Nordiska kommittén för Mänskliga rättigheters - Diskussionsforum

Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter => Övriga frågor => Ämnet startat av: Bo Nessling skrivet 24 februari 2005, 16:12:36 PM

Titel: VARFÖR LJUGER MÄNNISKOR MED MAKT?
Skrivet av: Bo Nessling skrivet 24 februari 2005, 16:12:36 PM
VARFÖR LJUGER MÄNNISKOR MED MAKT?
För att någon tvingar dem?
Annars blir de skjutna?
De är rädda för att få sparken?
De är rädda för att bli avslöjade? Det blir de ju ändå och det är värre när andra gör det.
De önskar bli omvalda. Det finns ju fördelar med att
- bli ingenkänd överallt - men det finns ju nackdelar med detta också,
- få och ha makt över andra, kanske få gator och torg uppkallade efter sig, statyer resta och minnesmärken över sig,
- kunna ta gräddfilen till inrättningar som inte står öppna för andra,
- kunna avancera till bra betalda VIP-poster i EU eller kanske FN,
- få bra lön och goda pensionsförhållanden, lyxpension, s.k. inkomstgaranti (man säger att det är för att kompensera arbetslediga politiker som kanske får svårt att få nya arbeten, har de svårare än alla andra?),
- kunna göra saker och ting som inte gäller vanliga dödliga.
Vad fick finansminister Kjell-Olof Feldt att ljuga inför tv-panel före en devalvering som alla ändå misstänkte. Han sa nej, sådan var inte aktuell, i stället för att rakryggat svara att det ville han inte svara på. Folk kunde ju ändå inte förhindra devalverings följder för landet vid den tiden på kvällen dagen innan.
Vad fick finansminister Göran Persson att gång på gång förneka sitt intresse för statsministerposten om hans kandidatur diskuterats i socialdemokratiska valberedning. Det skulle ju kort tid senare ändå bli uppenbart att han ljög, han ljög grovt och han gjorde det med ett leende, vilket tyder på att han betraktar lögnen som en bagatell.
När Anders Fogh Rasmussen egenhändigt kastade Danmark ut i krig ljög han om de verkliga skälen. Hans utrikesminister, Per Stig Møller blev ertappad utanför FN-huset i New York och blev så ställd av frågorna att han inte riktigt visste vad han sade.
I samband med tsunamikatastrofen ljög Göran Persson, Laila Freivalds, ansvariga UD-chefer därför att de prioriterat egna julfirandet. Utrikesministern slingrar sig på ett sjukt sätt. Vet hon inte var Phuket ligger (finns i kartbok!), omfattning av katastrof, ring och fråga försvaret som tydligen hade katastrofberedskap färdig. Hon kunde också ringt ambassadören.
När det gällde utvisning av asylsökande två egypter ljög alla utom SÄPO vars papper visade att utrikesministern skrivit på. Det är hemskt att gång på gång i alla möjliga sammanhang höra kabinettsekreteraren slingra sig. Konstiga bortförklaringar gör inte dessa herrar och damer mera trovärdiga.
Danska och svenska politiker lever inte i en totalitär skräckvärld där hemlig polis terroriserar. De ljuger ändå. Vad får de ut av det? Äran till vilket pris som helst? De lär sig att lögn går hem. De känner sig kanske som så högt stående över oss andra att de kan tillåta sig detta. Vallöften är grova lögner som numera sen minst 50 år alla accepterar som ofrånkomliga. Man kan formulera sig så att man vill försöka förändra till det bättre, inte uttala kategoriskt att om man röstar på NN så blir det si eller så. Torbjörn Fälldin (c) lovade förbättra möjligheterna för alternativ medicin och han skulle förhindra kärnkraften. Efter valseger svek han sina löften. Inget tvingade honom att bryta dem. Han hade väljarna med sig i sin seger, så hade han bara stått på sig, hade han nog kunnat sitta kvar. När man införde kärnkraftverk (i valet saknades nej-alternativ) var det för att avhjälpa arbetslösheten och villkoret var att alla var avskaffade senast 1996. Det skulle ju ske parallellt med forskning efter ofarligare alternativ. Vem forskar? I vår stad lovade en lokalpolitiker att bevara sjukhuset och det första han gjorde efter att ha vunnit röster var att bryta detta löfte. Vem bryr sig om att hålla löften? Vem tror på politikerna? Inte jag!
Mona Sahlin gick ut och lovade akut och konkret hjälp till hotade invandrarflickor. Var är den hjälpen? Glömd på väg ut ur kyrkan?
Estoniaförlisningen var underlig. Erfaren kapten ränner sitt fartyg minus bogvisir med berått mod och full fart rakt in i stormböljor, räddad personal i Stockholm efteråt talar med familj i telefon och sen bara försvinner, tysk filmare har teori, misstankar, vill undersöka och blir en persona non grata i Sverige, hon kommer att arresteras om hon sätter sin fot i landet, varför all denna hysteri, skräck inför alternativa möjliga orsaker? Mona Sahlin lovar full öppenhet men inga kommissioner kommer fram till annat än det som svenska politiker innan har godkänt. (Ester och finnar har visst andra åsikter än de svenska.) Pinsamt att pensionerat svenskt tullbefäl år senare avslöjar att hans befäl beordrat honom att ljuga om rysk-sovjetiskt krigsfynd i bilar. Politikerna säger dumt att “det var då det, men inget tyder på att det skulle ha funnits katastrofdagen“. Hur vet man det utan att ha utrett det? Gissning, förhoppningar, knappast objektivt. Vi lever i en lögnaktig alternativ värld, där ansvariga döljer sanningen. Vem vinner vad på detta? Under kriget skedde saker som ingen fick veta den gången. Sanningen som historieböckerna visar den är falsk. Nu sedan ansvariga statschefer dött avslöjar den ena hemliga “aktören” efter den andra fula detaljer. Historien upprepar sig. Svenska politiker har länge haft tradition att skydda personliga fadäser genom hemligstämpling.
Polisen har makt, vapen, kommunikationskanaler också till Interpol, men framför allt har de lögnen. Jag har aldrig hört ertappad polismän ärligt och hederligt erkänna skuld till något. Alla försvarar sina fel. Kårandan gör att man vittnar falskt. Jag arbetade en gång på ett ställe där jag kom i kontakt med enskilda polismän. Det fanns de som berättade hur de tvingats till arbetssätt som de moraliskt fann frånstötande. Varför inte rycka upp moralen?
Efter sommarens rymningar från svenska säkerhetsanstalter konstaterar alla ansvariga att nu är alla flykthål tilltäppta. Under tiden rymmer nya och det kommer fram detaljer som visar att det inte är sant.
EU-kommissionärer, parlamentariker, lovar hjälp till drabbade, svindlar och stjäler åt sig själv och när revisor avslöjar detta får han sparken. Lögnen tål inte Sanningen. Hederligheten offras.

Jag efterlyser ett personligt mod och hederlighet hos alla som har minsta makt över andra. Det gäller också domstolarna och dem som har befattningar vid dessa. De ska våga stå för vad de har eller icke-har gjort. De ska våga ta konsekvenserna av sina handlingar. Kan de ej detta ska de inte ha den ärofyllda befattningen.
Om ett ämbete ska bli hederligt låt hederliga människor ta över.