Visa inlägg

Denna sektion lćter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg i omrćden som du har tillgćng till.


Visa inlägg - Bensmamma

Sidor: [1]
1
FrÄgeenkÀt för er som blivit anmÀlda och fÄtt hembesök av socialen.

Detta Àr en enkÀt till dig som haft hembesök av socialen efter en anmÀlan. Det kan vara en anmÀlan som nÄgon annan gjort pÄ dig men ocksÄ en anmÀlan som du gjort pÄ dig sjÀlv.

NĂ€r du svarar pĂ„ frĂ„gorna Ă€r det viktigt att du ger de svaren som var aktuella utifrĂ„n DĂ„ du blev utredd.  

Det gÄr bra att svara hÀr men du kan ocksÄ sÀnda svaren i ett pm till mig.

Bakgrundsfakta
CivilstÄnd?
Hur mÄnga barn och hur gamla var det?
Hur bodde ni?
Inkomst?
Hur lÄng tid innan besöket fick ni en kallelse?
Om nÄgon annan anmÀlt dig angav de namnet pÄ personen i brevet?


Utredning

Var bestÀmdes det första mötet hemma hos er eller pÄ socialkontoret?
Fick ni veta vad anledningen var att ni blivit kallade? Om ja vad var anledningen?
StÀllde de frÄgor till er om er situation? Om ja vad frÄgade dem?
Ville de titta sig runt i ert hem, om ja lÀt ni dem göra de?
HÀr fÄr du gÀrna berÀtta sÄ fritt och sÄ mycket som möjligt om var de tittade, om de tex ville se i erat kylskÄp eller in i barnens rum, om de ville lÄna toaletten eller nÄgot annat anmÀrkningsvÀrt.

Vad hÀnde sen?
Efter att ni hade haft ert första möte vad hÀnde dÄ?
Ville de trÀffa ytterligare personer som kunde ge underlag för deras utredning och i sÄ fall vilka? Skola, dagis, bvc, familj, brukar vara nÄgra av dem socialen anvÀnder sig av.

FöljdfrÄgor?
Det kan hĂ€nda, att jag tack vare era svar har följdfrĂ„gor. Är det okej för er att jag skickar ytterligare ett frĂ„geformulĂ€r dĂ„?


Tack för Er hjÀlp.

2
Jag vet- jag borde vara lycklig! Jag ÄR lycklig. GĂ„r nĂ€stan dagligen in hĂ€r och lĂ€ser den ena sorgliga historian efter den andra om förĂ€ldrar vars barn genom fruktansvĂ€rda metoder blivit bortförda frĂ„n dem och utan nĂ„gon större chans att fĂ„ en upprĂ€ttelse. Barn Ă€r inte trovĂ€rda eftersom dom Ă€r lojala. Och ett barn som skyddar sin förĂ€lder och vill hem till dem Ă€r naturligtvis "sjuk" eftersom de har ett onormalt ansvartagande och lojalitet jĂ€ntemot förĂ€ldern.

Jag har fÄtt tilbaka min son. Och pÄ de viset Àr jag lyckligt lottad. Men om livet ÀndÄ vore sÄ enkelt. Om jag ÀndÄ kunde glÀdjas Ät tiden dÄ vi nu lever i hop som en familj och har det bra igen. Men de Àr ju just de... Livet Àr ju inte sÄ enkelt. KÀnslora finns ju dÀr. Komplicerade och svÄra att rubba. Minnena kommer ju aldrig nÄgonsing att försvinna. Oavsett hur mÄnga vackra sommadagar vi kan leka i parken eller hur mÄnga myskvÀllar framför tv,n vi kan ha. Minnet av hur han en gÄng togs sÄ lÀtt i frÄn mig. Hur han skrek och grÀt nÀr han gled bort frÄn min famn. Dagarna dÄ jag lÄg sömnlös och undrade om jag nÄgonsing skulle fÄ kÀnna hans mjuka kinder mot mina eller fÄ se honom vÀxa upp.

Hade jag sagt tillrÀckligt mÄnga gÄnger att han var det bÀsta som hÀnt mig? Visste han hur mycket jag Àlskade honom? Hur mÄnga dagar , veckor eller mÄnader skulle de ta för honom att glömma bort mig?

Nej ett Äterförenande mellan min son och mig i all Àra. Men de psykiska menen som socialen gett mig och min son kommer de nÄgonsin försvinna. Kan jag nÄgonsing slappna av , vÄga vara mig sjÀlv utan att vara rÀdd att nÄgon ska se mig, och tycka att jag Àr en okompetent mamma?

Hur kan jag vara sÀker pÄ att det fruktansvÀrda inte hÀnder igen? Det kan jag ju inte. SÄ hur gÄr man vidare med de i bakhuvdet? Kan man nÄnsing bli hel?

3
Efter att ha suttit hĂ€r och lĂ€st mina första inlĂ€gg till den hĂ€r sidan som skrevs för tvĂ„ Ă„r sen  inser jag hur mycket jag har förĂ€ndrats. DĂ„ var jag en ung, oerfaren och vĂ€ldigt naiv ung mamma som var desperat och fylld av Ă„ngest och skrĂ€ck inför framtiden. Jag skrev ett par vĂ€ldigt lĂ„nga och detaljerade inlĂ€gg hit  ( som var fyllda med stavfel och utan styckesindeningar) för att jag var desperat , rĂ€dd och ensam.

Jag minns fortfarande i dag hur mycket de svaren jag fick frĂ„n Bl.a Ruby Harrold-Claesson  och Peter Klevius vĂ€rmde Ă€nda in i min sjĂ€l. Det var raka och Ă€rliga svar- ett sanningens ord skulle man lungt kunna pĂ„stĂ„ och Ă€ven om jag först inte ville tro pĂ„ deras brutala svar dĂ€r de förutspĂ„dde en heldel saker som jag aldrig trodde skulle hĂ€nda sĂ„ insĂ„g jag mer och mer att dessa var erfarena mĂ€nniskor som hört liknande historier med samma hĂ€ndelseförlopp mĂ„nga, mĂ„nga gĂ„nger förut. Det skrĂ€mde mig för jag ville innerst inne inte tro att socialen var ond- om jag började tro det sĂ„ skulle det betyda att jag var maktlös men om jag istĂ€llet trodde att det faktiskt var mitt fel dĂ„ hade jag ochsĂ„ makten att förĂ€ndra situationen.

NU i dag inser jag naturligtvis att de hela tiden hade rÀtt. Socialen Àr nÀmligen en myndighet med stark makt, mer makt Àn nÄgon myndighet borde fÄ ha. Och de skyr inga medel för att fÄ utnyttja sin makt dÀr olika instanser maskoperar med sociala myndigheterna. För en utomstÄende ter sig detta naturligtvis löjligt men för oss som varit dÀr sÄ gör det ju inte- vi vet ju eftersom vi sett det med egna ögon.

Som mĂ„nga vet sĂ„ har jag idag fĂ„tt min son tillbaka och det i sig Ă€r faktiskt en seger för mig. Min son var borta frĂ„n mig i 10 mĂ„nader- och det var en fruktansvĂ€rd tid för mig och en lĂ„ng tid för ett litet barn att vara borta frĂ„n sin mor dock Ă€r 10 mĂ„nader  en förhĂ„llandevis liten tid jĂ€mfört med mĂ„nga andra . Och om det handlade om mig, hur mycket jag faktiskt kĂ€mpade eller bara ren tur vet jag inte. Personligen tror jag pĂ„ det sista. Jag kĂ€mpade Visserligen otroligt mycket men det gör ju det flesta förĂ€ldrar utan att det spelar nĂ„gon roll.

Ville egentligen bara sĂ€ga till er dĂ€rute som inte bor med era barn att ni aldrig ska sluta kĂ€mpa för era barn. Ni Ă€r de viktigaste dom har - en fostermamma /fosterpappa  varken kan eller kommer nĂ„gonsing kunna ersĂ€tta er.

Jag tar nu bort mina inlÀgg frÄn detta forum eftersom jag publicerat allt för mycket detaljer om min son- och mig. Vill förebli anonym pÄ detta forum framförallt för min sons skull.

Kram pÄ er alla och hoppas rÀttvisan segrar för er ochsÄ en dag.

// Bensmamma

4
TvÄngsomhÀndertagande och andra ingripanden / Konkret hjÀlp?
« skrivet: 21 januari 2005, 21:22:54 PM »
Vet att det finns mÄnga hÀr som pÄ ett eller annat sÀtt blivit av med sina barn med hjÀlp av sociala myndigheterna. Har funderat över hur mÄnga av er som fÄr konkret hjÀlp med att veta hur ni ska göra för att Äter fÄ vÄrdnaden om era barn?

I varje placering av ett barn ska det ju finnas en behandlingsplan dÀr det klart och tydligt ska stÄ vad förÀldern brister i och hur lÀnge placeringen berÀknas ta , Àr nyfiken pÄ hur mycket ni fÄtt ta del av dem och vad som stÄr i.

5
TvÄngsomhÀndertagande och andra ingripanden / Efterlysning!
« skrivet: 20 januari 2005, 20:15:55 PM »
Söker kontakt med förÀldrar som bott pÄ familjehem, eller som haft sina barn pÄ familjehem.

zuttlaanna@hotmail.com

6
Och glĂ€djetĂ„rarna strömmar nerför mina kinder Fick för en vecka sedan reda pĂ„ att efter att min son varit tvĂ„ngsomhĂ€ndertagen i 10 mĂ„nader och blivit placerad i tvĂ„ olika fosterhem sen dess sĂ„ har socialen ,efter att den hĂ€r nya familjen sett att min son farit illa av att vara borta frĂ„n sin mamma ( mig) bestĂ€mt sig för att " ge honom tillbaka" till mig. Inom tvĂ„ mĂ„nader ska min son ha flyttat hem till mig och LVU Ă€r historia. Efter att ha kĂ€mpat i tvĂ„ rĂ€ttegĂ„ngar, brytit med alla " vĂ€nner" bott pĂ„ gatan ( Socialen tog min lĂ€genhet) och tagit mig dĂ€rifrĂ„n, jobbat som stĂ€dare, ringt min son varje dag, och Ă„kt dit sĂ„ ofta jag bara fĂ„tt. Efter att ha upplevt mardrömmen om seperationen med mitt Ă€lskade barn om och om igen varje gĂ„ng jag varit och hĂ€lsat pĂ„ honom, grĂ„tit blod, funderat pĂ„ sjĂ€lvmord, bet till Gud och kĂ€mpat dag och natt för att kunna ge tillbaka min son sin familj sĂ„ har jag ÄNTLIGEN fĂ„tt mina böner besvarade. ÄNTLIGEN fĂ„r min son leva med sin mamma, ÄNTLIGEN kommer han kunna somna tryggt pĂ„ natten utan att kĂ€nna sig övergiven. ÄNTLIGEN FÅR VI VARA TILLSAMMANS!!!

Den lycka jag kĂ€nner nu gĂ„r inte att beskriva.För det finns verkligen inga ord. Minnet nĂ€r sociala myndigheterna tog mitt barn kommer jag aldrig glömma. Och jag kommer aldrig glömma Ă„ngesten i hans ögon nĂ€r han sĂ„g mig lĂ€mna honom. jag vet inte hur jag ska kunna Ă„tergĂ€lda det socialen gjort mot honom. Jag önskar sĂ„ mycket att jag som Ă€r hans mamma- kunnat skydda honom i frĂ„n de!!  Jag vet inte hur jag nĂ„gonsin ska kunnat förklara det hĂ€r för honom. Men jag vet att Ă€ven om jag behövde hjĂ€lp och stöd -och jag Ă€r glad att han i dag kommer att fĂ„ bo med en mamma som kommer göra allt för honom sĂ„ kommer jag aldrig kunna förstĂ„  hur socialen i Sverige kan tro att de bĂ€sta för ett barn Ă€r att bli ifrĂ„ntagen sin familj.

//bensmamma

7
sedan jag skrev sist och jag var orolig för min sons och min framtid.Vi bodde i familjehem som var mitt intiativ frÄn början.Jag bad socialen om hjÀlp för snart 2 Är sedan för jagmÄdde dÄligt i dag Àr min son tvÄngsomhÀndertagen och bor hos en annan familj.

Jag skrev hit till forumet dÄ jag fortfarande bodde pÄ familjehem dÀrför att jag som ung mamma var förtvivlad eftersom jag kÀnde hur socialen tog allt mer makt över mittbarn och vÄran familj.Jag fick en massa rÄd och blev varnad för en hel del.Jag mÄste erkÀnna att jag innerst inne aldrig todde pÄ det som skrevs till mig, i dag 8 mÄnader senare vet jag hur rÀtt ni hade.Alla farhÄgor slogs in.Min son blev tvÄngsomhÀndertagen och jag blev utslÀngd i frÄn familjehemmet.Familjen tyckte inte att dom kunde samarbeta trots att jag gjorde ALLT jag kunde.Jag blev utslÀngd pÄ gatan vilket jag brydde mig mindre om för det vÀrsta var att dom splittrade mig och min son.

Jag har inga drogproblem, inga psykiska eller dysfunkionella problem.
Jag gÄr pÄ socialbidrag och var bostadslös.Nu har jag hittat en lÀgenhet men det rÀcker inte. Min son har bott borta frÄn mig i 6 mÄnader och grÄter fortfarande nÀr han trÀffar mig.Socialen ser detta som ytterligare ett tecken pÄ att vi mÄste trÀffas Ànnu mer sÀllan.Herregud Han behöver ju mig! Jag Àr ju hans mamma och jag gör allt för att han ska komma hem igen!!! Ser dom inte det???

Jag gÄr pÄ terapi för att reda ut saker i mitt liv, jag umgÄs med nya mÀnniskor, jag har jobbat som jag fick sluta i frÄn pga att socialen sa att jag mÄste kunna trÀffa Ben och ha kontakt med psykolog.Jag vet inte vad jag ska göra men jag vet att jag mÄste göra nÄgot eftersom min son grÄter och sÀger att han vill hem.Jag Àr villig att ha hemmahos besök hela dagarna, jag kan drogtesta mig nÀr som helst, jag gör VAD som helst för att min son ska fÄ komma dit han behöver, dit han VILL nÀmligen till mig .

Jag vet inte vad jag ska göra,men jag skulle vilja anmĂ€la familjehemmet jag bodde pĂ„ förut.Jag har tagit kort som visar hur dĂ„ligt skick jag bodde.Min kompis mamma jobbar med familjehem och sĂ€ger att det var grĂ€sligt och att hon eller hennes kolleger aldrig skulle godkĂ€nna det.Jag har vittnen pĂ„ att dom var rasister och  att dom inför mig ( som har utlĂ€nsk pĂ„brĂ„)  och min son sĂ€ger svartskallar,bananfolket, och diverse andra skĂ€llsord som jag inte vill nĂ€mna hĂ€r.Det kĂ€nns som att familjehemmet har förstört sĂ„ mycket för mig.

Jag vet att jag mÄste kÀmpa för min son och det tÀnker jag göra.
Men hur, HUR gör man...VAD gör man...



 205370

8
PÅ vĂ€gen till lĂ€nsrĂ€tten pĂ„ Mariatorget hĂ€r i sthlm
trodde jag att jag skulle spy.
Jag var sÄ nervös och rÀdd att jag var helt sÀker pÄ att mina ben inte skulle klara av att bÀra mig.
Det kÀndes sÄ tomt ,sÄ fruktansvÀrt ensamt att behöva vara aldelles sjÀlv.
Har aldrig lÀmnat min son knappt över natten och han Àr fyra Är.
Men nu Àr det ju inte jag som bestÀmmer lÀngre...
Efter att soc tagit beslutet om ett omedbart omhÀndetagande har jag ingen makt.
Jag och min son bor fortfarande pÄ familjehemmet tillsammans.
LVU eller inte ( domen har inte kommit Àn) sÄ ska vi bo tillsammans.
Skillnaden blir att jag inte fÄr ta honom dÀrifrÄn.
Pratade med min syster i gÄr.
Hon ringde mig och sa att hon saknade oss sÄ mycket och att hon
inte kan förstÄ hur socialen kan fÄtt till de sÄ hÀr.
Det ska sÀgas att min syrra var den som gjorde den första anmÀlningen mot mig nÀr vi var osams...hon lÀr nog Ängra sig bittert idag.
Hon tyckte aldrig att jag var en mamma utan var bara orolig för min hÀlsa.Jag mÄdde dÄligt, men i dag tycker hon att efter ett Är med socialens köttkniv runt halsen har saker och ting bara blivit vÀrre, mycket vÀrre.
Min son och jag har alltid hittat pÄ saker.De har varit Han och Jag jÀmt.
Nu har socialen vÀnt det till nÄgot negativt och skrev i min utredning att jag har en kompisrelation med honom mer Àn en mamma-barn relation.
Min son Àr vÀldigt social och extremt duktig pÄ att prata , detta har socialen skrivit Àr för att han tvingats bli vuxen för for.
Han fyller fyra Ă„r!!!
Jag har alltid lÀst böcker och pratat med honom detta Àr alltsÄ nÄgot negativt.
Min son har Àven livlig fantasi vilket ochsÄ stÄr som underlag för LVU
de stÄr" han kan inte skilja pÄ fantasi och verklighet" men han e ju som sagt bara 3 och ska fylla 4.
De hÀr uttalandet har dagmamman gjort.
Jag blir sÄ arg.

Mina handlÀggare pÄ soc har ringt migflera gÄnger och frÄgat mig hur det
Àr och sÄ. Jag tror faktist att dom vill mig vÀl men hur ska man kunna fÄ dom att förstÄ att det dom gör Àr fel och familjehemmet hÀr hittar pÄ en massa saker för att fÄ hÄlla kvar mig och Ben sÄ att dom kan fÄ sina pengar???

Anna

Sidor: [1]