Nordiska kommittén för Mänskliga rättigheters - Diskussionsforum

SocialtjĂ€nsten => TvĂ„ngsomhĂ€ndertagande och andra ingripanden => Ämnet startat av: Jeanette skrivet 03 juni 2005, 18:09:46 PM

Titel: fem minuter!
Skrivet av: Jeanette skrivet 03 juni 2005, 18:09:46 PM
Det gÄr inte att göra nÄgot!

Sektionschefen pratade till mig i mindre Àn fem minuter.

Det var deras hela utredning. Jag var nyinflyttad till HĂ€sselby.

Fem dagar senare gick de till skolan och tog min lilla son pÄ hans fritis.

I nio Ă„r har min son nu varit borta. Utan brev eller telefonkontakt.

Fick se min son 1 timme för fem Är sedan, Är 2000.

Fick se min son 5 minuter 1998.

Fick se min son 3 timmar 1997.




Min son var dÄ sju Är.
Sektionschefen hittade pÄ att jag var paranoid och psykotisk och farlig för mitt barn.
Det hittade han pÄ med att se mig i ett rum i nÄgra minuter.

Jag hade trÀffat tvÄ sÄ kallade socialutredare tre gÄnger pÄ ett kontor.

Vi var nyinflyttade.

Sociala gav bort honom till tvÄ frÀmmande mÀnniskor.

De, sociala,gömde honom frÄn mig i fem Är.

Han har nu varit borta i nio Ă„r.

Jag polisanmÀlde dem. Polisen lyssnade inte.

Överklagade att LVU ( kidnappningen) skulle upphöra.

Ingen frÄn myndigheter har ringt mig pÄ nio Är.

Ingen av dem kÀnner mig.

De har gjort mig svÄrt skadad utav detta som sociala har gjort mot mig.

De tog ifrÄn mig min trerumslÀgenhet. De gjorde mig hemlös. De har

förstört mitt liv.

Det gÄr inte att göra nÄgot Ät detta.

De fÄr göra vad de vill med oss!

En man sÄg mig i nÄgra minuter i ett rum, han tog mitt barn.

Jag har förlorat mitt barn.

Min son Ă€r nu 16Âœ Ă„r.

NÀr man Àr vuxen har man inte sÄ mycket kontakt med sina förÀldrar.

Vet ej hur det kommer att bli.

Jag Àr 44 Är. Man kan drabbas utav skador, sjukdomar nÀr man blir Àldre.
Man vet ej hur lÀnge man lever. Jag hoppas att jag finns kvar en stund till sÄ jag fÄr se mitt barn.

Jag har vuxit upp i Stockholm, har bott hÀr hela mitt liv. Jag kunde aldrig tro att nÄgon skulle se mig nÄgra minuter och stjÀla mitt barn, att sociala skulle göra det.
SĂ„ blev det.

Det kÀnns sÄ krÀnkand inte ens nÄgot straff fÄr de.



                                   Jeanette ÖsterstĂ„l

Jag grÄter inombords dygnet runt.

Jag kommer aldrig mer att vara lycklig!