Nordiska kommittťn fŲr Mšnskliga ršttigheters - Diskussionsforum

R√§ttsv√§sendet, Polismyndighet m.m. => √Ėvriga fr√•gor g√§llande R√§ttssystemet, Polismyndigheten => ńmnet startat av: eureka skrivet 29 januari 2013, 21:48:46 PM

Titel: Senaste artikel i DN.se,om att korruption är faktiskt legaliserad i Sverige
Skrivet av: eureka skrivet 29 januari 2013, 21:48:46 PM
Farligt när folkstyret börjar likna ett familjeföretag

 Publicerad 2013-01-27 00:05
 38 kommentarer

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-farligt-nar-folkstyret-borjar-likna-ett-familjeforetag

S√∂ndagskr√∂nikan ‚Äď Peter Wolodarski


Journalisten och författaren Anders Isaksson kunde som få tolka politikens skiftande mönster. Han förenade utblick och bildning, demonstrerad i sin biografisvit över Per Albin, med en särpräglad känsla för demokratins vardag: människorna bakom, spelet i kulisserna, de osynliga sambanden.
 
I boken ‚ÄĚDen politiska adeln‚ÄĚ (Bonnier Fakta, 2006) ger sig Isaksson i kast med ett av sina favorit√§mnen ‚Äď hur toppjobben i politiken och den offentliga f√∂rvaltningen ofta g√•r till framtr√§dande personers gamla kompisar, sommargrannar och anh√∂riga.
 
En gång i tiden hade aristokratin företräde till höga ämbeten i Sverige, konstaterar Isaksson. Samtidigt noterar han att det i vår tid vuxit fram en politisk klass, i vilken nätverket och kontakterna spelar en viktigare roll än formella meriter. Vem du är har blivit viktigare än vad du är.
 
Jan Stenbeck, som nyligen porträtterats i en skarp dokumentärserie på SVT, brukade i början av 1990-talet berätta för sina finanskompisar på Wall street att hans syster var utrikesminister i Sverige och att han själv ägde en tv-kanal.
 
Vännernas reaktion var en blandning av skämtsamhet och förvåning: inte visste vi att Sverige var en bananrepublik.
 
‚ÄĚF√∂r Stenbeck hade historien ett didaktiskt syfte; han var sj√§lv √∂vertygad om att b√•de den offentliga sektorn och storfinansen var genomsyrade av nepotism och att de b√•da sedan l√§nge levde i symbios‚ÄĚ, skriver Anders Isaksson.
 
Själv riktade han i sin bok blicken mot svensk socialdemokrati, och det sätt på vilket Göran Persson styrde landet som statsminister med hjälp av förläningar. Partiet hade haft makten obrutet sedan 1994. Räknat sedan 1932 hade S befunnit sig i regeringsställning närmare 90 procent av tiden.
 
Det lämnade djupa spår i byråkratin och det offentliga belöningssystemet. Persson blev slutpunkten i en process som satte meritokratin på undantag.
 
Anders Isakssons po√§ng var dock inte att Socialdemokraterna av sin natur var v√§rre √§r andra, utan att man haft st√∂rst m√∂jligheter att agera destruktivt. Det parti som han var mest kritisk till i fr√•ga om politisk inavel var Folkpartiet, d√§r ledande f√∂retr√§dare i ett uppm√§rksammat fall till och med bytte fruar med varandra. I privata sammanhang brukade Anders sk√§mtsamt s√§ga: ‚ÄĚFolkpartiet √§r inte ett parti utan en ormgrop.‚ÄĚ
 
Kanske var Anders Isaksson alltför fixerad vid relationer. Kanske såg han samband som var mindre iögonfallande än vad han försökte göra gällande. Kanske underskattade han idealismens kraft och överbetonade klass- och klanperspektivet.
 
Samtidigt tjänar veckans ministerutnämning som ett utmärkt exempel på hur sammanvävd politiken blivit med det privata, också när Sverige styrs av en borgerlig regering.
 
Nya j√§mst√§lldhetsministern Maria Arnholm presenterades av FP-ledaren Jan Bj√∂rklund som ‚ÄĚdirekt√∂r och feminist‚ÄĚ, som om hon rekryterats fr√•n n√§ringslivet med friska √∂gon. Men han hade lika g√§rna kunnat beskriva henne som f√∂rest√•ndare f√∂r Folkpartiets mest k√§nda kollektivboende, i vilket ett tjogtal FP-namn bott genom √•ren.
 
Arnholms före detta livskamrat är Björklunds nuvarande statssekreterare, och han var tills nyligen tillsammans med Folkpartiets skolborgarråd i Stockholm, som själv tidigare var gift med Björklunds företrädare som FP-ledare. I samma kommunstyre finns för övrigt ett folkpartistiskt kulturborgarråd, som en gång var en del av jämställdhetsministerns kollektiv på Lidingö; samma villa där Björklund träffade sin fru under en fest.
 
Det slutar inte här. Maria Arnholms egen nyutnämnda statssekreterare är gift med partiets ekonomiska talesman i riksdagen. Dessutom är Arnholms tidigare partner i affärslivet gift med Sveriges moderata socialförsäkringsminister.
 
Poängen är inte att vara snaskig eller att nedvärdera någon enskilds kvalifikationer. Jag betvivlar inte att Maria Arnholm har den kompetens som krävs för att bli en effektiv minister; i hennes bagage finns värdefulla erfarenheter från annat än politiken.
 
Men det är något osunt när detta nät av sammanboenden och partnerskap vävs samman med centrala positioner i svensk demokrati.
 
Familjeband och vänskapsrelationer finns naturligtvis i alla samhällssfärer. Men vi talar här om den offentliga maktutövningen, inte om vad som sker i ett privat bolag. När det liberala partiet får folkstyret att börja likna ett familjeföretag uppstår ett allvarligt problem.
 
Om man till detta lägger att regeringen i sin utnämningspolitik systematiskt börjat gynna trogna statssekreterare, särskilt de som jobbat nära finansminister Anders Borg, växer bilden fram av precis den politiska adel som Anders Isaksson så många gånger varnade för.
 
I en annan av sina b√∂cker, ‚ÄĚEbbe ‚Äď mannen som blev en aff√§r‚ÄĚ (Bonnier Fakta, 2007), illustrerade Isaksson ing√•ende riskerna med denna kotteridemokrati. Den g√•ngen handlade det om ett hus p√• Djurg√•rden, d√§r Ebbe Carlsson var inneboende och skapade ett nav f√∂r sitt sociala liv. I bostaden r√∂rde sig journalister, politiska tj√§nstem√§n och statsr√•d, inte minst hyresv√§rdens blivande fru, justitieminister Anna-Greta Leijon.
 
Sedan gick det som det gick, och det ena privata bandet ledde till det andra och ända in hos polisen. Vänskapsförhållandena förgiftade Palmeutredningen och tvingade till slut fram justitie­ministerns avgång.
 
Så nedsolkad kan demokratin bli när det privata tar överhanden.
 
I den svenska regeringsformen heter det att endast sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet, får fästas avseende vid när beslut om statliga anställningar fattas. Det är en fundamental skrivning, vars innebörd vår politiska klass måste börja fundera på.

Peter Wolodarski

peter.wolodarski@dn.se