8
« skrivet: 27 maj 2004, 01:23:39 AM »
Den sk vÄrdplanen.
VÄrd. Vad Àr det för vÄrd?
I ett Ärs tid har jag fÄtt betala egna dyra pengar till en psykolog för att överhuvudtaget stiga upp ur sÀngen och gÄ till jobbet. Eftersom socialtjÀnsten i Nykvarn bokstavligen kidnappade min snart tvÄ Äriga flicka.
De skickar ivÀg handlingar till KammarrÀtt tvÄ veckor för sent. De fÄr inte vÄra brev dÀr vi skriver och begÀr remisser för provtagning.
NÀr vi frÄgar om pappan fÄr trÀffa barnet dÄ sÀger de att det Àr jag som beslutar om det. Att han inte har umgÀngesrÀtt. Jag sÀger ja men finns det ingen barnkonvention? Ja, men det Àr du som beslutar om han skall fÄ trÀffa henne. Men hallÄ jag frÄgar ju om han fÄr trÀffa sitt barn.
Inget svar. Sedan tre mÄnader tillbaka inget svar.
Man fÄr inte byta handlÀggare sÄ man hotar till sig byte och blir Ätalad.
Aldrig haft nÄgot som heter socialbidrag, bostadsbidrag, Ätalsbrott pÄ mig.
Trots lÀnsrÀtts domar om att umgÀnge skall fÄ ske varje vecka tvÄ ggr å en timme. Men dÄ hade man ju inte fÄtt se henne igen en omgÄng pÄ tvÄ mÄnader innan rÀttsvÀsendets kvarnar malt fÀrdigt med besked.
Det Àr för mycket umgÀnge enl vad de sett (spöken) barnet verkar reserverat, ja ha logiken blir en timme var 14:e dag. DÄ blir barnet mindre reserverat?
LÀnsstyrelsen skrev att soc haft för dÄlig fokus pÄ barnet. Hur kommer det sig i ett civiliserat samhÀlle att ett omedelbart omhÀndertagande fÄr gÄ igenom dÄ? Om LÀnsstyrelsens bedömning Àr att soc haft för dÄligt fokus pÄ barnet? Hur Àr det möjligt att ett omedelbart omhÀndertagande fÄr gÄ igenom? Jo, dÀrför att veckan efter den dÀr fruktansvÀrda dagen som jag nu tjutit om i sex mÄnaders tid kl 6.42 pÄ vÀg till jobbet och 17.38 hem frÄn jobbet. DÄ blev vi förÀldrar sÄ knÀckta att vi gick under. Ja, vi gick under. DÄ bevisade vi vilka vi var för lÀnsrÀtt sÄklart.
Pga psykisk tortyr. Jag skrÀdder inte, överdriver inte, hittar inte pÄ. Om du utsÀtts för psykisk tortyr sÄ lÄter du förövarna fÄ rÀtt.
Kan nÄgon snÀlla förklara innan jag fÄr en rejÀl knÀpp.
Tar man bort handlÀggare utan att meddela, tar in civilklÀdda vakter, hÀr nya punkter att skriva under. Man gÄr ut dÀrifrÄn tror att man skall till jobbet och Patricia Nordforss ringer pÄ mobilen. Och meddelar att de just tagit vÄrt barn frÄn daghemmet. Jag satt ju med dem pÄ kontoret för tio minuter sedan. De vet mycket vÀl att jag kör bil. Ja, men för henne var inte mÀnniskoliv viktiga i trafiken nÄgot, det viktiga var att hon inte fick en prick för att inte meddela förÀldern om att hon kidnappat mitt barn.
Jag försöker tÀnka pÄ att hon har mÀnniskovÀrde(Patricia Nordforss), jag försöker för jag fÄr sÄdan hemska inre konflikter. Men hur mycket jag Àn försöker sÄ kommer jag fram till ok hon har mÀnniskovÀrde men hon Àr livsfarlig för andra mÀnniskor. Hennes metoder Àr sadistiskt prÀglade, sÀkert Àr hon sjÀlv djup olycklig över att inte kunnat skapa en hel familj utan vÀldigt splittrad sÄdan familj och ger igen pÄ nÄgon som hon fÄr makt över.
Jag tÀnker pÄ om det har med Äldersskillnaden att göra, att hon Àr sextio och jag fyrtio. Hon kanske tror att jag kan producera nya barn? Men se jag höll pÄ stryka med för min lilla tvÄÄring sÄ det kan jag ej. Eller sÄ tÀnker hon att den dÀr klienten som Àr socionom skall inte komma hÀr och tro att hon kan gifta sig med en blivande fd missbrukare, ha hus företag och barn. SÄdant fÄr inte förekomma. Det Àr grÀnsöverskridande.
Första gÄngen jag trÀffade Patricia Nordforss för tre Är sedan 2001.
DÄ skulle hon bedöma mig i nÄgon frÄga med mitt dÄ blivande företag. Hon och hennes chef satt tÀtt ihop, nÀstan i knÀt pÄ varandra.
Efter fyrtio fem minuter sÄ tottade de ihop ett brev om vad de ansÄg om mig och sÀnde över till en annan myndighet.
De skrev djupt nedlÄtande saker om mig. Att jag upptrÀdde narkotika pÄverkad, jag förstod inte de lÀttaste frÄgorna. Etc etc. De snÄlade pÄ kopie papper eller sÄ som de brukar sÀga oj vi glömde, men va konstigt vi har skickat ivÀg papper till er. Oj, va fick ni ingen besvÀrshÀnvisning. Oj Oj. Fick ni inte ens vÄrdplanen att skriva under. Och varför kom de med den vÄrdplanen som ej var undertecknad pÄ till lÀnsrÀtten, var lade dem den som var underskriven?
Hon sjÀlv(Patricia Nordforss) har tre barn med tre olika karlar. Visst jag Àr dum som sÀger sÄdana saker men hon har begÄtt sÄdant brott mot mig.
Att jag har ingen tilltro till att jag med lagliga medel kan fÄ tillbaka mitt barn.
Jo, vi har tagit ert barn frÄn hennes fina nybyggda dagis som hon hade just en vecka vÀnjts in pÄ?
Inser inte sĂ„dana mĂ€nniskor som begĂ„r sĂ„dan psykisk tortyr att en vacker dag sĂ„ kanske det inte stannar vid olaga hot? Fast jag anser ej att det Ă€r olaga hot. Jag anser att jag pressats och stressats och redan i Oktober mĂ„nad begĂ€rt handlĂ€ggarbyte och inte först dĂ„ man skrikit ordentligt dĂ„ fĂ„r man besöksförbud samt anmĂ€ls för olaga hot. Ăntligen fick man en ny handlĂ€ggare. Men eftersom det Ă€r sĂ„ dyrt för soc med konsulter dĂ„ drar de ned pĂ„ umgĂ€nget.
NÀr pappan lÄg pÄ sjukhus en mÄnad, dÄ sÄ hade de vakter för 300 000kr. Ja, det var vÀl stora jag som de var rÀdda för?
De har anmÀlt pappan för olaga hot, men det var ju inga olaga hot kom tingsrÀtten fram till.
TingsrÀtten kom till och med fram till att Patricia Nordforss hade överdrivit med frÄgan om egenmÀktighet för det fanns ingenting som stödde deras pÄstÄenden om att vÄrt barn togs ifrÄn soc för att hon skulle förstöras.
Men det var mitt fel, att tÀnka samarbete. Att vilja lita pÄ, att försöka nÀrma sig. Det var mitt fel, att vi inte bodde kvar i hyreslÀgenheten vi fick tag pÄ och inte i vÄrt fina hus som vi höll pÄ och byggde till.
Jag tÀnkte att mitt barn skulle smÄtt börja pÄ dagis. Leka med andra barn.
De tog inte bara mitt barn. De tog min vÀlvilja. Mitt förtroende. Min öppenhjÀrtighet. Mitt barn? Barnets pappa dÄ? De som haft den primÀra symbiosen under de första sexton mÄnaderna.
Det Àr ocksÄ svÄrt att se att vi försattes i en sÄdan fruktansvÀrt Ängestfylld situation att vi ej klarat av att skydda barnet frÄn separationen. Pga min vÀlvilja och min önskan om samarbete.
Att veta att barnet fÄr en sÄdan svÄr förtroendeproblematik, tillit. Man överlever ju nu nÀr man Ätminstone fÄr se henne. Men de tvÄ perioder om sju till Ätta veckor dÄ man överhuvudtaget inte fÄ se sitt barn, det Àr helt omöjligt.
Hon tyr sig visst till mig nĂ€r jag trĂ€ffar henne. Hon sitter gĂ€rna i knĂ€et. Jag kĂ€nner att hon gĂ€rna vill bli buren. ĂndĂ„ Ă€r det pappan som mest skötte om henne. Han pyntade och donade. Eftersom jag var halvt döende flera veckor efter förlossningen pga blodförlust. Okej vi hade för mycket jobb och stress.
Men om vi hade fÄtt stanna upp sjÀlva hade vi löst vÄra problem pÄ en till tvÄ veckor.
SjÀlva, kanske med nÄgon anhörigs insatser. Ibland hjÀlpte hans lÀkare till. Om han mÄdde dÄligt och jag inte kunde vara borta frÄn arbetet dÄ hade ju nÄgon anhörig kunnat gÄ in nÄgra timmar tills man hann ringa efter vikarier.
Att gÄ in och trÀnga sig pÄ hos folk och braka sönder och sammans folks liv. Det Àr sÄ integritetskrÀnkande. Men det Àr nÄgot fruktansvÀrt de retar sig pÄ med min personlighet. NÄgonting vÀcker jag hos dem.
VaddÄ, jag skall inte komma och tro att jag kan gifta mig med vem jag vill och försörja oss sjÀlva.
Det mÄste handla om fördomar. Att man tror att en som haft missbruksproblem saknar hjÀrnceller för att man saknar utbildning?
Det Àr sÄ lÄgt. Det Àr sÄ lÄg nivÄ pÄ utredningarna. SÄ lÄg nivÄ pÄ slutsatserna.
Fördomar eller sÄ fÄr de för sig att vad Àr det för fel pÄ henne som gifter sig och skaffar barn med nÄgon som Àr missbrukare.
De har inte fÀllt en enda positiv kommentar om oss, om vÄrt bemötande mot barnet. Hur barnet mÄr, vad hon yttrar. Allt Àr totalt vÀnt mot oss. Ett ex jag och svÀrmor kommer till soc för att fÄ trÀffa mitt barn efter sju veckors uppehÄll pga deras makt att begrÀnsa umgÀnget till ingenting.
Innan Àrendet avgörs hos lÀnsrÀtt.
Deras (soc) bedömning Àr: Barnet reagerar inte varken med ledsenhet eller glÀdje vid mötet med mor och svÀrmor.
NĂ€sta rad, barnet dansar, sjunger och ler med fosterhemsmamman.
Sanningen: Barnet hÀngde med huvud och armar ned i golvet dÄ hon sÄg mig efter sju veckor. Det tog ca fem minuter att fÄ med henne pÄ en annan kÀnsla att kom vi tittar pÄ det hÀr, nu skall vi försöka glÀdjas och se om vi kan göra nÄgot trevligt tillsammans.
Sedan fÄr de gÀrna skriva hur mycket som helst att mitt barn dansar sjunger och ler med fosterhemsmamman.
Journaltexten precis innan det omedelbara omhÀndertagandet i Oktober mÄnad lyder sÄ hÀr. Lördag: soc jouren pÄ besök. Allt lugnt och fint i hemmet. Barnet Àr glad. Syskonen Àr nÀrvarande och Àven förÀldrarna.
Söndag: Samma sak.
MÄndag, nej just det, det var inget soc möte den hÀr dagen (det ringde en annan handlÀggare och meddelade (för att vi inte skulle bli misstÀnksamma) för det hade man ju bytt mÄndagen till tisdagen kl 9.15 dÄ vi lÀmnade vÄrt barn 9.00 pÄ dagis. (VÄrt barn drog lite i sin pappas byxor kl 8.45, skulle hon verkligen in till alla de dÀr barnen, Àsch hon kunde nog vara med mamma och pappa istÀllet)
Det har inte funnits en punkt dÀr man kan sÀga att vÄrt barn vanvÄrdats pÄ nÄgot som helst sÀtt. Att hon legat och skrikit utan mat utan ompyssel, utan stimulans eller kÀrlek. Visst det var lite stressigt. De första Ären Àr ju tuffa för de flesta. Men vi var sÄ lyckliga. Vi var en liten lycklig familj som vÀxte pÄ helgerna.
SÄdana dÀr smÄ saker i vardagslivet som Àr det viktigaste i livet och som man ibland glömmer bort att förstÄ och tÀnka att de Àr de viktigaste. Gosa och skoja och prata högt med barnet att hon Àr sÄ fin. Fan vad fin och go du Àr.
VÄrt barn var sÄ tydlig. Man visste om hon var hungrig, trött, glad, pigg. SÄ lÀtt, pysslade man om henne dÄ var hon nöjd. Det Àr ju en sÄn hÀrlig kÀnsla just att man fÄr sitt barn nöjd. Hon kunde bli arg ocksÄ och fick uttrycka det.
Det Àr en sÄdan hemsk kÀnsla nÀr man lÀmnar tillbaka barnet till vagnen och soc och jourhemsmamman ser inte att hon försöker yttra sig om att hon vill inte skiljas. SÄdant dokumenteras inte. Eftersom mitt barn mÄste överleva sÄ fogar hon sig. Det Àr en sÄdan Ängest situation, att kÀnna att mitt barn försöker förmedla att hon har lust att fortsÀtta vara med mig men hon inser sjÀlv att det Àr lönlöst att utkÀmpa en strid.
Eller att familjehemsmamman lÀr mitt barn att kalla henne för mamma.
Men antagligen sÄ har jag en smart unge för jag upprepar för henne att jag heter Mamma och hon heter Susanne. San. sÀger mitt barn nu.
Jag menar, jag Àr fyrtio, har jobb och studier (kom in pÄ leg grundande psykoterapeut utbildning, klarat av en termin). TvÄ till fina barn som jag har pÄ helgerna. Hus, företag. Jaha det var företaget de ville Ät och tog barnet som redskap samt som hÀmnd för att pappan tog tillbaka sitt barn(egenmÀktighet) framför chefen pÄ soc. Hon hÀmnades.
Var det tacken för att jag ville se sÄ fina ord som SAMARBETE. Jag litade pÄ dem, nej sade jag till pappan, vi kan visst ha kontakt med dem. Vi skall SAMARBETA. Gör inte det sade han. Han frÄgade den förra handlÀggaren som de petade den ödesdigra dagen. Ni tar vÀl inte barnet frÄn dagis. Nej, sade vi samstÀmmigt sÄ gör de ju inte.
Pappan hade tÀnt av pÄ allt skit (benzodiazipiner, ps lÀkarförskrivet). Sedan fyra mÄnader tillbaka pÄ rymmen med barn och mig.
Allt var perfekt. Vi var sÄ lyckliga. Jag har fotografier pÄ mitt barn frÄn sommaren under egenmÀktighetstiden. Hon strÄlar med ett sugrör och ett vattenglas. SÄ liksom lycklig. SÄdan dÀr sjÀlvsÀker utstrÄlning. Jag Àr, jag finns och Àr lycklig och mÄr perfekt. HÀr Àr mina förÀldrar, vi gosar alla tre, jag tittar pÄ min storebror som hoppar omkring och skojar. Vi Äker pÄ utflykter. Vilken sammhÄllning vi hade! Vi var en hel familj pÄ rymmen.
Försökte ha semester pÄ rymmen. Jag var sÄ jÀvla stolt över att han(pappan) hade slutat med sina benzodiazipiner pÄ egen hand. Trots soc damers snÀva attityder om att det klarar ingen.
Jag har ganska mycket livserfarenhet. Men att möta det totala mörkret vid fyrtio.
De till och med anklagar (dolt i texten) att min egen mor (min mamma Àr en sÄdan dÀr oförskÀmd förnuftig mÀnniska som inte ens fÄtt p-bot och skulle hon göra en bra affÀr skulle hon skÀmmas, att de Àr ute efter att förvilla soc nÀr de(en del av slÀkten) kommer oanmÀlt till samma park för att mitt barns syskon skall fÄ se mitt barn efter sex mÄnader. Förvilla pÄ sÄ sÀtt att barnets far kan ta barnet och gÄ frÄn parken.
Eller att min syster och min mor skall fÄ se mitt barn. För detta har ju inte soc uppmÀrksammat att mitt barn kanske har flera behov eller att slÀktingar kanske ocksÄ ligger och funderar om nÀtterna att hur mÄr lilla barnet.
Men har inte soc förstÄtt att hur mycket de Àn försöker förstöra för oss sÄ kommer de aldrig att lyckas?
Helt otroligt att de inte inser detta.
De skriver nu till andra myndigheter att soc och vi har fina relationer nu.
Det Àr speciellt viktigt för den dÀr högsta chefen Magnus Widén att skriva till de andra myndigheterna och tala om att vi har jÀttefin relation nu dÀrför att han kÀnner mycket vÀl till offentlighetsprincipen. SÄ det han skriver om mig, det riskerar att komma ut.
Undrar om man kan ta med sig det brevet till lÀnsrÀtten för dÄ har vi ju uppfyllt vÄrdplanen.
Och eftersom han tror att jag Àr sÄ korkad som inte gÄr till (en del) arbetskollegor och talar om vilket helvete jag lever i och ser till sÄ att jag fÄr uppbackning om jag eventuellt blir Ätalad. Han tror att jag skall fÄ sparken om offentlighetsprincipen knÀcker mig.
En vÄrd och omsorgschef gör sÄdant? VÄrda för nÄgon sörja för nÄgon?
En anstÀlld skrattade nÀr jag berÀttade om det senaste brevet (slut pÄ kopieringspapper) om att vi hade fint fungerande samarbete.
De knÀcker inte mitt barn, mig eller min man och vÄra slÀktingar. Jag har alltid lagt ned stridigheter med andra mÀnniskor. GÄtt min vÀg nÀr jag ej funnit lösningar. Inte Àltat, malt och malt. Men för mitt barns skull. SÄ Àr det beslutat, jag skall ha tillbaka mitt barn med rÀttsliga medel. Bara att det blÄser sÄ kallt och det Àr motvind.
Har inte jag tillrÀckligt för en stÀmningsansökan? JO gör ju inget, den andra myndigheten inte heller, de fortsÀtter och utreder hans egna vÀrderingar och klagomÄl.
Vad det kostat samhÀllet? Minst tvÄ miljoner. Minst. Men dÄ har vi ju försörjt advokater, socialarbetare, chefer, nÀmndemÀn, vakter. För att inte tala om förtrÀffliga Pia Tengwall, barnets advokat eller soc lydarm.
FĂ„r de verkligen strunta i barnkonventionen?
Vad det kostat privat? Hyra av lgh 3300 x 9. Ansökningskostnader till spillo tingsrÀtt 3 x 450 (meningslöst att begÀra enskild vÄrdnad, skilsmÀssa etc.) Förlorad arbetsinkomst 40 000. Hotellkostnader under flykten. AllmÀnt fördyrade levnadsomkostnader.
Stressen som gjort att man gjort knasiga beslut.
De barn som verkligen behöver hjÀlp? De gamla som kanske behövde lite vÄr luft?
Ja, det Àr ju en hel industri det hÀr med barnomhÀndertaganden. Och det kan ju finnas fall dÀr man behöver gÄ in. Men jag lÀser ju hÀr om folk som fÄr komma pÄ behandlingshem med sina barn.
Varför fick vi inga sÄdan erbjudanden? De pÄstÄr ju att det finns missbruksproblem och att jag brister i omsorgen. Varför har vi inte fÄtt nÄgon vÄrd? Min pappa utreddes som tilltÀnkt familjehem. Vet ni vad Patricia Nordforss sade? Att han var för gammal. GÄr man igenom nÄgons privatliv för att komma fram till att Äldern diffade?
Tror ni att de lÀmnat honom nÄgot besked?
Att politikerna i Nykvarns socialnÀmnd inte har kunskaper och tillrÀcklig livserfarenhet för att se vad som Àr skit och vad som inte Àr skit, det tror jag att de som eventuellt lÀser detta brev förstÄr.
Jag har sÄdan lust att stÀmma dem för de lagbrott och krÀnkningar som de försett oss med. Ett ord : HORRIBELT. Och att det fÄr fortgÄ?
Socionomen
Visa inlägg
