Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i områden som du har tillgång till.


Visa inlägg - Natalia

Sidor: [1]
1
I sektionen artiklar finns en artikel skriven av Göran Lambertz.
Jag undrar om någon mer än jag blev upprört över teser som ställs i den. Personligen läste jag den med stort bestörtning.
Innan jag förklarar varför är jag så kritiskt mot den, vill jag påpeka att personligen har jag inte anmält varken läkare, socialen eller advokater fast egentligen borde jag göra det eftersom för allt som hänt oss, finns full dokumentation.  Mitt beslut baserades på fast övertygelse att det inte handlar om fel begångna av enskilda tjänstemän utan om hela systemet. Jag tror inte att dessa samhällsrepresentanter finns i någon slags maskopi. Snarare är det så att etabligenget har utarbetat en konsensus vilket innebär att den enskilda människan har ingen rätt att överklaga deras beslut. Inte ens ifrågasätta dem.
Göran Lambertz i sin artikel bekräftat det mycket tydligt. Förorättade människor är för dem enbart störda människor. Och om de inte var det innan, så blev de det efteråt pga. inbyggd sårbarhet. Anmärkningsvärt säger han inte så mycket om rättsliga grunder för människors agerande utan beskriver han deras personliga egenskaper, vilka borde inte ha någon som helst betydelse i rättsligt sammanhang. Man blev orättvist behandlad eller inte. Oavsett vilken typ av personlighet man är.

Citera
"Mest beror det sannolikt på personliga egenskaper. Många av rättshaveristerna har utan tvekan en psykisk störning i botten, men inte alla. Även personer som tidigare har uppträtt normalt kan tappa greppet helt och hållet. Sannolikt finns det någon skörhet som gör att dessa personer saknar fallskärm när fallet kommer.
       Rimligen har motgångens eller kränkningens art också betydelse. Den som får sin tillvaro raserad eller annars hamnar i en svår kris kan naturligtvis ha svårare att återgå till det normala än den som utsätts för en mindre motgång."

Det som skrämmer mig mest är det diagnostiska iver som han visar. Han utgår ifrån att människor som anser sig ha blivit felbehandlade, i själva verket är psykiskt störda eftersom de inte kan acceptera en felaktig dom. Han undrar inte alls varför orättfärdighet har begåtts och vad kan man göra för att förhindra det i framtiden. Nej, han vill istället lösa problemet genom att ställa DIAGNOS och BEHANDLING!

 
Citera
”Det är givet att diskussionen här måste föras utifrån det perspektiv som vi jurister representerar. Det gäller såväl problembeskrivning som diagnos och behandling. Vi kan inte – annat än möjligen högst amatörmässigt – ta oss an frågorna utifrån psykologiska, sociologiska eller medicinska utgångspunkter. Det är naturligtvis en begränsning, men den bör inte avhålla oss från att avhandla ämnet”

och vidare:
Citera
”Man frågar sig varför vissa blir rättshaverister medan andra utan större problem kan lägga ett nederlag, en motgång eller en kränkning bakom sig.
 Om man bortser från krav på vetenskaplighet eller pregnans kan man beskriva bakgrunden till människors utveckling till rättshaverister genom en förenklad kategoriindelning enligt punkterna a – f nedan.
    a. De vanligaste rättshaveristerna är personer som har drabbats av en eller flera motgångar och som – ofta på grund av en psykisk störning eller en särskilt envis eller mycket skör läggning – har haft svårt att lägga det inträffade bakom sig. Vi kan kalla dessa för motgångsfallen.
    b. Relativt vanliga är också personer som i botten tycks ha en psykisk sjukdom eller allvarlig psykisk störning och vars beteende i hög grad präglas av detta (sjukdomsfallen).
    c. Inte ovanliga är vidare personer som vägrar erkänna egna misstag och fel och som projicerar sina olyckor på andra, gärna myndighetspersoner (projiceringsfallen). Dessa personer är ofta påtagligt aggressiva.
    d. Mindre vanliga är de personer som är uppenbart ensamma, som inte får stöd någonstans ifrån men som kämpar en envis tragisk kamp och förlöjligas eller ignoreras av omgivningen (mobbningsfallen).
    e. Ännu ovanligare som rättshaverister är personer som är helt friska men som drabbas av en osedvanligt svår personlig kris, exempelvis ett barns död till följd av misstänkt felbehandling i sjukvården (krisfallen).
    f. Slutligen finns det personer som framför allt tycks ha behov av något att fylla sin dag med och någon att prata med eller skriva till. En upplevd kränkning finns i botten, men upprättelsen tycks vara mindre viktig än den ”samvaro” som klagoverksamheten erbjuder (kontaktfallen).
    Det finns alltså många skilda bakgrunder och karaktärer. Vissa personer hör ganska tydligt till en kategori, medan andra passar i flera. Ytterligare några är svårkategoriserade. Jag vill åter betona att beskrivningen bygger på en högst osäker och ovetenskaplig genomgång”.  


Sjukdomsfallen, projiceringsfallen, mobbningsfallen, krisfallen, kontaktfallen – alla dessa ord visar tydligt hur Göran Lambertz ser på människor som har blivit nonchalerade av rättsväsendet. Han överväger inte ens att fel kunde begås i alla led eller åtminstone i någon av dem. Det är bara psykiskt störning som driver människorna till misstro mot maktens representanter som förstås alltid har rätt!

Det är farligt när en jurist, särskild i en så hög rang som justitiekansler, använder sig av diagnostiska begrepp för att rättfärdiga felaktiga domar och skulbelägga enskilda människor.
Det är farligt när jurister istället för att hjälpa människor att få en rättvis dom och upprättelse vill leka terapeuter för att tvinga människor till underkastelse.
Det är farligt för oss alla, oavsett om det handlar om brottsanklagade eller om familjer fråntagna sina barn.
Det är farligt för samhället då ingen kommer att våga överklaga myndighetsbeslut eller felaktig dom – rädslan att bli klassad som psykisk störd kan bli omöjlig att övervinna.

2
Vetenskap eller kvacksalveri / LÄSVÄRT
« skrivet: 03 januari 2007, 10:09:13 AM »
Att diverse psykodynamiska påhitt förvandlas till allomfattande sanningar är egentligen ingen nyhet. Det händer smygande och människor ofta hinner inte ens uppfatta det. Därför var det roligt att läsa den artikel som handlar om dekarförfattare som använder sig av psykoanalytiska teorier för att få spänning och samtidigt belyser hur det går till att få det udda att verka som normala.
"Vanliga mördare passar inte i deckare"
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=600439&previousRenderType=6


Den andra handlar om incest debatten. Egentligen inget nytt här heller. Men det är glädjande att man börjar föra diskussionen på debatt och opinionsbildande platser.
"Dunkla doktriner om incest mynnar ut i galna domslut"

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=601315&previousRenderType=2

3
Påhittigt sätt att komma åt nyfödda, inte sant?  

http://www.expressen.se/index.jsp?a=170780

Känns metoden igen?

Mvh
Natalia

4
Jag har, genom en citat från boken ”Sökandet efter minnet” av Daniel L. Schacter, försökt visa hur mekanismen med falska minnen uppstår. Jag skrev det under ”Vetenskap eller kvacksalveri” eftersom jag inte var säker vad det passade bäst.  Här vill jag bara tala om det.

mvh
Natalia

5
Många debattörer tar upp påståendet att barn inte ljuger angående sexuella övergrepp. Bortsett från tonåringar som av olika skäll vill hämnas på sina föräldrar eller uppnå något för sig själva, kan jag instämma med alla gäster som har en sådan uppfattning. Barn oftast ljuger inte – de manipuleras istället till att tro på en bild som har ingenting med verkligheten att göra.

Jag vill ta upp problem med minnet, vad som är riktigt och vad som är falsk.

Till att börja med vill jag poängtera att jag inte är någon specialist, enbart intresserad amatör, vilket betyder förstås inte att jag går på allt som ”officiella”, politiskt korrekta experter påstår.
Jag har förstått att mina egna formuleringar kan bli angripna och förlöjligade av vissa ”gäster”. Därför tycker jag att det blir mera tyngd i det jag säger då jag använder mig av citat.
Det kan också bli till nytta för alla som kanske är intresserade men har inte tid att läsa hela tjocka bocken.

Jag hoppas att det kan hjälpa till förståelse av uppkomsten av minne; varför vi minns så olika och framför allt varför man minns FALSKT och tror på det själv!

Daniel l. Schacter
Sökandet efter minnet”
 
ISBN 91-88410-73-0


”År 1030 reste en bayersk munk vid namn Arnold till Panonia för sin Abbots räkning. Flera år senare skrev Arnold om sin resa och berättade då om en märklig händelse: han hade mött en flygande drake. Den enorma besten cirklade i luften och dess otroliga vingspann mätte över en och en halv kilometer. Enbart huvudet var stort som ett berg, drog Arnold sig till minnes. Det skrämmande monstret, som var täckt av en sköld av fjäll, hängde kvar i skyn under flera timmar innan den snabbt flög iväg.
Arnolds minne av den gigantiska draken framträdde gradvis då han tänkte tillbaka på händelsen i ljuset av religiösa texter och bud och då han satte den i relation till samtidens vidbekanta tro på innebörden och betydelsen av drakar. Med andra ord träffade Arnold förmodligen på en stor fågel eller annan sort djur på sin resa, men hans slutliga minne tog tid på sig att växa fram ur en mängd LEDTRÅDAR och ÖVERTYGELSER som genomsyrade hans framplockningsmiljö. Arnolds nedskrivna hågkomst av draken är inte enbart ett aktiverat engram av vad som hände under resan. Den är fantasifull uppfinning som inkorporerar information från nutiden, då Arnold försöker skapa logik av det som hände i det förflutna. Till sist skapar Arnold en NY TOLKNING AV SIN URSPRUNGLIGA ERFARENHET SOM PASSAR BÄTTRE IN I DET SOM SAMTIDENS LÄROR SÄGER OM DRAKARS RELIGIÖSA BETYDELSE.

             Trots att ett ytterst litet fåtal människor idag säger sig minnas ha sett kilometerlånga drakar sväva i luften, finns det moderna exempel på minnesförvrängningar som kanske inte skiljer sig så värst mycket från Arnolds. För att förstå Arnolds minne och dess moderna analogi, måste vi hålla i minnet att en framplockningsledtråd inte enbart väcker upp ett vilande engram, och att den subjektiva erfarenheten av ett minne inte endast återspeglar egenskaperna i ett aktiverat engram. Som jag tidigare föreslog, samverkar ledtråden och engrammet och skapar tillsammans EN SUBJEKTIV ERFARENHET som vi kallar minne. Denna analys innebär att då en person producerar ett subjektivt sett TILLTALANDE, MEN BEVISLIGEN FELAKTIGT, minne, måste vi undersöka den miljö i vilken framplockningen sker lika noggrant som de händelser i det förflutna som minnet refererar till. Arnolds framplockningsmiljö, full av texter och tankar om drakar, drev honom att minnas ett lämpligt utformat monster.
   I nittonhundratalets psykologilaboratorium beror minnesförvrängningarna ibland på hur minnet har undersökts och VILKA LEDTRÅDAR SOM ANVÄNTS. Vissa experiment visar exempelvis ATT ORDVALET I EN FRÅGA OM DET FÖRFLUTNA KAN PÅVERKA VAD EN PERSON PÅSTÅR SIG MINNAS. Förvrängningseffekter som HAR SIN GRUND I NUVARANDE OMSTÄNDIGHETER kan också uppträda när människor ombeds att göra retrospektiva bedömningar av attityder och åsikter de hade i det förflutna. I en undersökning från 1973 ombads till exempel personer att rangordna sina attityder gentemot fem brännande sociala frågor: garanterade arbetstillfällen, brottslingarnas rättigheter, stöd åt minoriteter, legalisering av marijuana, och jämställdhet för kvinnor. 1982 ombads ett flertal av dessa försökspersoner att göra samma rangordning; dessutom ombads de att indikera vilka deras åsikter varit 1973. Deltagarnas minnen av 1972 års attityder stod i mycket närmare förbindelse med deras nuvarande åsikter än med deras tidigare åsikter. DE ÅSIKTER DE HADE 1973 HADE INTE MYCKET ATT GÖRA MED HUR DE MINDES DESSA ÅSIKTER 1982. Förvrängningseffekter kan förekomma även under kortare tidsperioder.
…..
Kliniker terapeuter har också insett att FRAMPLOCKNINGSMILJÖN KAN PÅVERKA HUR DET FÖRFLUTNA REKONSTRUERAS. I sin skarpa monografi, Narrative Truth and Historical Truth, avfärdar psykoanalitykern Donald Spence Freuds teori analitykern är ett slags arkeolog som försöker gräva fram patientens ”verkliga” minnen ur det förflutnas skingrade spillror. Spence hävdar: ”I högre grad än vi anat, REKONSTRUERAS DET FÖRFLUTNA STÄNDIGT I EN ANALYTISK PROCESS”. Spencer är medveten om att ANALYTIKERN ÄR EN VIKTIG DEL AV FRAMPLOCKNINGSMILJÖN SOM HJÄLPER TILL ATT AVGÖRA – INTE ENBART AVTÄCKA – FORMEN OCH INNEHÅLLET I EN PATIENTS MINNE.  


ORDEN OCH FRASERNA SOM ANALYTIKERN ANVÄNDER ”uppväcker” eller ”aktiverar” inte bara ett vilande minne; DE KAN FORMA DET PATIENTEN MINNS  och PÅVERKA DENNES SUBJEKTIVA ERFARENHET av att minnas, då analytikern FÖRSÖKER ÖPPNA DÖRRAR TILL DELAR AV DET FÖRFLUTNA SOM KAN HJÄLPA TILL ATT ÖKA FÖRSTÅELSEN AV NUTIDEN.

En terapeut som svarar med stort intresse på en isolerad bild eller en vag känsla KAN LEDA PATIENTEN ATT KONSTRUERA ETT MINNE PÅ GRUNDVAL AV DET SOM KANSKE, ELLER KANSKE INTE, ÅTERSTÅR AV EN ERFARENHET I DET FÖRGÅNGNA.
Dessa frågor förstärks när vi betänker att patienterna under psykoanalysen (och andra former av intensiv psykoterapi) kämpar med att återhämta förlorade erfarenheter som inte finns tillgängliga för det medvetna minnet. Framplockningsmiljön spelar förmodligen en särskild viktig roll i skapandet av minnen då man försöker återhämta dimmiga eller halvt förstörda engram, och är därför av synnerlig vikt i ett terapeutiskt sammanhang. Terapeuterna själva utgör också viktiga figurer för sina patienter; det intrikata förhållandet mellan de båda (överföringen) utgör en fundamental princip inom psykoanalysen. Detta är förmodligen några av de skäll till varför, som vi kommer att få se, människor som kommit att tro att de har återhämtat ”verkliga# minnen av sexuella övergrepp nästan undantagslöst pekar på sina terapeuters starka inflytande i skapandet och bibehållandet av de förvrängda minnena.
EN TERAPEUT UTGÖR EN VIKTIG DEL AV DEN FRAMPLOCKNINGSMILJÖ SOM HJÄLPER TILL ATT FORMA EN PATIENTS ÖVERTYGELSE OM DET FÖRFLUTNA.”

6
För ett tag sen berättade jag om en kille. Han dömdes till rättspsykiatriskt vård för sexuellt utnyttjande av sina syskonbarn. Domen överklagades inte eftersom pojkens advokat trodde på hans skuld och skrämde familjen att vid eventuellt överklagande straffet kunde bli mycket värre alltså långt fängelsestraff, vilket killen skulle uppenbarligen inte klara av. Dessutom nekades familjen byte av advokat i högsta instansen.
Som vän till familjen och den som kände pojken och hans syskonbarn sen förskoleåldern, fick jag noggrann insyn i all dokumentation. Jag gick igenom allt och hittade mängder av konstigheter som påminde om de som togs upp i uppdrag granskning. Tyvärr, enligt advokaten fick man under inga omständigheter ifrågasätta barnen! Det är också viktigt att påpeka att åldersskillnaden mellan killen och hans syskonbarn är oväsentlig!  Särskilt pikant blir situationen när man får veta att killen är faktiskt omogen, vilket gör att den lilla åldersskillnaden reduceras till noll. Frågan blir då om det är rimligt ens att anta att det kan bllli fråga om sexuellt utnyttjande! Dessutom hans föräldrar och han själv hoppades på att psykexperter kommer att förstå att han inte gjorde sig skyldig till påstådda brottet och att hans vistelse där inte kommer att vara långvarigt. Jag själv fruktade dock att killen inte släpps därifrån så länge han inser inte att han gjorde det han är anklagad för .Oavsett det faktiska bakgrunden.

Nu, flera månader senare, vet jag hur det gått. Killen börjar minnas övergrepp mot honom!!! Det är – enligt hans mamma – fortfarande för lite för att väcka åtal, men han minns mer och mer. Och det är inte preskriberat än, påstås det.
Jag undrar hur långt ska det gå. Hans stora syster, de ”utnyttjade” barnens mamma kommer antagligen att anklagas och i sin tur kommer kanske hon att ”minnas”.
Med viss uppfinningsförmåga kan det förstsätta i all oändlighet! Allt detta väcker förstås många tankar.

En annan aspekt som är viktigt att beakta är mammas attityd, som är typisk för hela samhället. Jag försökte diskutera med henne Jan Guillous bok ”Häxornas försvarare”. Det jag tog upp var den lilla flickans ”vittnesmål” som utgjorde själva grunden vid antagande att läkarna styckade kroppen. Denna mamma, vars son är dömd p.g.a. hennes egna barnbarns vittnesmål som är LÖGNER, påstår att barn ljuger inte om sånt! Jag frågade vad det är för skillnad mellan hennes barnbarn som uppenbarligen ljuger och mellan det ovan nämnda barnet, utöver åldersskillnaden förstås. Jo, hennes barnbarn bevisligen ljuger eftersom inga fakta stämmer. Och det är ju sant. Men varför tror hon att det lilla barnet – genom sin mamma – talar sanning och dessutom minns från så tidig ålder? ”För att det är så att barn kan minnas  och aldrig ljuger om sånt”.
Alltså, även om man drabbas själv mycket hårt, kan man inte ens då lämna bakom sig den indoktrinering man blev utsatt för. Det enda slutsatsen man  drar ifrån situationen är att just jag drabbades av orättvisa men alla andra fick vad de förtjänade.
När allt kommer omkring, klandrar jag inte denna mamma. Hon utsattes för kontinuerlig indoktrinering. Hyllor i hennes hem är fulla av böcker med populär psykologi i psykodynamisk tappning. Hon som är nästan 60 år gammal, beskyller sin mamma för egna misslyckande i livet inklusive sin egen sons situation! För att hennes mor inte tillfredställde hennes behov som liten! I hennes bekantskapskrets finns även en kvinnlig barnpsykiater som ”återfått” minne från ohyggliga sexuella övergrepp inklusive satanism och mördade barn.  

Jag tror inte att det är meningsfullt att anklaga enskilda för diverse felaktigheter, övertramp och orättvisa. Visst, det är omöjligt att inte göra det då man själv berörs. Men det är mycket viktigare att förstå mekanismerna bakom allt det som händer!  
Det är inte den enskildes direkta fel att hon/han hanterar situationen på ett så omänskligt sätt. Man måste se systemet i sin helhet. Om man inte kräver något ansvar, då – med handen på hjärtat – hur många gör verkligen sitt bästa? Om man blev ”upplärd” att mamman är den som är den mest skadliga för barnet, är det inte alls konstigt att socialsekreteraren letar på alla möjliga sätt efter bekräftelse på det! Om man blev ”upplärd” att misslyckande i livet berör på sexuella övergrepp i barndomen – och vem har inte några misslyckanden bakom sig! – är det lätt att tolka in just sådana i helt vanliga situationer.

För några månader sedan blev jag uppmanad att inte diskutera diverse psykologiska teorier i samband med sexuella övergrepp såsom osakliga i ämnet.
Jag citerar:

”Debatten mellan Cornelia och Natalia har kommit att handla om olika tolkningar och definitioner inom psykologin, vilket i och för sig är intressant att diskutera. Rubriken i detta forum är dock Incest och andra sexuella övergrepp och önskvärt är därför att föra en saklig diskussion om just detta. Härmed avslutas diskussionen mellan Cornelia och Natalia angående psykologins många olika skolor, tolkningar och definitioner. Välkomna med en saklig diskussion om ämnet Incest och andra sexuella övergrepp.
Rigmor Persson

Tyvärr, så länge inser man inte att det är dessa teorier som ligger till grund för samhällsattityder, vilka i sin tur leder till att människor kränks på det grövsta sättet, kommer man inte åt själva problemet!
Jag tror att vi måste förstå varför barn omhändertas utan anledning och varför oskyldiga människor döms utan bevis. Och varför barn och ungdomar mår så dåligt idag. Utan en sådan kunskap lär vi knappast komma till rätta med orättvis och kränkande behandling av maktens representanter.

Sidor: [1]