Nordiska kommittn fr Mnskliga rttigheters - Diskussionsforum

Socialtjänsten => Tvångsomhändertagande och andra ingripanden => mnet startat av: coffeebreak skrivet 11 februari 2008, 21:31:56 PM

Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: coffeebreak skrivet 11 februari 2008, 21:31:56 PM
Hej!
Jag har länge varit inne på detta forum och läst era inlägg. Många av er har bra saker att säga, andra är i min mening något tveksamma. Jag har än så länge hittat ytterst få inlägg som handlar om situationer där barnen far illa av att vara i hemmet, och där det isåfall kan anses rätt av myndigheterna att ingripa.

Ni är alla rörande överens med varandra om att myndigheter ofta gör fel när det gäller att tvångsomhänderta ett barn eller en tonåring. Argumenten verkar landa i att ett barn har det bättre hos sina föräldrar, oavsett hur det alternativa boendet ser ut.

Jag blir genast nyfiken på era gränsdragningar. Finns det situationer då ett barn ska omhändertas enligt LVU? Om nej, vad är din förklaring, och framför allt, vad är ditt alternativ? Om ja, när ska detta ske? Ge gärna exempel på situationer för att göra ditt svar mer begripligt.

Mycket tacksam för seriösa svar!
Titel: Re: Var går gränsen?
Skrivet av: Avos skrivet 12 februari 2008, 08:46:13 AM
Citat frn: "coffeebreak"
Hej!
Jag har länge varit inne på detta forum och läst era inlägg. Många av er har bra saker att säga, andra är i min mening något tveksamma. Jag har än så länge hittat ytterst få inlägg som handlar om situationer där barnen far illa av att vara i hemmet, och där det isåfall kan anses rätt av myndigheterna att ingripa.

Ni är alla rörande överens med varandra om att myndigheter ofta gör fel när det gäller att tvångsomhänderta ett barn eller en tonåring. Argumenten verkar landa i att ett barn har det bättre hos sina föräldrar, oavsett hur det alternativa boendet ser ut.

Jag blir genast nyfiken på era gränsdragningar. Finns det situationer då ett barn ska omhändertas enligt LVU? Om nej, vad är din förklaring, och framför allt, vad är ditt alternativ? Om ja, när ska detta ske? Ge gärna exempel på situationer för att göra ditt svar mer begripligt.

Mycket tacksam för seriösa svar!


Du har noterat att våra inlägg utgår från en ståndpunkt som skiljer sig från vad som definierats som orsak till omhändertagande. Om du noterar att de flesta av oss på olika sätt anser tillvägagångssätten i huvudsak vara brottsliga, så ger sig resten av förklaringen av sig själv.

Exempelvis: Även om polisen i huvudsak ägnade sig åt att bekämpa brott, men kunde sägas själv agera brottsligt: skulle du anmäla ?

I det här fallet handlar det om att HUVUDSAKEN är  att sociala ägnar sig åt brottslig verksamhet, de gånger som sociala uppträtt lagligt, har de vanligen redan förlorat och tvingats återställa vad de har förstört.

Med tanke på den slavhandel med stulna barn som de bedriver, så anser jag alltså att det är bättre för allmänheten att de barn som skulle behövts omhändertas, inte blir omhändertagna, då en sådan myndighet inte ska döma, utan bör DÖMAS
Titel: Re: Var går gränsen?
Skrivet av: Unions Medborgare skrivet 13 februari 2008, 12:22:34 PM
Citat frn: "coffeebreak"

Jag blir genast nyfiken på era gränsdragningar. Finns det situationer då ett barn ska omhändertas enligt LVU? Om nej, vad är din förklaring, och framför allt, vad är ditt alternativ? Om ja, när ska detta ske? Ge gärna exempel på situationer för att göra ditt svar mer begripligt.

Mycket tacksam för seriösa svar!


JA - det finns situationer när det allmänna lokalt i en medlemsstat skall SKYDDA enskild fysisk person, husdjur och egendom - med avsikt och mål att i tid och rum skydda det allmännas skadeståndsansvar mot EN drabbad enskild medborgare som lagligt bor eller arbetar lokalt på den inre FRIA gemensamma MARKNADEN.

Vem representerar MARKNADEN lokalt i EÖS eller EU?
Titel: Re: Var går gränsen?
Skrivet av: coffeebreak skrivet 13 februari 2008, 21:10:49 PM
Citat frn: "Unions Medborgare"


JA - det finns situationer när det allmänna lokalt i en medlemsstat skall SKYDDA enskild fysisk person, husdjur och egendom - med avsikt och mål att i tid och rum skydda det allmännas skadeståndsansvar mot EN drabbad enskild medborgare som lagligt bor eller arbetar lokalt på den inre FRIA gemensamma MARKNADEN.

Vem representerar MARKNADEN lokalt i EÖS eller EU?


ok, fortfarande inget svar på min fråga... Jag bad om en åsikt, inte en motfråga.

För att ni ska motiveras att ge mig något, så kanske jag måste ge något först, och vad passar bättre än min personliga åsikt?

Jag anser att långt ifrån alla föräldrar är bra föräldrar. Missbruk och psykisk ohälsa är exempel på uppenbara anledningar till att ett barn bör omhändertas och placeras i en tryggare tillvaro än med de biologiska föräldrarna.

Även i andra fall, när det inte förekommer missbruk eller psykisk ohälsa i familjen, så bör ett omhändertagande vara ett alternativ eftersom vissa människor helt enkelt inte KAN ge ett barn den grundläggande trygghet det behöver.

Metoderna som används av socialstyrelsen vet ni mer om än jag, så den diskussionen överlåter jag åt er.

Min fråga kvarstår då jag inte har fått något tillfredsställande svar.

Jag ska förenkla lite så att alla förstår...

Finns det situationer då myndigheterna ska agera för ett barns trygghet?
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: partybrud skrivet 13 februari 2008, 21:45:35 PM
Ja myndigheterna ska agera där barnen värkligen far illa men som det är i dag blir barn omhändertagna utan grund
men innan ett barn blir omhändertaget ska socialförvaltningarna hjälpa föräldrarna innan man bedömer ett omhänertagande
Sen tar dom till LVU lagen så fort det är något det ska va frågan om SOL innan
därav ska LVU lagen tas bort
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: coffeebreak skrivet 13 februari 2008, 22:05:01 PM
Citat frn: "partybrud"
Ja myndigheterna ska agera där barnen värkligen far illa men som det är i dag blir barn omhändertagna utan grund...


Nu börjar det likna något! Tack "partybrud" för ditt svar (och för väl valt nick)! Kan du ge något exempel på när ett barn blivit omhändertaget utan grund? Jag är inte säker på att vi delar den här uppfattningen.

Citat frn: "partybrud"
...men innan ett barn blir omhändertaget ska socialförvaltningarna hjälpa föräldrarna innan man bedömer ett omhänertagande...


Du menar alltså att barn har blivit omhändertagna utan att föräldrarna har träffat myndigheterna, och att bedömningen är gjord på lösa grunder? Återigen, kan du ge ett exempel?
 
Citat frn: "partybrud"
Sen tar dom till LVU lagen så fort det är något det ska va frågan om SOL innan
därav ska LVU lagen tas bort


Där håller jag inte med dig. Vad är ditt alternativ till LVU? Jag tycker inte att LVU ska tas bort. Jag tycker däremot att man ska överväga om det är aktuellt med SOL innan, men är det ett rymningsbenäget barn som är i fara för sin eller andras hälsa är ett LVU ett bra alternativ enligt min mening. SOL är naturligtivis att föredra eftersom det ger större frihet åt barnet, men ibland måste man ta till kraftigare interventioner i form av omhändertagande enligt LVU.  

Jag är inte emot systemet i sig. Jag tycker att vi har ett jämförelsevis bra sätt att ta hand om människor som hamnar snett. Jag har dock efter ett par dagars diskussioner här på nkmr:s forum, tyvärr, börjat vackla i min inställning till organisationen.  Från början var bilden av nkmr överhängande positiv. Jag är däremot inte sen att ändra mig om jag blir tillräckligt överbevisad.

Så, give me your best shot...

Jag har väl fått ett "halvt" svar. Tack "partybrud" för det.

Vad har orsakat alla starka känslor för ämnet? Har ni varit med om något som gör att ni berörs så kraftigt?
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: Aragorn skrivet 13 februari 2008, 23:47:59 PM
coffeebreak - du undrar om det sker omhändertaganden utan grund? Mitt logiska , men kanske naiva, svar är att omhändertaganden utan grund kan knappast förekomma då det skulle inte klara sig genom en politisk nämnd.

Vi kan väl slå fast att en grund behövs för att ett omhändertagandet skall kunna ske.

Nästa steg i dina tankar - finns det omhändertaganden där bedömningar är gjorda på lösa grunder?

Här börjar förstås problemen.
Viktigast moment i byggandet är att lägga bra grunder. En proffs med yrkesstolthet och hög yrkesmoral och etik lägger förmodligen alltid en bra grund då de följer lagarna beträffande allsidighet i sina utredningar. Många omhändertaganden görs säkert efter ett sådant arbete.

Men det finns utredningar och omhändertaganden som görs på lösa grunder. Det är bara att fördjupa sig i mediaartiklar som tar upp kritik från Länsstyrelsernas tillsynärenden för att konstatera systemets svagheter.
Största svagheten som jag ser det är när dem instanser som skall fånga upp det som görs på lösa grunder, missar det som de har ansvar att inte missa.

Sedan har jag, i första hand, fått uppleva hur det blir när lösa grunder kompletteras med dolda fel. Alltså där information om vissa viktiga händelser undanhålls de beslutande instanser då det skulle kunna  motverka den selektiva och subjektiva bild som utredaren vill förmedla.

Sådana utredare skall förstås bort.

För övrigt så är jag överens med dig att det finns omständigheter där ett tvångsomhändertagandet är sista och enda vägen fram men då skall samhället kunna räkna med att utredningen är objektivt och vilar på fasta grunder.
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: cicci skrivet 14 februari 2008, 10:25:52 AM
Jag delar aragorns inställning. Lvu är en nödvändig skyddslag men utredningsförfarandet måste förbättras. Förhoppningsvis kan BBIC medföra att det blir ett mer rättssäkert system i framtiden. Jag har läst en mängd utredningar som är allt annat än objektiva och sakliga, som lagen föreskriver att de ska vara. Andra problem är de som partybrud tog upp att SOL inte prövas i tillräcklig utsträckning utan man går in med ett omhändertagande enl. Lvu och stannar där! Ingen uppföljning eller stöd till föräldrarna ges, umgänget minimeras och barnet/barnen förväntas anknyta till fosterhemmen och "glömma" sin biologiska familj. Trots att lagen säger att all vård ska syfta till återförening så jobbar alltför många socialtjänster för att barnen ska stanna i fosterfamiljen tills de är vuxna!
Jag anser att vår lagstiftning är jättebra, men idag fungerar det ändå dåligt. Socialnämnderna litar helt på socialsekreternas bedömning och går på deras förslag. Rätten litar på att socialnämnden har granskat och litar på nämnden..... Det i sin tur innebär att det inte blir en rättssäker prövning. När man jämför med brottsmål (tingsrätten) så är det åklagarens sak att bevisa att den åtalade är skyldig för att få en fällande dom. När det handlar om socialrätt (länsrätten) så gäller den omvända bevisbördan! Föräldrarna måste bevisa sin oskuld men de har inte rätt till exempelvis en second opinion av oberoende barnpsykolog utan endast den som soc anlitar får yttra sig. I många utredningar har soc konsekvent tagit bort allt som talar FÖR föräldern och utredningen är en total sågning/svartmålning av föräldrarna. En objektiv utredning bör tala om både vad som är bra och vad som är dåligt och först därefter kan man besluta vad som är bäst för barnet.
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: Avos skrivet 14 februari 2008, 11:02:08 AM
Citat frn: "cicci"
Jag delar aragorns inställning. Lvu är en nödvändig skyddslag men utredningsförfarandet måste förbättras. Förhoppningsvis kan BBIC medföra att det blir ett mer rättssäkert system i framtiden. Jag har läst en mängd utredningar som är allt annat än objektiva och sakliga, som lagen föreskriver att de ska vara. Andra problem är de som partybrud tog upp att SOL inte prövas i tillräcklig utsträckning utan man går in med ett omhändertagande enl. Lvu och stannar där! Ingen uppföljning eller stöd till föräldrarna ges, umgänget minimeras och barnet/barnen förväntas anknyta till fosterhemmen och "glömma" sin biologiska familj. Trots att lagen säger att all vård ska syfta till återförening så jobbar alltför många socialtjänster för att barnen ska stanna i fosterfamiljen tills de är vuxna!
Jag anser att vår lagstiftning är jättebra, men idag fungerar det ändå dåligt. Socialnämnderna litar helt på socialsekreternas bedömning och går på deras förslag. Rätten litar på att socialnämnden har granskat och litar på nämnden..... Det i sin tur innebär att det inte blir en rättssäker prövning. När man jämför med brottsmål (tingsrätten) så är det åklagarens sak att bevisa att den åtalade är skyldig för att få en fällande dom. När det handlar om socialrätt (länsrätten) så gäller den omvända bevisbördan! Föräldrarna måste bevisa sin oskuld men de har inte rätt till exempelvis en second opinion av oberoende barnpsykolog utan endast den som soc anlitar får yttra sig. I många utredningar har soc konsekvent tagit bort allt som talar FÖR föräldern och utredningen är en total sågning/svartmålning av föräldrarna. En objektiv utredning bör tala om både vad som är bra och vad som är dåligt och först därefter kan man besluta vad som är bäst för barnet.


Jag blir förvånad att du som har barnbarn som råkat illa ut inte vet vad det "frivilliga" omhändertagandet står för. Ca 70% tvingas till frivilligt omhändertagande,och det slutar alltid i LVU om de försöker få tillbaka barnen efter "vården".Man sitter i en betydligt värre sits, om man medgivit brister som förälder och sedan gått med på "frivillig" placering, då kommer ens egna ord vändas mot en, när man försöker få tillbaka barnen.

Än mer häpen blir jag om detta tal om BBIC "Barnens bästa i Centrum" ! "Licencierad av socialförvaltningen med rätt att döda". Är det så här du vill se framtidens socialtjänst ? Brottslingar som går ostraffade  omkring med hemgjorda licencieringar ?Det är ju nästan omöjligt att få en socialsekreterare åtalad. För det andra så kan du ju själv se hur många socialsekreterare  det fins som är hederliga. Exempelvis hur många hederliga socialsekreterare har besökt detta forum och tagit avstånd från myndighetsbrottlingarnas verksamhet ? Hittills vet vi EN I HELA SVERIGE !! Ulla Wall-Johansson, som fick sparken efter 30 års prickfri tjänst för att hon hjälpt en familj som trakasserats av myndigheterna !! Såg ytterligare en skriva på metrobloggen om "pappans kamp för att få tillbaka dottern". Det blir TVÅ det.. Resten då ? Jag har inte sett mer än TVÅ personer i Sverige.

Är det de här människorna du vill betro att lägga vår framtid i deras händer ?
Titel: Re: Var går gränsen?
Skrivet av: Unions Medborgare skrivet 15 februari 2008, 14:14:57 PM
Citat frn: "coffeebreak"
Citat frn: "Unions Medborgare"


JA - det finns situationer när det allmänna lokalt i en medlemsstat skall SKYDDA enskild fysisk person, husdjur och egendom - med avsikt och mål att i tid och rum skydda det allmännas skadeståndsansvar mot EN drabbad enskild medborgare som lagligt bor eller arbetar lokalt på den inre FRIA gemensamma MARKNADEN.

Vem representerar MARKNADEN lokalt i EÖS eller EU?


Citera
ok, fortfarande inget svar på min fråga... Jag bad om en åsikt, inte en motfråga.


Finns det situationer då myndigheterna ska agera för ett barns trygghet?


JA - under förutsättning att RESURSER anställd hos eller inhyrd av MYNDIGHETEN tydligt redovisar vilket organisationsnummer och säte som den juridiska person har som skall SKYDDA enskild person, husdjur och egendom, samt familjemedlemmars (barn) Hälsa, Miljö, Säkerhet och Ekonomiska intresse lokalt på den inre FRIA gemensamma MARKNADEN.

Men om Du inte kan, vill eller vågar lära dig vem som representerar MARKNADEN - gäller svensk Jante, Luther och Ågren som i tid och rum inte SKYDDAR enskild person, husdjur och egendom, eller enskilda familjemedlemmars enskilda  hälsa, miljö, säkerhet och ekonomiska intressen lokalt i svenska kommuner.
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: coffeebreak skrivet 15 februari 2008, 15:36:06 PM
Makalöst att människor inte kan svara rakt och enkelt på en fråga utan att använda sig av en massa invecklad retorik...

Jag ger faktiskt upp...

Har andra diskussioner på det här forumet att ta del av samt ett liv att leva.
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: Avos skrivet 15 februari 2008, 15:47:48 PM
Citat frn: "coffeebreak"
Makalöst att människor inte kan svara rakt och enkelt på en fråga utan att använda sig av en massa invecklad retorik...

Jag ger faktiskt upp...

Har andra diskussioner på det här forumet att ta del av samt ett liv att leva.


Du är skrämmande okunnig, det ser man på ditt sätt att formulera frågorna. Du frågar hur/när vi här stämmer in på de situationer du läst om i böcker, eller hur vi i övrigt stämmer in mot dina förutfattade meningar. Du får alltså inte svaren "ja" eller "nej" då.
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: partybrud skrivet 15 februari 2008, 16:09:47 PM
Jag har get dig svar cicci fyllde på då behövs iget mer sägas nu allt är sakt
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: cicci skrivet 27 februari 2008, 11:26:50 AM
Nej avos, jag vill se stora förändringar inom soc. Systemet som vi har nu fungerar inte alls! Det där med "frivillighet under tvång" känner jag också till och jag tror att du missuppfattat vad jag menade med mitt inlägg. Jag är mer än kritisk till dagens system och jag vill definitivt ha personligt ansvar på socialsekreterare så att de kan straffas för sina lögner!
Likaväl som en läkare, sjuksköterska eller advokat kan fråntas rätten att arbeta inom sina yrken vid misskötsamhet, vill jag att samma regler ska gälla för soc. Det ska gå att förbjuda olämpliga personer att arbeta som socialsekreterare och förstöra människors liv - när deras uppdrag enligt lag faktiskt är att hjälpa människor. Jag är också medveten om att det inte skulle bli många kvar om olämpliga socialsekreterare kunde förbjudas jobba inom yrket, men optimist som jag ändå är så hoppas jag på att socialtjänsten då kunde bli vad den var tänkt att vara - ett skydd för utsatta människor i behov av hjälp.
Jag har läst förarbetena till sociallagarna och vilka tankar som fanns bakom lagen och de tankarna var bra även om det tyvärr inte fungerar i praktiken. Samma sak med BBIC, tanken bakom är bra men med dagens socialsekreterare är det tveksamt om det heller kommer att fungera.
Så, jag är precis lika kritisk som du till systemet men uttrycker mig på ett annat sätt och det är tråkigt om jag inte lyckas förmedla vad jag faktiskt menar. Jag kan också tillägga att jag jobbade inom soc och blev sjukpensionär för att jag inte klarade av att se människor förnedras och förvägras den hjälp jag ansåg/anser att de har rätt till! Jag blev också sedd som mycket obekväm då jag tog strid för mina klienters rätt.... så jag har sett soc både inifrån och utifrån.
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: Avos skrivet 27 februari 2008, 20:20:59 PM
Citat frn: "cicci"
Nej avos, jag vill se stora förändringar inom soc. Systemet som vi har nu fungerar inte alls! Det där med "frivillighet under tvång" känner jag också till och jag tror att du missuppfattat vad jag menade med mitt inlägg. Jag är mer än kritisk till dagens system och jag vill definitivt ha personligt ansvar på socialsekreterare så att de kan straffas för sina lögner!
Likaväl som en läkare, sjuksköterska eller advokat kan fråntas rätten att arbeta inom sina yrken vid misskötsamhet, vill jag att samma regler ska gälla för soc. Det ska gå att förbjuda olämpliga personer att arbeta som socialsekreterare och förstöra människors liv - när deras uppdrag enligt lag faktiskt är att hjälpa människor. Jag är också medveten om att det inte skulle bli många kvar om olämpliga socialsekreterare kunde förbjudas jobba inom yrket, men optimist som jag ändå är så hoppas jag på att socialtjänsten då kunde bli vad den var tänkt att vara - ett skydd för utsatta människor i behov av hjälp.
Jag har läst förarbetena till sociallagarna och vilka tankar som fanns bakom lagen och de tankarna var bra även om det tyvärr inte fungerar i praktiken. Samma sak med BBIC, tanken bakom är bra men med dagens socialsekreterare är det tveksamt om det heller kommer att fungera.
Så, jag är precis lika kritisk som du till systemet men uttrycker mig på ett annat sätt och det är tråkigt om jag inte lyckas förmedla vad jag faktiskt menar. Jag kan också tillägga att jag jobbade inom soc och blev sjukpensionär för att jag inte klarade av att se människor förnedras och förvägras den hjälp jag ansåg/anser att de har rätt till! Jag blev också sedd som mycket obekväm då jag tog strid för mina klienters rätt.... så jag har sett soc både inifrån och utifrån.


Jag för min del tror inte att man kan reformera vad som helst, ens med god vilja. Frågan är hur, då det nästan inte finns hederligt folk kvar i en verksamhet som faktiskt öppet grundar sig på kriminella handlingar. Att Sociala har en del skrivningar med vackra ord, är ju polityr, kan man säga. BBIC är ju skapat för ett syfte, och det har inte "blivit" vad det är idag, inte heller sociala. Sociala har vad jag vet alltid varit vad det är, om än det från början inte varit så hemskt som det är idag. Det vore nog lättare att reformera nazismen... Men det är klart att du har ett synsätt på sociala som innebär att det är mycket bättre än vad jag anser att det är. Frågan är hur stor antal hederliga män niskor du anser arbetar där, det är för mig en gåta, då jag bara känner till två hederliga socialsekreterare här på internet ! Nog vet jag att det kan vara fler, men så illa är det att baraTVå har synts.Då kan det inte vara många.. Där bevisningen mot sociala verkar total, är vädanden om nåd för dess struktur i mina ögon egendomligt.
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: Avos skrivet 27 februari 2008, 20:33:47 PM
Citat frn: "Avos"
Citat frn: "cicci"
Nej avos, jag vill se stora förändringar inom soc. Systemet som vi har nu fungerar inte alls! Det där med "frivillighet under tvång" känner jag också till och jag tror att du missuppfattat vad jag menade med mitt inlägg. Jag är mer än kritisk till dagens system och jag vill definitivt ha personligt ansvar på socialsekreterare så att de kan straffas för sina lögner!
Likaväl som en läkare, sjuksköterska eller advokat kan fråntas rätten att arbeta inom sina yrken vid misskötsamhet, vill jag att samma regler ska gälla för soc. Det ska gå att förbjuda olämpliga personer att arbeta som socialsekreterare och förstöra människors liv - när deras uppdrag enligt lag faktiskt är att hjälpa människor. Jag är också medveten om att det inte skulle bli många kvar om olämpliga socialsekreterare kunde förbjudas jobba inom yrket, men optimist som jag ändå är så hoppas jag på att socialtjänsten då kunde bli vad den var tänkt att vara - ett skydd för utsatta människor i behov av hjälp.
Jag har läst förarbetena till sociallagarna och vilka tankar som fanns bakom lagen och de tankarna var bra även om det tyvärr inte fungerar i praktiken. Samma sak med BBIC, tanken bakom är bra men med dagens socialsekreterare är det tveksamt om det heller kommer att fungera.
Så, jag är precis lika kritisk som du till systemet men uttrycker mig på ett annat sätt och det är tråkigt om jag inte lyckas förmedla vad jag faktiskt menar. Jag kan också tillägga att jag jobbade inom soc och blev sjukpensionär för att jag inte klarade av att se människor förnedras och förvägras den hjälp jag ansåg/anser att de har rätt till! Jag blev också sedd som mycket obekväm då jag tog strid för mina klienters rätt.... så jag har sett soc både inifrån och utifrån.


Jag för min del tror inte att man kan reformera vad som helst, ens med god vilja. Frågan är hur, då det nästan inte finns hederligt folk kvar i en verksamhet som faktiskt öppet grundar sig på kriminella handlingar. Att Sociala har en del skrivningar med vackra ord, är ju polityr, kan man säga. BBIC är ju skapat för ett syfte, och det har inte "blivit" vad det är idag, inte heller sociala. Sociala har vad jag vet alltid varit vad det är, om än det från början inte varit så hemskt som det är idag. Det vore nog lättare att reformera nazismen... Men det är klart att du har ett synsätt på sociala som innebär att det är mycket bättre än vad jag anser att det är. Frågan är hur stort antal hederliga människor du anser arbetar där, det är för mig en gåta, då jag bara känner till två hederliga socialsekreterare här på internet ! Nog vet jag att det kan vara fler, men så illa är det att bara TVÅ har synts.Då kan det inte vara många.. Där bevisningen mot sociala verkar total, är vädanden om nåd för dess struktur i mina ögon egendomligt.
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: Avos skrivet 27 februari 2008, 20:40:13 PM
Citat frn: "cicci"
Nej avos, jag vill se stora förändringar inom soc. Systemet som vi har nu fungerar inte alls! Det där med "frivillighet under tvång" känner jag också till och jag tror att du missuppfattat vad jag menade med mitt inlägg. Jag är mer än kritisk till dagens system och jag vill definitivt ha personligt ansvar på socialsekreterare så att de kan straffas för sina lögner!
Likaväl som en läkare, sjuksköterska eller advokat kan fråntas rätten att arbeta inom sina yrken vid misskötsamhet, vill jag att samma regler ska gälla för soc. Det ska gå att förbjuda olämpliga personer att arbeta som socialsekreterare och förstöra människors liv - när deras uppdrag enligt lag faktiskt är att hjälpa människor. Jag är också medveten om att det inte skulle bli många kvar om olämpliga socialsekreterare kunde förbjudas jobba inom yrket, men optimist som jag ändå är så hoppas jag på att socialtjänsten då kunde bli vad den var tänkt att vara - ett skydd för utsatta människor i behov av hjälp.
Jag har läst förarbetena till sociallagarna och vilka tankar som fanns bakom lagen och de tankarna var bra även om det tyvärr inte fungerar i praktiken. Samma sak med BBIC, tanken bakom är bra men med dagens socialsekreterare är det tveksamt om det heller kommer att fungera.
Så, jag är precis lika kritisk som du till systemet men uttrycker mig på ett annat sätt och det är tråkigt om jag inte lyckas förmedla vad jag faktiskt menar. Jag kan också tillägga att jag jobbade inom soc och blev sjukpensionär för att jag inte klarade av att se människor förnedras och förvägras den hjälp jag ansåg/anser att de har rätt till! Jag blev också sedd som mycket obekväm då jag tog strid för mina klienters rätt.... så jag har sett soc både inifrån och utifrån.


Jag för min del tror inte att man kan reformera vad som helst, ens med god vilja. Frågan är hur, då det nästan inte finns hederligt folk kvar i en verksamhet som faktiskt öppet grundar sig på kriminella handlingar. Att Sociala har en del skrivningar med vackra ord, är ju polityr, kan man säga. BBIC är ju skapat för ett syfte, och det har inte "blivit" vad det är idag, inte heller sociala. Sociala har vad jag vet alltid varit vad det är, om än det från början säkert inte varit så hemskt som det är idag. Det vore nog lättare att reformera nazismen... Men det är klart att du har ett synsätt på sociala som innebär att det är mycket bättre än vad jag anser att det är. Frågan är hur stort antal hederliga människor du anser arbetar där, det är för mig en gåta, då jag bara känner till två hederliga socialsekreterare här på internet ! Nog vet jag att det kan vara fler, men så illa är det att bara TVÅ har synts.Då kan det inte vara många.. Här på nkmr ser vi ju inte precis dem, då sociala kritiseras, att de hoppar in anonymt och berättar sanningen. Där bevisningen mot sociala verkar total, är vädanden om nåd för dess struktur i mina ögon egendomligt.
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: mamma1 skrivet 29 februari 2008, 12:36:39 PM
Ja, självklart ska socialen få ingripa då ett barn verkligen far illa! Men aldrig, som i vårt och andra fall p.ga

1. Bristande kommunikation.
2. Social sekreterare som har personliga problem, det går ut över oskyldiga!
3. Sk. förtäckt adoption då föräldrarna körs över totalt. I vårt fall var det en sådan. Trots att vi gick med på "frivillig" placering under hot om LVU, fick vi inte hem honom utan Länsstyrelsens hjälp!

Fall då socialen ska ingripa:

*Tydliga tecken på barnet att något är fel.
* Missbrukande föräldrar som inte bryr sig om barnen.
* Föräldrar som slår sina barn.
* Sexuella övergrepp.
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: Avos skrivet 29 februari 2008, 18:52:50 PM
Citat frn: "mamma1"
Ja, självklart ska socialen få ingripa då ett barn verkligen far illa! Men aldrig, som i vårt och andra fall p.ga

1. Bristande kommunikation.
2. Social sekreterare som har personliga problem, det går ut över oskyldiga!
3. Dålig ekonomi som kommunen vill dölja med att omhänderta barn som inte visar några tecken på att fara illa, tvärtom!

Fall då socialen ska ingripa:

*Tydliga tecken på barnet att något är fel.
* Missbrukande föräldrar som inte bryr sig om barnen.
* Föräldrar som slår sina barn.
* Sexuella övergrepp.


En kommun med "dålig ekonomi" omhändertar barn för att "förbättra ekonomin"..  Ska samma organisation sedan fortsätta med detta överhuvudtaget ?
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: mamma1 skrivet 29 februari 2008, 20:28:26 PM
Ja, det kanske inte var så genomtänkt av mig, Avos! Men i vårt fall kan man verkligen undra. Liten kommun, små resurser. Ändå satte de in alla resurser då de skulle ta vår son, sedan när vi fick hem honom, blev det nästan tomt på socialkontoret. Alla inblandade utom soc. chefen försvann. Slutade de självmant eller?
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: coffeebreak skrivet 02 mars 2008, 00:01:32 AM
Citat frn: "mamma1"
Ja, självklart ska socialen få ingripa då ett barn verkligen far illa! Men aldrig, som i vårt och andra fall p.ga

1. Bristande kommunikation.
2. Social sekreterare som har personliga problem, det går ut över oskyldiga!
3. Sk. förtäckt adoption då föräldrarna körs över totalt. I vårt fall var det en sådan. Trots att vi gick med på "frivillig" placering under hot om LVU, fick vi inte hem honom utan Länsstyrelsens hjälp!

Fall då socialen ska ingripa:

*Tydliga tecken på barnet att något är fel.
* Missbrukande föräldrar som inte bryr sig om barnen.
* Föräldrar som slår sina barn.
* Sexuella övergrepp.


Tack!

Första vettiga svaret på min fråga efter 4 sidors påhopp och dravel...
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: cicci skrivet 02 mars 2008, 09:47:07 AM
Skulle lagarna följas så skulle det här och andra liknande forum inte behövas! Socialtjänstlagen poängterar att man i första han ska söka samförståndslösningar! Det görs inte idag!!!
Lvu är en tvångslag som ska användas först när alla möjligheter till frivilliga lösningar är prövade och befunnits otillräckliga, så är det inte heller idag utan alldeles för ofta är det Lvu som soc tar till redan från början!
Titel: Var går gränsen?
Skrivet av: Avos skrivet 02 mars 2008, 10:45:49 AM
Citat frn: "cicci"
Skulle lagarna följas så skulle det här och andra liknande forum inte behövas! Socialtjänstlagen poängterar att man i första han ska söka samförståndslösningar! Det görs inte idag!!!
Lvu är en tvångslag som ska användas först när alla möjligheter till frivilliga lösningar är prövade och befunnits otillräckliga, så är det inte heller idag utan alldeles för ofta är det Lvu som soc tar till redan från början!


Eftersom alla är överens om att sociala på alla sätt bryter mot lagarna, och att personalen där består av idel olämpliga personer, men att det ändå är sociala som SKA sköta detta, skulle då inte exempelvis Hells Angels kunna ta över verksamheten ? De kallar ju sig myndighet, drar in skatter etc ?

 Vi måste ju tänka på barnens bästa, och vilka skulle vara mer lämpade att handha barn än änglar ?