, eftersom det verkar angeläget för att visa med hans egen metod hur befängt den är .
Citat från: "paraphilia"
Citera
Paraphilia påstår att jag använder mig av fel terminologi, men trots sitt styckande och vridande kom han (?) inte med ett enda exempel på det. Jag har inte talat om något annat än SEXUELLAHANDLINGAR  i PEDOFILSAMANHANG.


Ditt sätt att använda ordet "torsk" är ett av många exempel. Läs tidigare inlägg för mer detaljer.

Mitt sätt att använda ordet ”torsk” är det vanligt förekommande. Enligt svenska akademins ordbok handlar det om en man som köper sexuella tjänster. För mig varje pedofil som visar värme och omtanke om barn för att i utbyte få samtycke till sexuella handlingar är en torsk. En prostituerad vill ha valuta för sina tjänster, barnet vill ha det som det behöver: känslor! Men det har jag ju förklarat, förstod paraphilia inte det?
Citat från: "natalia"

Ändå, personer som har sex med barn – eller som Du utrycker det – har sexuella relationer med barn och ursäktar det med omtanke om deras emotionella liv, kommer jag även i fortsättningen kalla för torskar.

Och varför tycker jag det? Jag grundar det på paraphilias eget uttalande, där han säger att pedofiler ger barnen vänskap och kärlek och att det är bättre att få från pedofilen än inget alls. Tyvärr, jag kan inte citera; jag hittar det inte nu (bortaget?).
Vari felet består?
Citat från: "paraphilia"

Citera
När paraphilia jämt och ständigt jämställer vuxna med barn och påstår att det är jag som feltolkar och använder mig av felaktig terminologi, kan det bara tyda på att han är extremt illvillig!

Vilken inte är fallet om du läser mer noga. Ledtråd: Se t.ex. samtycke delen.

Hur vad egentligen?
Citat från: "natalia"

I Din ”söndra och härska” iver ”missade” Du huvudpoängen med mitt uttalande, nämligen att
BARN ÄR INTE MOGNA FÖR SEXUELLA HANDLINGAR! – oavsett om det är pedofili eller incestuös förhållande;

och
Citat från: "natalia"

BARN ÄR INTE MOGNA FÖR ATT AVGÖRA VAD DE GER SAMTYCKE TILL! – på samma sätt som de är inte mogna att förstå konsekvenserna av sin handlande.  

Låt oss för ett ögonblick anta att paraphilia har rätt.  Om det nu är så att allt som barnet ger sitt samtycke till är OK så vi fortsätter på den här banan. En äldre kompis vill ”skoja” med en yngre och undrar om han kan slänga honom i ett djupt håll. Barnet ger sitt samtycke för att det tycker det kan bli roligt att kolla det okända hållet. Tyvärr, inget av de vet att det finns vatten och barnet drunknar. Men det är väl ingenting, barnet gav sitt samtycke?
Likaså motsatsen måste väl gälla. Det som barnet inte ger samtycke till borde inte genomföras. Alltså vid svår sjukdom får vi inte ge injektioner eftersom barnet som är livrädd för sprutor vägrar att ge sitt samtycke.  Barnet kanske dör, men vad gör det? Det var väl barnet själv som valde att inte ge sitt samtycke till sprutor, eller hur?

Der faktum att paraphilia har svårt att ta till sig att barn inte är tillräckligt mogna för att avgöra vad de ger samtycke till, betyder inte att jag har fel då jag gör åtskillnad mellan barn och vuxna som kan förutse konsekvenserna av sitt handlande. Jag undrar däremot vad det är som gör att paraphilia så envis förnekar denna skillnad eller varför han vill inte ta till sig att det finns människor som gör den här skillnaden. Att barn är barn accepterar han väl i andra samanhang; vad gör att han ser annorlunda på saken när det gäller pedofili?
Citat från: "paraphilia"

Citera
Ja, jag läste igen inte bara en gång till. Men inte ens upprepade gånger låter göra paraphilias tolknings kullerbytta.   För påminnelsens skull; exakt så stod det i hans text:

Du sa att pedofili var onaturligt. Jag påpekade att det förekom i naturen och genom historien. Sen försökte du tolka in att jag använder det som argument för pedofili, vilket inte var fallet. Jag påpekade enbart ett sakfel i ditt ursprungliga inlägg.


 Sakfel? Tolka in? Paraphilia  som smular sönder alla inlägg för att hitta möjliga definitionsfel, vet inte att ordet ”naturligt” har flera betydelser och att en av dem lyder: ”som framstår såsom självklar”?  Jag är i så fall inte ensam om att ha det här ”sakfelet”. Svenska Akademin i sin ordbok gör mig nämligen gott sällskap. Det är utmärkt exempel på paraphilias illvilliga tolkning av motståndarens uttalande.  Av flera gångbara betydelser väljer han en som kan tjäna hans syfte.

Min kommentar:
Citat från: "natalia"

Du påstår att sex mellan barn och vuxna förekommer i naturen. Jag instämmer, i naturen finns också många andra avvikelser. Skulle vi göra normen av allt avvikande beteende, borde vi i rättvisans namn, acceptera också våldtäkter, eftersom dessa förekommer också i naturen! Så hur vill du ha det paraphilia? Ska vi verkligen ha som norm det som är avvikande? Vart skulle Du dra gränsen? Personligen tycker jag att regeln är bättre rättesnöre än undantaget


 i ljuset av ovanstående var helt relevant, eller hur?


Citat från: "paraphilia"

Citat från: "natalia"

Nej, paraphilia, det löser inte tabu-problemet! Men varifrån har du fått för dig att jag tycker att man borde göra det? Det var aldrig min avsikt och hur mycket du än söndrar, så hittar du inte någonstans ens en antydan till det.  Har jag fel i sak eller är det "fel terminologi" den här gången? Eller är jag bara dum därför att min åsikt inte överensstämmer med dina drömmål?
För att undvika paraphilias eventuella misstolkningar, vill jag tala om att syftet med mitt förslag till problemets lösning var BARNETS väl och inte faders.


Du tolkar återigen in saker som enbart existerar i din egen fantasi. Jag hävdar att tabuproblemet är ett problem. Jag sa inte att du gjorde det.


Om någon använder sin fantasi, så är det nog inte jag. Paraphilia undrade hur jag skulle lösa visst hypotetisk problem, Jag svarade, varpå han anmärkte att det inte var lösningen på tabuproblemet. Mitt svar var nog ganska självklart: tabu i det här sammanhanget var för mig inget problem, snarare något fullständigt berättigat, då ja anser att BARN ÄR INTE MOGNA FÖR SEX.  Jag blev förvånad över att han över huvud taget förväntade sig att jag ens skulle överväga det och just därför förklarade jag att en sådan förväntning var absolut ogrundad i mina hittillsvarande uttalanden.
Citat från: "paraphilia"

Citera
Precis som i exemplet med onani, blandar paraphilia ihop begrepp och jämställer barn med vuxna.
Då två homosexuella som ”väljer att leva ut trotts de enorma konsekvenserna” är båda vuxna människor helt införstådda med konsekvenserna. Det är deras medvetna val. I beskrivna exempel med pedofila far och hans dotter, handlar det om ett barn som är inte moget att inse följderna av händelseförloppet! Att man jämställer dessa två helt ojämförbara situationer med varandra är helt absurt.
Att påstå att man blandar äpple och päron vore en förskönande beskrivning.


Som vanligt så tolkar du inte saker enbart från din egen fantasi. Visst så kan man iaf i teorin anta att vuxna homosexuella visste konsekvenserna MEN kärnan i frågan handlar om samhällets tabu och den enorma skada som faktiskt åsamkas på oskyldiga individer. Man kan ju enkelt ta andra exempel som involverar barn istället om du nu önskar det. Vi tar södern i USA när svarta ej än accepterats. En svart man och hans svarta dotter går till en vit restaurang och vill ha mat. De får ingen mat och vägrar lämna restaurangen. De blir i slutändan lynchade. Man kan hävda att den svarta mannen gjorde fel som tog med sin dotter dit och jag kan ge visst medhåll till det. Men det verkliga problemet låg i samhällets hat mot svarta. Utan alla fördomar så skulle den svarta mannen och hans dotter kunna äta i restaturangen och fadern och hans dotter skulle kunna leka sexuella lekar.


Nej, i motsats till paraphilia, kärnan i frågan, enligt mig, handlar inte alls om samhällets tabu utan istället om BARNET och konsekvenser för det.
Menar paraphilia verkligen att det bara i min fantasi finns det skillnad på två vuxna homosexuella och på ett barn i pedofilt förhållande? Barn som är inte tillräckligt kompetent att avgöra vad det ger samtycket till?
Det förvånar mig inte att paraphilia använder sig av detta exempel. Det är precis i still med de andra som bortser från den grundläggande MOGNADEN. Jag förmodar att paraphilia inte är ovetande om att barn oavsett ålder är MOGNA ATT ÄTA och det oavsett plats och tid. Däremot de är INTE MOGNA ATT HA SEX. Alltså, det är inte alls konstigt att ta med barnet till restaurangen, men det är mycket onormalt att ha sex med det.
I exemplet ovan kan man inte förneka att det är fördomar som dödade fader och dotter. Ändå helheten är inte korrekt, eftersom sex med barn går inte jämställa med beskrivna situationen.  
Jag tror att alla har förstått att för paraphilia, det enda problemet är just tabu och han anser att det är viktigaste av allt och borde försvinna. Dock för mig är detta tabu mycket välgrundad och utgör inget problem. Däremot hanteringen av incest och pedofili där barnet får att lida, är det.

Citat från: "paraphilia"

Visst så kan man iaf i teorin anta att vuxna homosexuella visste konsekvenserna

Jag tror inte att det är bara jag som har svårt att förstå logiken i paraphilias resonemang. Hur är det egentligen: två vuxna homosexuella män bara i teorin kan antas förstå konsekvenserna av sitt handlande, alltså i praktiken förstår de kanske inte alls vad dem ger sig in på. Men barn som ger sitt samtycke i utbyte av vänskap betraktas som fullt kapabla? Jag ser att jag måste ödmjukast be paraphilia om ursäkt för mitt påstående att han jämställde barn med vuxna. Det gör han definitivt inte! Tvärtom, han placerar barn på mycket högre intellektuell och emotionell nivå än vuxna!

Citat från: "paraphilia"

Utan alla fördomar så skulle den svarta mannen och hans dotter kunna äta i restaturangen och fadern och hans dotter skulle kunna leka sexuella lekar


Det är ganska stor skillnad på förbudet att äta på restaurangen som bygger faktiskt på fördomar och förbudet för sex med barn som baseras på barnets omognad!

Citat från: "paraphilia"

Citera
Faktiskt, pedofilfrämjande litteratur är helt främmande för mig. Om forskning som paraphilia så flitigt åberopar innehåller lika grundläggande fel som han har framfört hittills (exempelvis: jämföra onani och homosexualitet med pedofili) så är den inte ens värt namnet.



Tja, den är granskad och publicerad i framstående vetenskapliga tidskrifter så du är lika fel ute som vanligt.


Vilket säger i och för sig ingenting om kvaliteten på den.  Historien är full forskare som blev erkända i dessa framstående tidskrifter som visade sig inte hålla måttet vid närmare granskning… för att inte tala om urvalet och metodiken… Det är inte alltför sällan forskningen bedrivs på beställning, i vinstsyfte eller som stöd för lobbyverksamhet.
Det sägs att om man vill att en lögn ska framstå som äkta vara, borde den innehålla ett uns av sanning. Analogi med en del forskning är ganska uppenbar.

Citat från: "paraphilia"

Citera
Ännu en gång, vilka definitioner var felaktiga? Att kalla barn för barn och vuxna för vuxna anser jag inte vara ”en partisk terminologi”.
”Att föra en neutral debatt”, är jag väldigt intresserad av, men absolut inte att tjäna som verktyg för någon som vill sprida desinformation genom att förvränga mina ord.
Natalia


Se tidigare inlägg och kommentar ovan i detta inlägg.


Från allra först början talar jag om en enda sak. Barn är barn. Vuxna är vuxna. Barn är inte mogna att ta vuxna beslut. Att ha sex med barn som är inte mogna för det, är onaturligt (läs: ”som strider mot vad som är eller anses naturligt”). Att ha sex med barn med deras samtycke i utbyte mot vänskap och uppvisade känslor är lika med betald sex. Att ha sex med sina barn trotts att man vet vilka konsekvenser det kan ha för barnet, är oansvarigt och vittnar om dåligt föräldraskap. Skulle något av detta vara rätt om barnen inte blev omhändertagna? Skulle felhantering av dessa ärenden tjäna som ursäkt för sex med barn? Skulle något av detta vara fördomar, okunskap, sakfel eller fantasi?

Snarare är det så att paraphilia bedriver här lobby verksamhet till förmån för pedofiler. Någon slags korståg. Under täckmantel av demokrati och kunskap om forskning, försöker han övertyga att alla som låter sig inte övertalas av honom är konservativa,  duma, vet ingenting. Att lyssna på motdebattören och besvara hans/hennes frågor och argument – sådant lyser med sin frånvaro. Det enda som paraphilia besvärar sig med är en massa negativa adjektiv utan verklig innehåll.  
Kanske är det så paraphilias ändamål av en annan karaktär. Det kan bara han/hon besvara. Men oavsett vilket, så har det nog inte så mycket med omtanke om barn att göra.

Avslutningsvis

Citat från: "paraphilia"

Som vanligt så tolkar du inte saker enbart från din egen fantasi.

 tackar jag för detta omdöme. Något som jag håller fullständigt med. Och med detta medgivande från min sida –som en förskönlig gest – får jag samtidigt  ta en värdigt farväl.
Natalia

12
Incest och andra sexuella övergrepp / KAN INTE LÅTA BLI ATT TILLÄGGA
« skrivet: 03 juli 2006, 23:07:31 PM »
Paraphilia påstår att jag använder mig av fel terminologi, men trots sitt styckande och vridande kom han (?) inte med ett enda exempel på det. Jag har inte talat om något annat än SEXUELLA HANDLINGAR  i PEDOFILSAMANHANG.

När paraphilia jämt och ständigt jämställer vuxna med barn och påstår att det är jag som feltolkar och använder mig av felaktig terminologi, kan det bara tyda på att han är extremt illvillig!


Citat från: "paraphilia"


Citat från: "natalia"
Du påstår att sex mellan barn och vuxna förekommer i naturen. Jag instämmer, i naturen finns också många andra avvikelser. Skulle vi göra normen av allt avvikande beteende, borde vi i rättvisans namn, acceptera också våldtäkter, eftersom dessa förekommer också i naturen!  Så hur vill du ha det paraphilia? Ska vi verkligen ha som norm det som är avvikande?  Vart skulle Du dra gränsen?
Personligen tycker jag att regeln är bättre rättesnöre än undantaget.  


Läs mitt inlägg en gång till. Min poäng var att ditt naturlighets argument var vansinnigt, inte att man skall tillåta allt som förekommer i naturen.


Ja, jag läste igen inte bara en gång till. Men inte ens upprepade gånger låter göra paraphilias tolknings kullerbytta.   För påminnelsens skull; exakt så stod det i hans text:

Citat från: "paraphilia"

Sex mellan barn och vuxna förekommer i naturen, i princip samtliga samhällen och genom hela den kända historien. Det är naturligt enligt alla normala krav för naturlighet.


Är min kommentar till dessa ord så orimlig? Av paraphilias ord i första kommentaren kan man inte avläsa den andra kommentarens betydelse! Kanske vore det inte så dumt att tänka på sin egen text innan man försöker förlöjliga motståndarens?

Citat från: "paraphilia"

Låter inte helt tokigt, en avsevärd förbättring gentemot nuvarande system. Även om det inte löser kärnan kring tabuproblemet så är det klart mer rimligt än dagsläget.



Nej, paraphilia, det löser inte tabu-problemet! Men varifrån har du fått för dig att jag tycker att man borde göra det? Det var aldrig min avsikt och hur mycket du än söndrar, så hittar du inte någonstans ens en antydan till det.  Har jag fel i sak eller är det "fel terminologi" den här gången? Eller är jag bara dum därför att min åsikt inte överensstämmer med dina drömmål?
För att undvika paraphilias eventuella misstolkningar, vill jag tala om att syftet med mitt förslag till problemets lösning var BARNETS väl och inte faders.

Citat från: "paraphilia"
Citat från: "natalia"

Du talar om minst ”2 år i fängelse, omhändertagande av dotter, smärtsam undersökning och ‘terapi’ där hon lär sig att bli offer” vilket kan bara betyda att det handlar om nutid.  Jag kan under inga omständigheter föreställa mig att det finns en enda människa som i dagens samhälle kunde undgå information om konsekvenserna av sådana lekar med sitt barn då de uppdagas. Hur i så fall en god far kan strunta i dem? Utsätta medvetet sin egen dotter för allt detta??? Jag skulle aldrig kalla det för harmlöst! Det är väl mycket närmare att spela rysk roulett med sin dotters framtid än en oskyldigt lek?
Kom inte och säg nu att det är en extrem vinkling! Det handlar bara om att kunna se konsekvenserna av sitt handlande. Välja, vad som är viktigare i livet: egen sexuell tillfredställelse förbunden med fara för dotters framtid eller avstå från  sin egen nöje för att inte riskera sitt barns trygghet.
Som sagts, det är bara att välja!


Det fanns homosexuella som valde att leva ut förr i tiden trots de enorma konsekvenser som kunde ske. Vems är felet? Är det de homosexuella som bör skyllas eller samhället? Givetvis så finns det en risk i incest just för de sekundära problemen som kan tillkomma och det bör tas i beaktning, men i slutändan så är samhället ansvarigt, precis som med de homosexuellas situation.


Precis som i exemplet med onani, blandar paraphilia ihop begrepp och jämställer barn med vuxna.
Då två homosexuella som ”väljer att leva ut trotts de enorma konsekvenserna” är båda vuxna människor helt införstådda med konsekvenserna. Det är deras medvetna val. I beskrivna exempel med pedofila far och hans dotter, handlar det om ett barn som är inte moget att inse följderna av händelseförloppet! Att man jämställer dessa två helt ojämförbara situationer med varandra är helt absurt.
Att påstå att man blandar äpple och päron vore en förskönande beskrivning.




Citat från: "paraphilia"


Citat från: "natalia"
Källa?  Mina egna reflektioner bygger på ganska bred litteratur, observationer och erfarenheter.
Den dag jag skriver en avhandling, kommer den att innehålla en mycket detaljerad källförteckning, men i en diskussion för Du nöja Dig med mina åsikter.

Med det avslutar jag samtalet med Dig eftersom jag finner det meningslöst då Du sönderdelar andras uttalande i mikroskopiska bitar, vilket gör att diskussionen lämnar sitt ursprungliga tema och hamnar på avvägar.
Natalia


:) Du har kanske läst mycket, men definitivt inte i detta området...

Förövrigt så är du skyldig då du använder dig av definitioner som är felaktiga och en partisk terminologi. Är du inte intresserad av att föra en så neutral debatt som möjligt?


Faktiskt, pedofilfrämjande litteratur är helt främmande för mig. Om forskning som paraphilia så flitigt åberopar innehåller lika grundläggande fel som han har framfört hittills (exempelvis: jämföra onani och homosexualitet med pedofili) så är den inte ens värt namnet.

Ännu en gång, vilka definitioner var felaktiga? Att kalla barn för barn och vuxna för vuxna anser jag inte vara ”en partisk terminologi”.
”Att föra en neutral debatt”, är jag väldigt intresserad av, men absolut inte att tjäna som verktyg för någon som vill sprida desinformation genom att förvränga mina ord.
Natalia

13
Incest och andra sexuella övergrepp / SVAR TILL PARAPHILIA
« skrivet: 03 juli 2006, 17:22:08 PM »
Jag har ju sagt, att jag inte går in i diskussioner där man delar allt i så små bitar att man kan förvränga varje mening!
Jag tror inte att jag har så många sakfel eller vinklar så extremt. Inte heller nämnde jag något om ohederlighet! Jag talade uteslutande om metoden som låter en komma fram till önskat resultat. Om det är medveten användning eller bara omedveten önskan att få fram visst resultat, låter jag vara osagt.
Uppriktigt sagt, tror jag inte paraphilia, att Du vill föra en diskussion. Det du gör är att dela opponents inlägg i så små bitar att man kan förvanska de till oigenkännlighet! När man kör med metoden ”citat i en citat och i den ännu en citat” är det mycket lättare att bortse från det ursprungliga innehållet.

Du påstår att sex mellan barn och vuxna förekommer i naturen. Jag instämmer, i naturen finns också många andra avvikelser. Skulle vi göra normen av allt avvikande beteende, borde vi i rättvisans namn, acceptera också våldtäkter, eftersom dessa förekommer också i naturen!  Så hur vill du ha det paraphilia? Ska vi verkligen ha som norm det som är avvikande?  Vart skulle Du dra gränsen?
Personligen tycker jag att regeln är bättre rättesnöre än undantaget.  

Ditt exempel, tycker jag, är faktiskt bra!
Hur vill jag agera i detta – hypotetiska antar jag – fallet?

Det är aldrig enkelt. Verkligheten idag är inte sådan att min lösning på problemet skulle tillåtas. Men jag skulle kämpa för det. Personligen är jag i dem allra, allra flesta fall emot omhändertagande. Flickan i Ditt exempel har säkert mostrar, fastrar, morföräldrar, farföräldrar men framför allt har hon en MOR. Jag förmodar också att de inte är pedofiler, eftersom så många som det påstås, finns inte. Flickan borde stanna hos sin familj. Jag skulle absolut inte skicka henne till någon terapeut!  Jag skulle låta henne leva sitt vanliga liv bland sina nära och kära! Pappa? Ja, det är lite svårare, här skulle jag vilja veta något mer. Tills vidare skulle jag separera HONOM från flickan. Antagligen skulle han behöva kognitiv beteende terapi som skulle hjälpa honom att lära sig leva med sin avvikelse utan att utnyttja barn! Svårare och konstigare än så behöver det inte vara. Men, dessvärre, paraphilia, i Ditt exempel, ser jag en annan, mycket allvarligare fråga som man borde ställa.

Du talar om minst ”2 år i fängelse, omhändertagande av dotter, smärtsam undersökning och ‘terapi’ där hon lär sig att bli offer” vilket kan bara betyda att det handlar om nutid.  Jag kan under inga omständigheter föreställa mig att det finns en enda människa som i dagens samhälle kunde undgå information om konsekvenserna av sådana lekar med sitt barn då de uppdagas. Hur i så fall en god far kan strunta i dem? Utsätta medvetet sin egen dotter för allt detta??? Jag skulle aldrig kalla det för harmlöst! Det är väl mycket närmare att spela rysk roulett med sin dotters framtid än en oskyldigt lek?
Kom inte och säg nu att det är en extrem vinkling! Det handlar bara om att kunna se konsekvenserna av sitt handlande. Välja, vad som är viktigare i livet: egen sexuell tillfredställelse förbunden med fara för dotters framtid eller avstå från  sin egen nöje för att inte riskera sitt barns trygghet.
Som sagts, det är bara att välja!

Källa?  Mina egna reflektioner som bygger på ganska bred litteratur, observationer och erfarenheter.
Den dag jag skriver en avhandling, kommer den att innehålla en mycket detaljerad källförteckning, men i en diskussion för Du nöja Dig med mina åsikter.

Med det avslutar jag samtal med Dig eftersom jag finner det meningslöst då Du sönderdelar andras uttalande i mikroskopiska bitar, vilket gör att diskussionen lämnar sitt ursprungliga tema och hamnar på avvägar.
Natalia

14
Incest och andra sexuella övergrepp / SVAR TILL SUNNY
« skrivet: 01 juli 2006, 22:07:23 PM »
Sunny!

Vad pratar Du om egentligen?  ”‘Djävulens advokat’ kommer man inte undan med”?  
Jag presenterade mina EGNA ÅSIKTER och ingenting annat.  Tror Du verkligen att jag inte är kapabel att ha sådana? Varför skulle jag spela ”djävulens advokats” roll?
Du använder uttrycket ”ni på sajten”, vilket jag inte riktigt förstår. Jag trodde att vi träffades här för att utbyta åsikter och diskutera. Du och jag har tom skrivit lika många inlägg. Och nu plötsligt visar det sig att det är Du och vi andra?


Jag förstår inte heller varför Du vänder Dig just till mig med Dina klagomål. Jag har väl aldrig någonsin uttalat mig om Din historia och tänker inte göra det heller.  Visst har jag åsikter om den men av många orsaker tänker jag inte yttra mig.
Det är svårt att diskutera offentligt en persons upplevelser. Jag tror nämligen inte att diskussionsforum är lämpliga platsen för såna ändamål. Risken att bli missuppfattad pga. det stora emotionella värdet i ämnet är mycket stor.  Det gäller båda sidor.
Har Du något att anmärka på mina inlägg, finns det något i dem som kränker Dig, tala om det. Men kräv inte från mig ansvar för andras uttalande!

Med vänlig hälsning
Natalia

15
Paraphilia!

Judith Rich Harris använder sig av en utryck angående viss typ av forskning då man vill bevisa sin på förhand tagna tes. Hon talar nämligen om ”söndra och härska” principen. Om resultatet inte stämmer med det förväntade, delar man materialet i mindre enheter och letar efter statistisk bekräftelse för sitt ställningstagande. Man upprepar proceduren tills man får den önskade effekten.
På detta sätt kan man komma fram till dem mest absurda slutsatser och påstå att de är resultat av forskning! Se gärna avsnitt i hennes bok ”Myten om föräldrars makt”. Avsnitt heter ”Effekterna av att äta broccoli” (kapitel 2 s.42).
Ditt sätt att diskutera Paraphilia, påminner – och inte så lite heller – om denna princip! Du delar varje opponents uttalande i så små bitar att det tappar sin ursprungliga mening! Dessutom tar Du bara de meningar som går eventuellt att tyda till Din fördel; sådana som låter sig inte omtolkas, lämnar Du därhän. När Du väljer citat på detta sätt  skapar Du intrycket att motdebattör har sagt något annat än  man gjorde i verkligheten.

Jag kommer inte att göra  så.

Pedofili är onaturligt och det handlar inte ens om moral som i fallet med onani.  I Din ”söndra och härska” iver  ”missade” Du huvudpoängen med mitt uttalande, nämligen att
BARN ÄR INTE MOGNA FÖR SEXUELLA HANDLINGAR! – oavsett om det är pedofili eller incestuös förhållande; bortsett också från de s.k. psykologiska faktorerna. Det är ren biologi och deras utveckling har inte än nått tillräcklig mognad!
BARN ÄR INTE MOGNA FÖR ATT AVGÖRA VAD DE GER SAMTYCKE TILL! – på samma sätt som de är inte mogna att förstå konsekvenserna av sin handlande.
Det är huvudsakligen av den anledning som jag ställer mig negativ till pedofili.

Din jämförelse med folk som ”kallar homosexuella för "bögdjävlar" och deras sexuella relationer för "våldtäkter" ”och tal om att ”korrekt terminologi är grunden för hela diskussionen” är förstås på sin plats.   Men då får Du själv anpassa Dig till kravet och ta i beaktande BARNENS  MOGNAD som de flesta av oss utgår ifrån!

Barnen tjänar inget på att stigmatiseras. Inte heller på att bli av med sin familj.
Men det, som det sagts redan så många gånger, ursäktar inte någon som helst form av utnyttjande!
För att klargöra: så stark som ja är emot pedofila förhållande, är jag emot den incest och pedofil hysteri som spridit sig i landet och skadat barn och deras närmaste omgivning.

Natalia

Bokens ISBN   91-88650-18-9

Sidor: [1] 2 3 4